Eller som jag hellre vill se det – 20 år av systerskap, feminism och solidaritet. En grymt häftig resa som gjorts och fortfarande görs.

Tjejjouren i Luleå var landets andra när den startades för 20 år sedan. Då satt man på en fast telefonlina och tog emot samtal under vissa jourtider. Nu – i digitaliseringens högtid finns det både chatt, mobiltelefoner och sociala medier där man kan komma i kontakt med brudarna på Tjejjouren.

För även om tiden har gått så är frågorna och problemen som kommer till Tjejjouren de samma. Det handlar om jämställdhet, och då kanske bristen på jämställdhet. Det handlar om sexuella trakasserier och vad det egentligen är, många gånger har den utsatta tjejen en känsla – men kanske inte vet hur den definieras och hur man ska hantera den. Det handlar också om sexuella övergrepp, ett ämne så fruktansvärt att det många gånger är svårt att sätta ord på.

Här spelar Tjejjouren en stor roll, de som tar emot samtalen är inte kuratorer eller experter. Men de lyssnar, finns där och kan stötta, peppa och följa med. Följa med till ungdomsmottagning eller polisstation. De finns där.

Hjältemänniskor. Rakt igenom.

Även om det så klart är sorgligt att behovet fortsatt är så stort som det är. Som av en händelse är det också dryga året sedan #metoo-rörelsen tog fart på allvar. Vad kan man lära sig av det gångna året?

Tyvärr är det många som jag pratar med som använder orden ”det är ju som helt överdrivet det här med #metoo”. Många anser att det som varit, det har varit. Och det ska man lämna bakom sig. Vi får anta att dessa människor inte blivit utsatta för trakasserier eller övergrepp, för har man blivit det – då vet man att det inte är något man lämnar bakom sig i första taget.

Det jag tycker är den största lärdomen vi kan dra av hela #metoo är vidden och bredden. Lägg enskilda fall åt sidan en stund och reflektera över att i princip varje levande kvinna någon gång i livet har blivit utsatt för trakasserier eller övergrepp. Ord, en ovälkommen beröring eller i värsta fall – en våldtäkt.

Det ska vi ta med oss. Varje. Levande. Kvinna.

Oavsett ålder. Vi snackar om min mamma, jag själv, kompisar, kompisars mammor, mormödrar och värst av allt – döttrar.

Min dotter är fem år och jag vet att det inte är en fråga ”om” utan ”när”.

När hon blir utsatt för en ovälkommen beröring eller uttalade ord. Våldtäkterna är i det sammanhanget ”mindre” vanliga och jag hoppas för mitt liv att hon klarar sig från den yttersta kränkningen som en kvinna kan vara med om.

Men kom ihåg det här, alla ni som förminskar #metoo till att handla om Stockholmskändisar eller nobelkommittéer – det handlar ännu mer om de runt omkring er. Ni som tycker det är löjligt, snacka med er fru, flickvän, morsa eller dotter. Och ni kommer att upptäcka att de varit med om saker. Oönskade händelser, obehagliga ord eller kanske till och med övergrepp.

Det går inte att blunda för och ni som gör det – ta nu och slå upp ögonen. Snacka med varandra om hur vi pratar om och med tjejer och kvinnor. Förstå att era ”höhö”-skämt om kvinnors plats vid spisen eller liknande inte alls är roliga. De förstärker en kultur där det är okej att göra lite som man vill med kvinnor och kvinnors kroppar.

Prata med era söner. Gör dem uppmärksamma. Gör dem pålästa.

Det finns sjukt mycket bra killar, pappor, söner och farföräldrar där ute. Nu är det dags att ni blir ännu fler.