Bengt Pohjanen

Bengt Pohjanen eli Otun Pänktti oon kolmikielinen kirjailia, filosofiin tohturi, viien lapsen isä ja neljäntoista lastenlapsen farfaari ja murfaari. Pänktti oon kirjottannu hermottoman monta kirjaa, näytelmää, uupperoita, filmiä, lauluja, kääntäny ja vääntäny kieliä. Oon ennen plokanu Kyririssä ja alkaa taasen. Tulkaa fölhjyyn! Minun sähköposti/Min e-post: info@sirillus.se

Ministerns telefonsamtal

Meänmaa  

 

Varför ringde ministern till William Snell?

Den 7 oktober 1938 fick läraren William Snell ett telefonsamtal från ecklesiastikdepartementet. Det var ministern själv, Artur Engberg, som meddelade att han dagen innan utsett Snell till statens folkskolinspektör i Tornedalen. Domkapitlet i Luleå och skolöverstyrelsen hade förordat en annan sökande. Varför hade ministern utnämnt Snell? Därför att William Snell och hans medkämpar, Ture Keskitalo, Edvin Mäkitalo, Artur Mäkitalo, Gunnar Wänkkö, Axel Forslund, Henrik Henriksson och Emil Kemi hade försvarat finskan. Den svenska regeringen var på samma linje. Motståndarna till finskan i Tornedalen var vår egen medelklass: poliser, tullare, präster och lärare. Dit hörde även en totalitär ideologi som också fick folk att överge sin identitet i väntan på nya tider. Dessa gjorde allt för att sätta stopp för statens arbete för finskan i Tornedalen. Varför ringde ministern till Snell? Därför att han staten ville försvara rätten att tala finska i skolan. Våra egna herrar ville det inte. Själv har jag i snart 40 år arbetat i Snells anda. Staten har varit till stöd och hjälp. Våra egna herrar har varit det största hindret. Och är det även idag. Det största problemet för mitt omfattande arbete kommer från en självutnämnd riksorganisation med totalitära rötter. 

 

Miksis ministeri soitti Snellin Villiamille?

Lokakuun 7. päivä 1938 Snellin Williami sai soiton Ruottin eklesiastikministeriöstä. Ministeri Artur Engberg soitti itte ja onnitteli Snelliä ko tämä päivää ennen oli nimitetty koko Meänmaan kouluinspehtööriksi. Luulajan tuomikapituuli ja kouluylihallitus oli ehottannu toista. Miksis ministeri oli nimittänny Snellin? Siksi ko Snell ja sen suomenkielen puolesta taistelevat kaverit Ture Keskitalo, Edvin Mäkitalo, Artur Mäkitalo, Gunnar Wänkkö, Axel Forslund, Henrik Henriksson ja Emil Kemi olit valtion linjala ja se oli ette suomenkieli säilys Meänmaassa. Vastustajat tulit meän omilta herroilta: polisit, tullimiehet, papit ja opettajat ja kans polittinen ääriaate, joka ootti uutta aikakautta. Nämät vastusit lujasti suomenkieltä. Miksis ministeri soitti Snellile? Valtio oli meän puolta. Itte olen kohta 40 vuotta tehny työtä Snellin ja hänen kaverien hengessä. Valtio oon mulle olut tukena, meän omat herrat vasthaan. Niin oon tänäki päivänä. Herrat ei sanohneet Snelille päivää. Meän omat herrat, jokka johtava ommaa teerijokihallitusta, niin sanottua riikinjärjestöä, jonka juuret oon totalitaarisessa aatheessa. Eikä se ole siittä muuttunu. Päivää ei sano. Ihhailevva väkivaltasia.

 

 

Karismatisk skådespelare/Karismaattinen osottelija

Alanen Kassa  

 

Vad är en karismatisk skådespelare?
Frågan ställdes i finska YLE i går.
Svaret var inte så dumt:
"En som fyller en roll med hela
sin personlighet."

När jag uppträder i författarrollen
försöker jag göra det:
Fylla den rollen med
hela min personlighet.

Jag tror att jag gjorde det på Ebeneser,
i höstens första Kontext den 20.9.
Salen var full.
Stämningen laddad.

En av gästerna sade till mig:
"Jag hörde en knappnål falla!"

Kurirens kulturredaktion
borde lära sig finska/meänkieli
och lyssna på YLE.


Mitäs oon karismaattinen osottelija?
Eilen kuulin kysymyksen
YLE Ykkösessä.
Vastaus ei ollu aivan hullu:
"Se joka täyttää roolin
koko persunalisuuelans!"

Mie eppäilen, ette tehin näin
Ebeneserissä 20.9.
Syksyn ensimäinen Kontext-ohjelma.
Sali oli täynä.
Ilmapiiri laajattu.

Yks viehraista sano:
"Mie kuulin knuppineulan
putoavan laattialle."

Kurirenin kulttuurisivu
häätys oppia meänkieltä/suomea
ja kuunela YLEÄ.

 

Minusräntan/Miinysräntty

Alanen Kassa  

 

Minusräntan/Miinysräntty

Facket måste reagera.
Räntan är den lön
Penningen har och får.
Minusräntan gör
Penningen slö,
den ids inte jobba alls.
Facket måste reagera.
Varför måste man
jobba förresten?

 

Liitto häätyy reakeerata.
Räntty oon se palkka,
jonka Raha saapi.
Miinysräntty
tekkee Rahan mätölaiskaksi.
Liitto häätyy reakeerata.
Mutta miksis töitä
häätyy tehä?

Flyende på fem språk/Karkaavia viielä kielelä

Meänmaa Flyende dikt den 4 spetember (ur samlingen Flyende dikter):

 

Höstkväll
vännerna fjärran
värm dem
min vind

 

Syysilta
ystävät kaukana
lämmitä heitä
tuuleni

/finska/meänkieli/

Jek palo nilaeskiri rat
o amala so i dureste
takjarola olen
mli balval 

(romska)

 

Harbst-ovnt
vayt di fraynd
varem zey
mayn vint

(Jiddisch)

Pleasa alla/Pliisata kaikkia

Ylikainus  

Pleasa alla/Pliisata kaikkia

Jag var sommarpratare på 80-talet.
Det händer att människor än i denna dag
kommenterar ett av programmen,
nämligen där jag hade som tema
att mitt liv ser ut som det gör
för att jag aldrig har kunnat säga nej.
Det heter ”pleasa” på nusvenska.
Och det är också svaret på den
fråga jag ofta får, i all synnerhet
efter ett inslag i Nordnytt och Landet runt,
om översättningen av de fyra evangelierna.
”Men hur hinner du?”
Svaret är enkelt: Jag pleasar alla,
framför allt mig själv och alla mina infall.
Nu tänker jag börja pleasa min broms -
och må bättre… eller?

Pliisata kaikkia

Mie olin kesäpraataajanna
raatiussa 80-luvula.
Ihmiset muistava hyvin yhen
näistä praatista: ko mie selitin
ette minun elämä oon tätä
siksi ko mie en ole saattanu sanoa: ei!
Uusi meänkielen sana ohjelmalle oon
”kesäpraataaja” ja kyvyttömyyele sanoa ei,
”pliisata kaikkia”.
Ja se oon minun vastaus nyt ko ihmiset
mainoten kysyvä, olletikki ko mie taasen
olen ollu teevessä, Nordnytissä ja Landet runt-prukrammissa:
”Muta milläs sie kerkiät?”
Vastaus oon enkkeltti: Mie pliisaan kaikkia,
olletikki omia mielenjohtoja.
Nyt olis aika alkaa pliisaahmaan minun jarrua
ja voia paremin… elikkä??

Nostalgiskt vemod/Ikäväntunnetta

Meänmaa  

När jag tidigare idag
klev in i mitt barndomshem
i Alanen Kassa
slog det mig att det i dagarna
är 55 år sedan jag stod där
med en blå kappsäck i handen.
Så här beskriver jag det i Tidens tvång,
del II av min självbiografi:

"Min mamma har gjort allt i ordning för sin son som nu skall ut i världen, som heter. Det finns två sorter ”ut i världen”. När man lämnar tron och går ut i världen och när man lämnar sitt hem. För att aldrig mer bo där. Det tar många årtionden att acceptera detta. Gör man det någonsin? I köket, till höger om dörren står den blå kappsäcken, min resväska. Den är nu för alltid en del av min historia. Det var ödet som ville det så. Eller är det min egen oförmåga att säga nej till denna resa?"

 

TILL TOPPEN AV SIDAN