Det här är bland de svåraste recensionerna jag skrivit, jag blir inte klok på Hampus Carlsson. Jag ser ingen annan utväg än att dela upp det i två versioner.

Version 1:

Det finns en stor massa som anser att Håkan Hellström inte kan sjunga, vilket är fel. Håkan Hellström sjunger jättebra. Hampus Carlsson däremot, han sjunger inte bra. Hans sångröst ligger på en nivå i höjd med medelsvenskens karaokeförsök och i slutet av spelningen börjar den dessutom ta stryk.

När tajmingen på hans egna låtar inte ens sitter och han hela tiden får brottas med flåset, på grund av att han springer på stället, blir det inte bättre.

Dessutom håller låtarna inte heller någon högre klass och betyget blir därefter.

LÄS MER: Vimmel från Pridefesten på Bistro Norrland

Version 2:

Jag valde att recensera spelningen på Bistro Norrland i stället för den han gjorde i Stadsparken under fredagen med tron på att han hör hemma på klubb snarare än i en gles park. Jag kunde inte haft mer rätt.

Stundtals tror jag att Hampus Carlsson skrivit låtarna med tanke på klubbspelningen under Luleå Pride. Energin, svetten och känslan är svår att värja sig från och Hampus Carlsson är hemma. Han äger Bistro Norrland. Han äger Luleå.

LÄS MER: Recension: Peg Parnevik är redo för större uppgifter

Sångaren går ut på dansgolvet under ”Jag vill dö” och biter fast blicken i ett dansande fan under en filmisk episod. Men han kan inte få nog och går snart ut igen där det bildas en ring kring honom, till slut får han även med sig saxofonisten bland den dansande publiken och jag börjar fundera över om jag någonsin sett något bättre live.

När sedan publiken ger igen under ”Sommarplågor” genom att invadera scenen är jag såld och betyget blir därefter.