Det finns en grundläggande fråga som dyker upp i medvetandet en bit in i Mårten Svedbergs monolog "Fotbollsbögen": Varför är det så viktigt att slå fast vilka sexuella preferenser en person har? Antingen uppstår ett intresse när man träffas, och så fortsätter umgänget, eller så blev det inte mer än ett hastigt möte.

Om syftet är raggning och sex – ja, då spelar av naturliga skäl nämnda preferenser en avgörande roll. Men om det handlar om ett bredare mänskligt möte med en gemenskap som är givande på längre sikt – då är erotiska aspekter faktiskt ganska irrelevanta.

Som fotbollsfreak med erfarenhet från ungdomsfotbollens omklädningsrum och träningsläger, där tolvåringar kollar på hårdporr med killar som tar tjejer i stjärten, skrev Mårten Svedberg ”Fotbollsbögen” under sitt sista år på teaterhögskolan i Malmö. Monologen, som han spelat ett hundratal gånger sedan 2009, kan beskrivas som ett handfast inlägg i det pågående arbetet med att förändra attityderna inom idrotten.

I eftersnacket riktar han sig gärna till de 14-åriga idrottskillarna på första raden – en grupp som har möjligheter att här och nu påverka hur snacket går på träningarna; kanske är det inte så lämpligt att säga att någon kastar inkast ”som en fitta”.

På scenen imponerar Svedberg i sina exakta rörelser och tonfall. Med ett kvickt huvudknyck skiftar han blixtsnabbt hållning och röst från huvudpersonen Johans mörkare, uppländska dialekt, till fotbollspolaren Mickes ljusa och hetsiga skånska. Olika scenarion spelas upp, i vilka vi får se hur Johan tänker sig att Micke tar emot nyheten om att Johan är bög. Det värsta tänkbara och våldsfyllda ställs mot ett okomplicerat lyckligt, där Micke omfamnar sin ”brorsa” Johan.

För att understryka den paradoxala och lätt homoerotiska kroppsfixeringen bland fotbollskillar (att lägga sig på varandra i en jättehög efter matchvinst är legio), så vankar Svedberg fram och tillbaka i bara kallingarna med sin vältränade kropp. Men genom sin närvaro i gestaltning och textleverans flyttas snabbt publikens fokus från sexpacket till Johans mentala slagfält. Som scenprestation är ”Fotbollsbögen” precis och övertygande, och den ges ytterligare tyngd genom sin tematik. En tematik som lär vara aktuell länge än.

Mårten Svedberg berättar efteråt om sina komplexa känslor inför att stå i en hejarklack när förnedrande ramsor dras i gång, och att det gäller att markera genom att själv vara tyst; att mot sin vilja ryckas med i grupptrycket i omklädningsrummet, under träningspassen och i hejarklacken är ett vanligt förekommande fenomen.

I monologens inledning, när Svedberg glider mellan sitt skådespelarjag och rollgestalterna, exemplifieras grupptrycket i praktiken när han ber oss att bland annat skandera ”alla vi som älskar Lule klappa nu”. För vad innebär det när han aggressivt brölande vevar med näven i luften och fortsätter med ”alla vi som älskar Sverige klappa nu”?

Det vore naivt att förneka att könstillhörighet och sexuell läggning inte har politiska implikationer. Pridemanifestationer är ett sätt att synliggöra och avdramatisera förhållningssätt bortom det heterosexuella kärnfamiljstillståndet. Samtidigt löper alltid manifestationer av olika slag risken att kidnappas av symbolpolitiska syften; det är lätt att som organisation eller företagare – som enda insats – hissa en regnbågsflagga en gång om året. Samtidigt får det inte heller bli så att den som inte viftar med prideflaggor inte anses vara hbtq-vänlig.

Det här resonemanget kan kopplas till den underförstådda samhällsnorm som kommer till uttryck när Micke i monologen säger att det är onormalt att vara bög, att det är som att knulla sig själv i baken, att det inte blir några barn då. Det verkar som om Mickes främsta problem är att en kille inte har en tjej och inte skaffar barn med henne genom samlag. Här poppar samhällets ofta nedlåtande syn på de som inte har barn upp i en homofobikontext och ger ljus åt normtänkande i det större sammanhanget.

Det handlar med andra ord i grund och botten om rädslan för att avvika, att sticka ut från mängden och inte falla in i det som majoriteten verkar beteckna som acceptabelt och gångbart.

Men – när kan det någonsin vara fel att gå sina egna vägar?