Vi börjar i Acusticums stora sal, där världsorganisten Gunnar Idenstam och nyckelharpsfantomen Johan Hedin infunnit sig till tjänstgöring på läktaren under Acusticumorgelns suggestivt ljussatta pipor. Kirunasonen Idenstam har ju snudd på rockstjärnestatus bland svenska organister, och inte sällan driver han in orgeljätten i ett massivt, bluesrockigt groove, som vore det Jon Lord från Deep Purple som hanterade tangenter och pedaler – allra fläskigast i egenkomponerade, bautabrötiga ”Metal angel”.

En lyrisk höjdpunkt infinner sig när firma Hedin-Idenstam senare tar sig an den förstnämndes ”Junipolska”, ett samtida derivat av den svenska folkmusikens allra mest sommargrönskande tongångar, där nyckelharpstonerna avtecknar sig som grenar mot den junihimmel där orgelklangerna flyter fram som ulliga moln. Ljuvligt. Så småningom får den dynamiska duon sällskap på läktaren av tre representanter för Orsa Spelmän som, alltmedan dansarna Anna Öberg och Anton Schneider piruetterar på scengolvet nedanför, fyller ljudrummet med allt från urgamla brudlåtar till en ”Machopolska” signerad mångårige samarbetspartnern Benny Andersson och toppar det hela gåshudsmässigt med alltid lika svindlande vackra ”Koppången”. Tack för det.

Därefter slinker vi över till en extravagant utsmyckad Black Box för att avnjuta en högkoncentrerad timme med Norrbotten NEO. Spelmän på orgelläktaren i en konsertsal och nutida konstmusik i intimt halvdunkel är onekligen ett uppseendeväckande sidbyte, dock ett som funkar alldeles utmärkt. NEO-programmet har denna gång en slagsida mot det rytmiskt och melodiskt attraktiva utan att för den skull kännas lättköpt och insmickrande. Som vanligt är programsättningen utsökt och överraskningarna många, med mer än ett musikaliskt myrkliv från samtid till framtid.

Artikelbild

| Stora salen. Orsa Spelmän, Johan Hedin, Gunnar Idenstam, dansarna Anna Öberg och Anton Schneider.

Efter en stilfull inledning med ett stycke av Astor Piazzola arrangerat för flöjt, cello och piano gör poeten Daniel Boyacioglu entré och försätter omgående publiken i högintensivt lyssnarläge. Vi kiknar av skratt och stelnar till av allvar när Boyacioglu med lakoniskt lugn fyller de intill förbannelse banala vardagsorden med poetisk mystik och låter den floskelbemängda Sverige-retoriken krasas sönder mot betonghårda sanningar. När hans text litet senare möter Johan Ramströms månskenstassande och knivskarpa musik tas ännu ett kliv i en ny riktning.

Däremellan hinner vi avnjuta NEO-slagverkaren Daniel Saurs fartfyllda gestaltning av en mexikansk störtskur i egenkomponerade ”Pocket size marimba concerto”, och kvällen avrundas med vad som mycket väl kan vara NEO:s musikaliskt vildaste stund någonsin – Anders Linds ”Voltage controlled ensemble”, där allsköns knaster, svirr och trummaskinsdunk möter samtidsmusikaliska snirkligheter med lindrigt talat dåndimpande resultat. Och ja, såsom varande uppväxt i Umeå påminns jag om den begåvade tonsättarens talangfulla ungdomseskapader under sent 90-tal i electropunkbandet K-pist, vars två decennier gamla debutplatta hette just ”Voltage controlled”

Allt sammantaget, en strålande kväll vars enda rejäla minustecken var den närmast pinsamma mansdominansen, något som förvisso vägs upp av ett såväl köns- som genremässigt varierat program under kommande festivaldagar, där en akustisk kyrkspelning med Mattias Alkberg, konsert samt samtal kring konstnärlig frihet med iranska systrarna Masha och Marjan Vahdat, glimrande indiepop med Maia Hirasawa och nyskapande jazz med Daniel Karlsson Trio ter sig som några presumtiva höjdpunkter i min bok.

Med 35 år på nacken lever Festspelen sedan länge upp till de lexikala definitionerna på ”folkfest” och ”institution” med allt vad det innebär av såväl stolt tradition som risk för slentrian. Därför är det glädjande att konstatera att årets festspelsprogram känns piggare och fräckare än på länge. Way to go!