På 1950-talet kokade det av liv och aktivitet i byn Kaunisvaara, som ligger ett par mil från centralorten Pajala.
Byn var både ungdomlig och barnrik. Bland annat hade den ett framgångsrikt fotbollslag. 1961 blev Kaunisvaara IF tvåa i NSD:s ungdomsturnering Lilla VM.
I Folkets Hus i Kaunisvaara finns bilder och diplom på väggarna som påminner om storhetstiden.
Sedan kom en period med omfattande rationaliseringar i jord- och skogsbruk.
I likhet med många andra delar av Tornedalen fick Kaunisvaara uppleva hur ungdomarna lämnade byn. Befolkningen minskade och fick allt högre medelålder. Fotbollslaget la skorna på hyllan – och framtidstron fick sig en knäck.
Nu tänds emellertid hoppets låga.
Gruvverksamheten kan bli början på en ny tideräkning för byn och Tornedalen.
I förra veckan besökte jag gruvområdet i Kaunisvaara – och jag tycker att det är fascinerande att se vad som sker.
I denna lilla norrbottniska by finns nu en stor industriell verksamhet. Vi kan verkligen snacka om byautveckling.
200 personer jobbar på själva området. Cirka 150 är sysselsatta i logistikkedjan.
Varje dag fraktas 86 lastbilslass järnmalmskoncentrat från Kaunisvaara till omlastningsstationen i Pitkäjärvi.
Där flyttas koncentratet över till järnvägsvagnar för vidare befordran till hamnen i Narvik. Där väntar båtar som sedan för Pajalas svarta guld till kunderna i Nederländerna, Mellanöstern och Japan.
"Det är lite häftigt att tänka sig att det vi plockar upp ur marken i Tornedalen förvandlas till stål i Japan och blir till delar i bilar, verktyg och annat", konstaterar Åsa Allan, platschef på Kaunis Iron, som visar mig runt.
Åsa Allan och bolagsledningen håller så klart koll på hur järnmalmspriserna och världsekonomin utvecklas.
"Vi följer det noga. Men det är inget som påverkar oss här och nu. Vi har kunder som vi levererar till och under åren med goda järnmalmspriser har vi byggt en kassa, vilket gör att vi har förutsättningar att stå stabilt vid en avmattning. Bolaget är helt skuldfritt och vi kan styra det på ett flexibelt sätt", säger hon.
Mer bekymrad är hon över hur Naturvårdsverket agerar. Hon är starkt kritisk mot att verket väckt krav på att återkalla Kaunis Irons verksamhetstillstånd.
"Jag tror inte Naturvårdsverket förstår omfattningen av vad det gör. Det skapar problem för rekrytering, finansiering och för våra underleverantörer", konstaterar hon.
Det är ord som inte bör klinga ohörda i myndigheten eller hos ansvariga politiker.
Naturvårdsverket agerar på ett sätt som är direkt skadligt för lokalsamhället. Osäkerheten, som miljöbyråkraterna skapar, riskerar att slå undan benen för all den optimism och framtidstro som nu spirar i den lilla Tornedalsbyn.
Samtliga partier i Pajalas kommunfullmäktige (från höger till vänster) har helt riktigt också protesterat mot dumheterna.
Det handlar dessutom inte bara om Kaunisvaara eller Pajala. Den här sortens agerande är även ett skäl till att Sverige tappat attraktivitet bland investerarna.
Omfattande miljö- och tillståndsprocesser kostar både tid och pengar – och leder till att investerarna istället söker sig till andra länder (som ofta har sämre arbetsmiljö- och miljövillkor än Sverige).
Det är en politik som är allt annat än smart – och borde bekymra både röda och gröna politiker i regeringen, liksom samarbetspartierna L och C.
Det är hög tid att näringsminister Ibrahim Baylan (S), statsrådet Peter Eriksson (MP), Nyamko Sabuni (L), Annie Lööf (C) och andra som har något att säga till om gör ett studiebesök i Kaunisvaara och tar sig en rejäl funderare.
Det kan aldrig ha varit lagstiftarnas avsikt att miljölagstiftningen skulle tillämpas på det här sättet.
Det rimmar illa med Januariavtalets ambitioner att utveckla svensk landsbygd.