Ämnet låter förvisso tungt och sorgligt, istället bjuds en livsresa genom kropp, tid och rum med publiken som medskapare.

Här finns ingen scen. Ingen ridå. Ingen som uppträder och väntar sig applåder. Iförda hörlurar, fotskydd och vit kroppsoverall förs publiken in i ett tomt, vitt rum. Och här börjar vi alla att agera, tillsammans, utifrån de instruktioner som ges i hörlurarna. Vi lyfter en arm. Vi lyfter den andra armen. Vi andas. Vi uppmanas att tänka en ny tanke vi aldrig tänkt. Vi faller, andra inte. Ibland ska man blunda, andra gånger ta en okänd människas hand eller titta varandra i ögonen en hel minut och sedan vinka farväl. Ibland rör vi oss i takt, ibland i otakt, utifrån de olika instruktioner som ges.

Det hade kunnat vara otäckt och obekvämt, istället växer en meditativ känsla av tillit fram i detta rum som under föreställningens 50 minuter endast andas trygghet. Kanske för att denna niondeklass sedan länge känner varandra, eller kanske är det helt enkelt konceptet som frambringar denna tillförsikt. Egentligen spelar det ingen roll just där och då. 30 olika individer upplever något tillsammans, om än olika. För visst fnissas det ibland. Situationen är inte något man gör till vardags.

Och så var det detta med döden. För alla marscherar vi steg för steg mot slutet samtidigt som en miljoner celler dör varje dag i vår kropp. Men istället för att döden skulle kunnat bli den tongivande följeslagaren är det snarare livet som synliggörs. Det är vackert.

Eller som några i publiken sammanfattade; "Det här var konstigt, men kul".