Bengt Pohjanen

Bengt Pohjanen eli Otun Pänktti oon kolmikielinen kirjailia, filosofiin tohturi, viien lapsen isä ja neljäntoista lastenlapsen farfaari ja murfaari. Pänktti oon kirjottannu hermottoman monta kirjaa, näytelmää, uupperoita, filmiä, lauluja, kääntäny ja vääntäny kieliä. Oon ennen plokanu Kyririssä ja alkaa taasen. Tulkaa fölhjyyn! Minun sähköposti/Min e-post: info@sirillus.se

Meänkielidagen/Meänkielen päivä

Meänmaa  

Meänkielidagen firas årligen den 27 februari

Meänmaaföreningen har fattat beslut i styrelsen att den 27 februari årligen firas som meänkielidagen. Underlaget för beslutet är följande: Den 27 februari 1988 samlades vi i Pajala för att proklamera meänkieli som ett eget språk. Dagen började med två föreläsningar i det då nya Smedjan, Folkets Hus, där Bengt Pohjanen ett par år tidigare hållit invigningstalet och då tagit initiativet till Meän Akateemi – Academia Tornedaliensis. En mössa skickades ut till den stora publiken och en grundpenning insamlades. Och den 27 februari 1988 var det dags för en högtid. Efter föreläsningarna på Smedjan samlades man i Pajala kyrka, där professor Henning Johansson höll högtidstal och proklamerade att ”Meän kieli (då ännu särskrivet) nu var ett språk bland alla andra språk. Bengt Pohjanen läste ur sin nyutkomna översättning av Markusavengeliet, ”Tule Leevi fölhjyyn”. Sånggruppen Sisaret sjöng och kyrkoherde Hans Stiglund höll en betraktelse. Kommunalrådet i Pajala, Sture Fredriksson, blev den förste mottagaren av den budkavle som sändes ut. Ett fyrverkeri utanför kyrkan proklamerade Meän kieli som ett eget språk. Svensk TV var på plats och sände en stor del av högtiden i ”Café Luleå”.

BUDKAVLE

Texten är skriven på renskinn. Dess undertecknade vill aktivt stödja vår (tornedalsk)kultur: . Vårt språk. Ortnamn på vårt språk. Undervisning om oss i skolan. Vetenskap och konst från oss. Utveckling för vår region.

Budkavlen delgavs tusentals personer som samlats till Kulturevenemang på drygt 20 ställen vilka bukavlen nådde. De församlade skrev sina namnteckningar.

 

Meänkielen päivä 27. helmikuuta

Meänmaa föreninki oon päättäny, ette 27. helmikuuta oon meänkielen päivä. Asia oon niin, ette 27. helmikuuta 1988 julistethiin meänkieli omaksi kieleksi. Väkeä oli 100 henkeä ja ensin olthiin Smedjanissa kuuntelemassa kahta esitystä. Sen jälkhiin kokkoinuthiin Pajalan kirkhoon, jossa Henning Johansson piti juhlapuhheen ja totesi, ette Meänkieli nyt oon kieli muitten kielien seassa. Bengt Pohjanen luki tuohreesta Markuksen evankeeljumin käänöksesthään ”Tule Leevi fölhjyyn”. Lauluryhmä Sisaret lauloit ja kirkkoherra Hans Stiglund piti hartaushetken. Pajalan kunnanraati, Sture Fredriksson, oli ensimäinen joka sai ottaa vasthaan viestikapulan, joka lähti kulun pääle. Kirkon ulkopuolela tulitethiin Meän kieli taihvaale. Ruottin TV oli paikan päälä ja lähätti suuren osan juhlasta ohjelmassa ”Café Luleå”.

VIESTIKAPULA/PYYTKAVLE

Viestikapulan teksti (poronnhala), jota piti kuljettaa tuohikontissa: ”Tämä pyytkavle/viesti lähti Pajalasta 27/2-88. Sen allekirjottajat halvaava aktiivisesti tukea Meän kulttuuria. Meän kieltä. Meänkielisiä paikannimiä. Opetusta meistä koulussa. Tietettä ja taitetta meiltä päin. Kehitystä meän alueele;

 

 

Hemlös kreativitet/Luovuus kulun päälä

Meänmaa/Kasanmaa  

 

Dagens tanke (som jag hittar i mitt arkiv):

Kreativiteten är en luffare.
Så fort den får ett eget rum med bäddsoffa,
omvandlas den till en institution som låser dörrarna för ... kreativiteten.

Luovuus oon kulun päälä.
Varsin ko sille laitethaan kamari,
ja petisohva,
siittä tullee laitos,
jonka ovet omenevä luovuuele lukhuun.

(Tuli miehleen ko aloin kathoon arkistosta meänkielen kehitystä ja sen äkilistä muuttumista lukkujen taa, jolle luovuuele ei paljon asiata ole.)

Murens fall/Muuri kaatu

Kasanmaa
Av gammelmedia att döma verkar det vara ganska oklart vem och varför Berlinmuren byggdes. Var det moderaterna? Nä, de bekämpade väl muren? Var det sossarna? Kanske de sålde murbruk. Kamprad? Han köpte väl möbler därifrån. Oklart! Många sossar grät när muren föll. AV sorg? Ja tydligen, somliga, inte alla!  Var det VPK? Ja, de grät också. Av sorg och saknad? Gå och säg!  

Så jag läser en diktbok, skriven av T.S.Eliasson, född i Uppsala 1968. Han påstår att han av ren nyfikenhet deltagit i en seans och fått ett uppdrag av Chris, det sista offret vid muren. Diktboken heter: Ett leve och ett hell för 68 års modell.
 
Jag citerar: ”Jag är född 1968 på S.t Olofsgatan i Uppsala. Jag var i tjugoårsåldern när muren föll. Under en senas blev jag via mediet tilltalad av en ung man som påstod sig heta Chris. Han ville att jag skulle skriva. Om Europa, om murens fall och om den totalitära ideologi som tagit hans liv. När jag kom hem satte jag mig vid skrivbordet och en text började ”rinna ur mig”, växelvis på mina två språk, meänkieli och svenska. Sedan har det bara fortsatt. Jag återkommer om jag får fler ord. Kanske var det bara en dröm, kanske mediet lurade mig, inspirerade mig till att börja skriva dikt. Året var 1991.
Så här presenterade han sig vid seansen:
’Jag heter Chris, kalla krigets sista offer, född 1968 och död den 6 febr 1989, 21 år gammal, Ingvar Carlsson kysste Hoenecker, jag kysste döden och Stockholmsbiskopen Lars Carlzon sörjde murens fall och lovprisade DDR. Om inte Ingvar Carlsson kysst Honecker skulle jag leva i dag? Jag var barberare och hade chansen att skära halsen av… men jag bestämde mig för att fly i stället. Flykten misslyckades och jag blev skjuten till döds vid muren.’”

Tämä teksti tuli mulle meän- ja ruottinkielisennä ensimäisen kerran preivissä 27 vuotta aikaa, komunismin romahtamisen jälkhiin. Lähättäjä oli T.S.Eliasson, joka väitti olevansa pseutonyymi. Hänen oikeata nimeä se ei ole koskhaan paljastannu, vaikka uutta tekstiä oon aina joskus tipahtannu, täytheeksi joihiinki kohthiin. Mie julkasen tämän pitkän runon jatkona Meänmaa-avisissa ja sitte tämän vuen aikana kirjana. Tämä runo toistaa meänkielen rikhauesta ja kyvystä kirjottaa monitasosta runoa.

   Ittesthään T.S. Eliasson kertoo tämän verran: ”Mie kävin ensi kertaa elämässäni meetiymmin kokkouksessa. Mie olen kirjottannu runoja, mutta en koskhaan tämmöstä. Tämä homma alko sielä ko yks saksaa puhuva henki tuli meetiymmin kautta ja puhutteli minua ja käski kirjottaa. Mitä? mie kysyin. Se tullee ko sie alat. Mie aloin ja ensin tuli tämä presenttašuuni ihmisestä, josta mulla ei ollu aavistusta: ’Mie olen Chris, kylmän soan viiminen uhri, syntyny vasemistoaalon vuona 1968 ja kuolu 6. helmikuuta 1989 21. vuen ikäsennä ko Ruottin pääministeri Ingvar Carlsson suuteli Hoeneckkeriä ja pispa Lars Carlzon DDR:ää ja itkusilmin muurin hajoamista. Jos nämät Carlsson & Carlzon ei olis suuelheet Hoeneckkeriä mie olisin vieläki elossa. Mie olin parturi ja olisin saattanu leikata kaulan poikki… mutta päätin lähteä karkhuun ja minut ammuthiin muurila.’  

Lenita for president

Meänmaa  

Lenita for president!

Så fort jag träffar en tornedaling
i Tornedalens största by, Luleå,
så blir det nåt om vädret,
men sedan kommer frågan:
Eikös se ole se …
(Den här … är hen inte …?)

Häromdagen var det Lenita Eriksson:
”Eikös se ole se Lenita sen Poogan tyär Kaartisesta?”
”Den här Lenita, är hon inte den där Poogas dotter från Kardis.”
”Javisst! Age Tanos sondotter!”
”Jamen jag har ju nyligen läst om honom i nån av dina böcker!”
”Jadå, i Kasaland, Menedarna, Tidens tvång!”
”Ni kallade honom Sonny Liston!”
”Ja, det var hos Age alla stämplade när jag var ung.
Han höjde höger arm, tryckte näsan mot bordsskivan,
drämde stämpeln i kortet så att huset skakade.
Han fick ärenamnet Sonny Liston tack vare högern!
Det var en liten jordbävning i Kardis en gång.
Media ringde och frågade, då sade en av gubbarna:
”Nä, de var Age som stämplade!”

Age räddade hela bygden från Södertälje,
så sosse han var.
Har Lenita fått något av vår Ages
styrka i höger arm när hon svingar klubban så:
Lenita for Luleå!

PS. Niklas N. har vistats en hel del i Kardis han också, 
så nåt har väl han också lärt sig om styrkan i höger arm. DS.

Mitt språk/Kieleni

Meänmaa  

 

Mitt språk

Jag började genast söka
det språk som jag först
hade skrikit och gråtit på,
jag hörde det sjunga och skratta
förkunna och minnas också,
 

jag började prata mitt språk,
fast jag hörde ju andra också,
men det här var det språket jag hade
att sjunga och prata på,

jag skrev in i ljusa nätter
på huk ner i vintrig snö,
och i skimrande skare om våren,
i strömmande vatten och blommande myr,

jag började använda språket,
det klippte ju himmel åt mig,
fick mullen att vittna och minnas,
jag födde mitt språk på nytt, 

det lever och blommar ännu,
om det dör, dör ju folket med det,
och himlen och stranden och mullen,
sången, förkunnelsen, hoppet,

när jag suckar för sista gången,
så skriver jag inte mer,
jag sover då döden på språket,
som blivit talande mull.   

 

Kieleni

Aloin paikala hakheen kieltä,
jolla ensin kilkasin itkun,
mie kuulin sen laulun ja naurun,
sen saarnat ja porinat,

mie aloin tätä kieltä puhhuun,
vaikka muitaki kuulin monta,
mutta tämä oli juuri se kieli,
jolla ittekki lauloin ja mainoin,

mie kirjotin valoshiin öihin,
kyykyssä talvisheen lumheen
ja kevväilä kirkhaasheen hankheen,
tulhvaan ja kukkivhaan jänkhään,

mie aloin tätä kieltä käythään,
se leikkasi taivasta mulle,
sai mullatki saarnaahmaan,
mie synnytin uuesthaan kielen,

se ellää ja kukoistaa nyt,
jos kuolee kieleni, kuolee
kansa ja taivas, ranta ja maa,
laulu ja saarna ja toivo,

ko viimisen kerran huokaan,
en kuule, en kirjota ennää,
nukun kuolemaa kielelläni
jätän mullat saarnaahmaan tänne.

28.10.2019

28.10.2019

Vem är du/Kukas olet?

Meänmaa  

 

Aladár Lászlóffy
(Transsylvansk poet)

RÖSTEN

En röst far genom spöklikt klara nätter.
Visa mig vilka poeter ni läser
och jag ska säga vem ni är.
Visa, mig poeterna som ni håller högt
och jag ska säga vem ni var.
Jag ser farfars beniga gestalt
i outhärdliga tider
när vår lund är på väg att vissna,
och endast våra böcker
håller ända till vintern.

Visa mig poeterna som ni
kommer att försvara,
och jag ska säga vem ni kommer att bli.

 

Aladár Lászlóffy
(Transsylvaanialainen runoilja)

ÄÄNI

Ääni kulkee läpi manalaiskirkhaita öitä.
Näyttäkää mulle runoilijat, joita tet luetta,
ja mie sanon, ketä tet oletta.
Näyttäkää mulle runoilijat, joita tet kunnioitatta
ja mie sanon, ketä tet olitta.
Mie näen meän isoisän luisevan hahmon
ko aijat oon ankeat
ko meän lehto oon kuihtua, ja vain meän kirjat
kestävä talhveen saakka.

 

Näyttäkää mulle runoilijat, joita tet
tuletta puolusthaan, ja mie sanon
ketä tet tuletta olheen.

TILL TOPPEN AV SIDAN