I Jukkasjärvis socken, i Tornedalen nordligaste del, ligger byn Lainio. Det är en delad by med bebyggelse på båda sidor om den strida Lainioälven.

1950 bodde Marja Pitkänen i byns östra del. Hon ville hellre bli kallad Maja och kom från en del av Karelen som Finland tvingats lämna ifrån sig efter kriget.

Under de sju dagarnas rapportering kom hon i Norrbottens-Kuriren att kallas för hembiträde, men i själva verket arbetade hon som piga.

Artikelbild

| Lycklig. Göran Paulsson berättar att han än i dag känner en stor glädje i att ha bidragit till att lilla Rita räddades i dramat utanför Lainio. Han brukar ett tackkort varje jul.

På förmiddagen den 8 september lämnade hon sin treåriga dotter hos "gammelmormor". 70-åriga Johanna Pudas var egentligen inte släkt med Maja, men som gårdens äldsta familjemedlem fick hon ibland ta hand om den lilla flickan.

Den här dagen var det ett förfärligt väder i Lainio. Maja bestämde sig för att på egen hand ta sig över den brusande älven för att göra ett ärende på affären eller möjligen posten som låg i byns västra del

Det visade sig vara ett beslut som hon fick anledning att ångra.

Vid 15-tiden slog Maja larm till polisen. I ett obevakat ögonblick hade den troligen senildementa "gammelmormor" tagit med sig lillflickan och en bärhink ut i skogen.

Artikelbild

| I tidsnöd. "Jag hade gett mig den att vi skulle hitta flickan. Hennes försvinnande gav mig ingen ro till varken vila eller sömn. När vi hittade gammalmormor död visste vi att vi inte hade många timmar på oss", berättar Göran Paulsson.

Redan under eftermiddagen samlades frivilliga bybor till skallgång. En spågumma i byn pekade ut en cykelväg, dit inriktades spaningarna.

Under helgen växte antalet frivilliga till över 100. De kom från grannbyarna Masugnsbyn, Kuosku, Parakka och Vittangi. Sökuppbådet leddes av landsfiskal Hugo Rhenman.

Artikelbild

| Minns. Göran Paulsson återberättar om de dramatiska dygnen i skogarna utanför Lainio. "Med åren är minnet inte lika klart som förut."

– Det ser onekligen lite bekymmersamt ut. Man kan inte gärna tänka sig att den gamla kvinnan har hunnit särskilt långt, då hon är sjuklig och inte alls så stark. Den senaste natten har varit ganska kall, sade landsfiskal Rhenman till NSD.

Under natten mot söndagen placerades lyssnarposter ut i skogen i hopp om att uppsnappa ett ljud från de försvunna, rapporterar Norrbottens-Kuriren.

Artikelbild

| Vital. 89 år gammal sätter Göran Paulsson en ära i att sköta snöskottningen själv. Något annat hjälpmedel än en spade eller snösläde behövs inte.

Klockan fyra på morgonen, måndagen 11 september, anlände 140 soldater till byn Lainio. En av dem var Luleåbon Göran Paulsson som i dag är 89 år gammal.

Han minns mycket väl den långa färden från Boden. Manskapet från I 19 färdades i lastbilar med täckta flak.

Artikelbild

Riksnyhet. Aftonbladet var en av tidningarna som uppmärksammade den dramatiska räddningspådraget i Lainio. Nyheten rapporteras också i Expressen, Dagens Nyheter, Stockholmstidningen och Se för att nämna några.

Egentligen var den ursprungliga tanken att skicka rekryter på Jägarskolan i Kiruna, men de råkade befinna sig ute på sin årliga höstmarsch.

Soldaterna i Lainio stod under ledning av kapten Hans Fridén. Fyra timmar efter ankomsten skickades det första manskapet ut. De var utrustade med radioutrustning, spårhund och sjukvårdsmaterial.

Artikelbild

| Nyheten. Fredag 15 september 1950 kan Norrbottens-Kuriren berätta om det lyckliga slutet. "Det är gott gry i flickan", säger doktor Englund som tar hand om lilla Rita på sjukstugan i Vittangi.

– Jag fick ansvar över en grupp på 20 man. Jag tävlade i orientering på den tiden och var van att läsa kartor, minns Göran Paulsson som två år tidigare hade varit med att bilda Luleås nya orienteringsklubb, OK Renen.

Terrängen beskrevs som besvärlig. Det innehöll inga raviner eller stup, men däremot fanns det bottenlösa myrar och sjöar. Den täta björkvegetationen gjorde att flygspaning bedömdes som utsiktslös.

Artikelbild

| Glädjetårar. Mamma Maja Pitkänen berättade att minnet från händelsen i september 1950 bar hon med sig under hela sitt liv.

För varje dag minskade hoppet om ett lyckligt slut. Vid 12-tiden på onsdagen 13 september gjorde spårhunden Kim ett viktigt fynd. På en myr väster om sjön Suolajärvi, cirka fem kilometer från Lainio, hängde en strumpa på en trädgren.

Sökandet intensifierades. En stund senare hittades fru Pudas döda kropp på myren. Däremot fanns inte den lilla flickan Rita kvar på platsen.

Artikelbild

| Oroande. Samma dag som Kuriren berättade om att den nya turiststationen i Abisko publiceras en kortare notis om två försvunna bärplockare i Lainio.

Sökområdet utvidgades. Cirka 1,5 kilometer bort hittades fru Pudas gabardinrock utbredd på marken. Intill stod en hämtare. Där fanns också ett litet hårspänne och ett hårband, men treåringen var fortfarande borta.

– Jag var beredd på det värsta, men jag förlorade aldrig riktigt hoppet att hitta henne vid liv, berättar Göran Paulsson.

Artikelbild

| Räddad. I dag har lilla Rita hunnit fylla 71 år. Hon har uppfostrat fyra barn och gläds över sina åtta barnbarn. "Jag är så tacksam för alla som hjälpte till i sökandet efter mig."

Dagen efter steg han upp i ottan. Försvinnandet hade berövat honom både sinnesro och sömn. Med en kraftig batterilampa riktade han en ljuskägla ut i nattmörkret.

– Jag fick syn på något vitt och rött. 40 meter bort stod en liten flicka. Jag ville inte skrämma henne utan stod stilla och viftade med armarna tills hon kom mot mig.

Artikelbild

| Bröllopsfoto. På sidan i Rita Vikblads klippalbum står det textat "Vår lilla familj i Lainio, den 14 oktober 1950". Bilden är tagen en månad efter att Rita hittades. Mamma Maja gifte sig med sonen på gården, Isak Andersson.

I utkanten av myren Vaiskovuoma kom en liten treårig flicka gående. Hon huttrade och hade synbara tårränder på kinderna. Hennes byxor var smutsiga och trasiga.

– Jag tror att det var mitt livs lyckligaste stund. Jag var så glad att det kom tårar och det gjorde det på Rita också, minns Göran Paulsson.

Artikelbild

| Klipparkiv. Göran Paulsson bläddrar intresserat igenom Rita Vinblads klipparkiv. Händelsen blev en stor nyhet i landets samtliga tidningar.

Militärerna svepte in henne i filtar och såg till att hon blev av med sina blöta kläder. Den varma vällingen åt hon med god aptit.

Strax innan klockan sex på torsdagsmorgonen, sex dygn efter försvinnandet, kom samtalet som spaningsledningen hade drömt om: "Vi har hittat flickan. Hon lever."

Artikelbild

| Tacksam. Varje år skickar Rita Vinblad tackkort till två av rekryterna som bidrog till den lyckliga upplösningen av "Undret i Lainio".

Det finns flera versioner om hur lilla Rita hittades, men uppgifterna är samstämmiga att det var cirka sju kilometer från Lainio och en knapp kilometer från älven. Med båt fördes hon till sin mamma.

Under färden till Vittangi sjukstuga oroade sig Rita över hur mamma skulle ha råd till att betala bilresan. I sjukstugan undersöktes hon av provinsialläkaren Folke Englund och syster Hulda.

Artikelbild

| Familjeliv. 1963 flyttade Göran och Sanna Paulsson i villan i Notviken. "Jag arbetade nästan hela mitt yrkesliv på Notviksverkstaden", berättar Göran Paulsson.

– Man måste rubricera flickans räddning som ett under. Det är fantastiskt att hon efter sex dygn i terrängen kan vara så pigg, förklarade doktor Englund.

Rita hade dock feber och fick penicillin. Först befarades det att hon ådragit sig lunginflammation, men det handlade troligen mer om vätskebrist. För farbror doktorn berättar Rita att hon är så törstig för att "det var så dåligt vatten i skogen". I skogen var krondikena fyllda efter de senaste veckornas idoga regnande.

Artikelbild

Händelsen blev en stor riksnyhet. En kvällstidning erbjöd en ansenlig summa på 500 kronor för en filmrulle med bilder på den lilla flickan.

Det finns ingen som kan berätta exakt vad som utspelat sig i skogen, men spaningsledare Hugo Rhenman rekonstruerade ett tänkbart händelseförlopp. Hans teori var att fru Pudas bäddat ned flickan i sin kappa för att sedan ge sig ut på en egen rekognoseringstur. Under den nattliga strapatsen dukade 70-åringen under.

Artikelbild

Av lokaltidningarnas rapportering framgår inte någon dödsorsak. Det kan handla om utmattning eller hjärtattack. Under natten var det minusgrader i området.

Morgonen efter vaknade flickan ensam. Treåringen lyckades till slut hitta sin "mumma", men uppfattade aldrig henne som död. Istället bestämde hon sig för att hämta sin mor som kanske kunde väcka "mumma".

Rita gav motsägelsefulla svar på hur lång tid som förflutit sedan hon hittat sin "sovande gammelmormor".

I dag har den lilla flickan hunnit fylla 71 år. Rita Vinblad blir överraskad när Norrbottens-Kuriren ringer upp henne i hemmet i Västerås. Hon har aldrig tidigare blivit intervjuad om undret i Lainio.

– Egentligen minns jag inte speciellt mycket över huvudtaget. Jag var för liten för att minnas, men ibland tycker jag mig känna en doft av skog. Och än i dag undviker jag att gå in i okända skogar. Det känns obehagligt på något sätt.

Rita berättar att hon som barn ofta följde med sin mamma in i skogen. Mamma hade lärt henne att man behövde aldrig gå hungrig där. I skogen växte lingon, blåbär eller kråkbär.

Rita tror att hon hittades för att hon grät. Hon har hört talas om att soldaterna trodde först att det var en räv som lät så olycklig.

Hon minns inte dygnen i skogen, men däremot alla presenter som skickades till hennes sjuksäng från hela landet.

– Jag fick dockor och dockvagnar, ja allt möjligt. Mina egna barn har fått leka med sakerna. Jag minns att några tanter från Kalmar skickade mig pengar och från Afton-Tidningen fick jag en sparbanksbok med 250 kronor.

Rita Vinblad skickar sin klippbok till Norrbottens-Kuriren. Den innehåller artiklar från landets största tidningar. På albumets första sida finns en bild av ett nygift brudpar. Framför sitter en liten flicka med en rosett i håret.

– Jag har hunnit fylla fyra år på bilden. Den är tagen en månad efter att jag hittades. Min mamma gifte sig med sonen på gården. Isak Andersson var posthållare, men dog i tuberkulos bara två år senare. Då flyttade jag och mamma till Örarna utanför Luleå där hon fick jobb.

15 år gammal flyttade Rita Pitkänen hemifrån. Färden bar ända till Stockholm, där hon tog jobb i köket på Sköndalsinstitutet. Hon arbetade också som sjukvårdsbiträde på Gotland innan hon lät utbilda sig till materialingenjör.

– Jag tog hand om tre barn under studieåren. Vi hamnade till slut i Västerås, där jag fick jobb på dåvarande Asea Atom. Tänk att jag som aldrig haft någon dator fick börja jobba med datorsystem. Det var mycket som man skulle lära sig.

Genom livet har hon uppfostrat fyra barn; tre pojkar och en flicka. I dag har hon också åtta barnbarn, men någon vanlig pensionär blir hon inte. 71 år gammal arbetar Rita Vinblad fortfarande flera dagar i veckan - antingen på Veteranskrafts kontor eller med att hjälpa företag med bokföringen.

– Så här efteråt tänker jag det är rent otroligt att jag som treåring kunde klara mig i skogen under sex dygn. Jag är så tacksam för alla som letade efter mig. De gjorde ett otroligt jobb.