Året är 2017 och sommaren står i full blom. Men Stina Andersson har det tufft. Det är fint väder och hon vill gå ut på promenad. Men vägen dit är krånglig och innehåller många steg, däribland dusch, smink och annat fixande. Hon sitter instängd i sin lägenhet på Varvet i centrala Luleå. Snart kan hon knappt gå och hämta posten eller slänga soporna, och känner hur hon avundas pojkvännen David.

– Jag blev så avundsjuk på David som kille, som inte är lika bunden till sitt utseende. Som kunde gå ut med soporna utan att känna stress.

Stina arbetar under sommaren åt kommunen med att handleda ungdomar som vill feriearbeta med radio. Sträckan från lägenheten till jobbet uppmäter cirka 150 meter. Men trots det gångvänliga avståndet tar hon bilen dit varje dag.

Artikelbild

REVOLT. ”Jag ser det här som ett uppror. En revolt. Här är jag. Här är min kropp. Jag tycker den är så jävla bra.”

– Jag vågade inte möta folk. Jag var så rädd att folk skulle bli äcklade av mig. Jag fick panikattack när jag och David gick på stan för att det kändes som att folk tittade på mig. Det var som att alla stirrade.

Tiden går och läget förvärras. Stina utvecklar hypokondri och känner hur sjukdomarna växer i kroppen. Hon tänker katastroftankar och beskriver en ångest som står henne upp i halsen.

– Jag grät så mycket för mitt utseende, jag skämdes och vågade inte gå ut.

Tillslut bestämmer hon sig för att söka hjälp i vården.

Artikelbild

SKÄMDES. ”Om man har bristningar och inte ser någon med bristningar omkring sig, tror man inte att det finns. Då tror man att man är ensam om det. Jag skämdes jättemycket för min mage förut, jag såg ingen annan som hade bullig mage”, säger Stina Andersson.

– Jag sa att jag kan inte leva ett vanligt liv. Det är sommar och jag sitter bara inne i min lägenhet.

Trots stark skepsis börjar Stina snart att medicinera, och livet tar en annan vändning.

Artikelbild

VINST. Som en del i processen slutade Pizzaguzz även att raka benen. "För mig känns det som en stor vinst. Jag tycker att det är skittråkigt och onödigt att raka benen. Därför har jag valt det och det känner jag mig jättestärkt av, att det är mitt val."

– Sen jag var barn har jag alltid haft jättesvårt att sova på kvällen, och helt plötsligt kan jag somna. Jag känner mig som den människan jag har velat vara. Glad, positiv och kunna sprida energi utan att vara begränsad av mitt utseende, för det var just det jag var.

Stina Andersson växte precis som många andra upp i ett samhälle med vissa oskrivna regler.

Artikelbild

FRÅGANDE. Stina Andersson ställer sig frågande till ordvalet kroppsaktivist. "Jag bara är och gör min grej. Jag ser inte ned på ordet, tvärtom. Andra kallar mig kroppsaktivist och jag har ingenting emot det. Men jag tycker att det är synd att man måste kalla sig någonting, bara för att jag inte hatar min kropp."

– Vi är uppväxta med att fett är dåligt. Att man, ifall man är tjock, alltid strävar efter att vara smal. Är man tjock, då är man inte lika fin.

Hon började ifrågasätta saker som tidigare varit mer eller mindre självklara och funderade på varför man egentligen ska skämmas för sin kropp. Varför man aldrig ska vara nöjd, och alltid sträva efter att förändras. Varför man alltid måste ursäkta sig när man ska ta ett fikabröd i personalrummet.– Man behöver inte gråta blod för att man äter en bulle. Vill du äta en bulle, ät en bulle.

En dag bestämde sig Stina för att ändra sitt tankesätt.

– År efter år kollar jag tillbaka på bilder från förut, och tänker ”jag var så smal och söt där”. Men då tyckte jag inte det. Jag har aldrig riktigt tyckt att jag har dugit. Då måste jag bestämma mig här och nu att jag duger. Jag kommer aldrig vara nöjd om jag inte bestämmer mig.

Om man på plattformen Instagram söker på ”Pizzaguzz”, kommer Stina Anderssons konto med dryga 1360 följare upp. Det hon gör där skulle nog många beskriva som kroppsaktivism. Kroppsaktivismen är en rörelse som vuxit explosionsartat de senaste åren, särskilt på sociala medier. Människor i olika former lägger upp bilder eller filmer av sig själva och sina kroppar, många i syfte att öka representationen i samhället, och få folk att acceptera sig själva och sina yttre.

”Pizzaguzz” har mötts av mycket kärlek sedan hon började ta ställning för kroppsacceptans. Från unga tjejer kommer meddelanden som: ”Jag har försökt gå ned i vikt men jag kan inte. Snälla hjälp mig att älska mig själv”, och ”Ditt konto har gjort så mycket för mig, tack för att du gör min vardag bättre.”

Även i offentligheten händer det att folk kommer fram.

– De brukar säga: "Du är så cool, det du gör är viktigt. Du är en förebild för många tjejer", förklarar Stina.

Däremot finns det många kroppsaktivister som får hantera motstånd och hat. Från kritikerhåll brukar det heta att man ”uppmuntrar till fetma”, något Stina Andersson inte alls håller med om.

– Hälsa för mig är mycket större än så. En smal tjej kanske lever med en ätstörning, hatar sig själv, skär sig i armarna och vill ta sitt liv. Sen finns de dem som är större som äter bättre än mig, rör sig mer och är mer sociala. Som älskar sitt liv. Hälsa är en definitionsfråga.

Till andra som vill må bättre i sig själva och sina kroppar rekommenderar Pizzaguzz att se över sina sociala medier.

– Om man följer massa fitnessbrudar som ser likadana ut, då kommer man tänka: "Okej, så där borde jag se ut." Men om man följer massa olika människor är det som: "Okej, alla är olika."

Man bör också fundera på vem och vad man har runt omkring sig.

– Byt umgänge ifall du umgås med negativa människor som älskar att kritisera sig själv, andra och dig. Hitta nya människor som ger dig positiva vibes.