Bengt Pohjanen

Bengt Pohjanen eli Otun Pänktti oon kolmikielinen kirjailia, filosofiin tohturi, viien lapsen isä ja neljäntoista lastenlapsen farfaari ja murfaari. Pänktti oon kirjottannu hermottoman monta kirjaa, näytelmää, uupperoita, filmiä, lauluja, kääntäny ja vääntäny kieliä. Oon ennen plokanu Kyririssä ja alkaa taasen. Tulkaa fölhjyyn! Minun sähköposti/Min e-post: info@sirillus.se

Pleasa alla/Pliisata kaikkia

Ylikainus  

Pleasa alla/Pliisata kaikkia

Jag var sommarpratare på 80-talet.
Det händer att människor än i denna dag
kommenterar ett av programmen,
nämligen där jag hade som tema
att mitt liv ser ut som det gör
för att jag aldrig har kunnat säga nej.
Det heter ”pleasa” på nusvenska.
Och det är också svaret på den
fråga jag ofta får, i all synnerhet
efter ett inslag i Nordnytt och Landet runt,
om översättningen av de fyra evangelierna.
”Men hur hinner du?”
Svaret är enkelt: Jag pleasar alla,
framför allt mig själv och alla mina infall.
Nu tänker jag börja pleasa min broms -
och må bättre… eller?

Pliisata kaikkia

Mie olin kesäpraataajanna
raatiussa 80-luvula.
Ihmiset muistava hyvin yhen
näistä praatista: ko mie selitin
ette minun elämä oon tätä
siksi ko mie en ole saattanu sanoa: ei!
Uusi meänkielen sana ohjelmalle oon
”kesäpraataaja” ja kyvyttömyyele sanoa ei,
”pliisata kaikkia”.
Ja se oon minun vastaus nyt ko ihmiset
mainoten kysyvä, olletikki ko mie taasen
olen ollu teevessä, Nordnytissä ja Landet runt-prukrammissa:
”Muta milläs sie kerkiät?”
Vastaus oon enkkeltti: Mie pliisaan kaikkia,
olletikki omia mielenjohtoja.
Nyt olis aika alkaa pliisaahmaan minun jarrua
ja voia paremin… elikkä??

Lobotomi eller nackskott/ Lobotomii vai kuula niskhaan

Meänmaa  

 

Kommunisten Josef Stalin, den i Norrbotten beundrade,
hyllade och dyrkade, förbjöd svordomarna 1952,
tidigare ville han förbjuda lobotomi,
men kom fram till att nackskott
var billigare och mycket mer effektivt;
på köpet fick de fyllnadsmaterial
till Vita Havskanalen, läser jag i en tidning
i mitt arkiv. Och att Harry Martinson
valde fel sida när han i motsats till
flera hundra svenska författare vägrade
skickade hyllningstelegram till Stalin
på dennes födelsedag.
Dessutom värvade han och Johnson frivilliga till Salla 1939
när kommunisterna och nazisterna delat Europa mellan sig.
Det här kom att kosta Martinson livet.
De, som jagade Martinson, tillhörde nästan alla samma ideologi.
Läser jag i arkivet och mycket mer, men självcensuren
hindrar mig denna gång från att avslöja mer.

Komunisti Josef Stalin, Meänmaassa ihhailtu,
ylistetty ja palvottu, kielsi kirosanat 1952,
sitä ennen se meinasi kieltää lobotomiin,
ottaluun ohentamisen mutta oivalsi,
ette kuula niskhaan oli tehokhaampaa ja halvempaa,
ja sitä paitti net sait täyenystä Valkean Meren kanahvaan,
mie luen avisista ko puran arkkiivia.
Ja luen kans, ette Harry Martisnon valitti väärän puolen
ko se päinvastoin ko muut ruottalaiset kirjailiat
ei lähättänny Stalinille onnettuluja ko
tämä täytti vuosia.
Martinson otti kantaa talvisoan aikana kans.
Komunistit ja nasisit olit jakahneet Euroopan keskenhään.
Se sai siittä maksaa korkean hinnan, kuolemalla.
Ajokoirat olit kohta kaikin niin sanotun
oikean puolhueen kannattajia.

Vem vinner/Kukas voittaa

Meänmaa  

En gammal sång från Tyskland.

Krigssång mellan Livet och Döden

Livet talar så:
Min är världen,
mig prisar blomman, fågeln på sin kvist,
jag är dagen, jag är solen först som sist.

Döden talar så:
Min är världen.
Vad gagnar det att du solen satt,
när stjärnan sjunker ner i evig natt.
Döden talar så.
Min är världen.

Livet talar så:
Min är världen,
om du också gör en kista av huggen sten,
du kan ju aldrig begrava kärleken.
Livet talar så:
Min är världen,

Döden talar så:
Världen är min.
En väldig grav är klar för dig,
jag har skapat virus, pest och krig.
så talar döden:
Min är världen.

Livet talar så:
Min är världen,
varenda grav skall åker bli,
där evig sådd ur handen min skall falla i.
Livet talar så:
Min är världen

 

Elämän ja Kuoleman välinen sotalaulu

Näin puhhuu Elämä:
Mailma oon minun,
minua ylistää kukka, lintu oksalta,
mie se olen, päivä ja valo aurinkosta.
Näin puhhuu Elämä:
Mailma oon minun.

 

Näin puhhuu Kuolema:
Mailma oon minun.
Turhaan sie panit aurinkon loistamhaan,
alas painuu tähti ikusesti makkaahmaan.
Näin puhhuu Kuolema:
Mailma oon minun.

Näin puhhuu Elämä:
Mailma oon minun,
tehet vaikka arkun kannen marmurista,
sie rakhauta ei koskhaan hauthaan saa.
Näin puhhuu Elämä:
Mailma oon minun

Näin puhhuu Kuolema:
Mailma oon minun.
Suuren hauan sulle olen kaivanu,
mie olen soat kulkutauit hommanu.
Näin puhhuu Kuolema.
Mailman oon minun.

Näin puhhuu Elämä:
Mailma oon minun,
ko joka hauta muuttuu pelloksi,
johon minun kylvö ikunen muuttuu leiväksi.
Näin puhhuu Elämä:
Mailma oon minun

 

Övers: Bengt Pohjanen

Skrift i sanden/Kirjotus hiekassa

Meänmaa  

”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne” (Joh. 8:7).

”Hädanefter skall politiken vara får religion” (Feuerbach).

Den första stenen tycks aldrig bli den sista
och stenhögarna växer till gravkullar,
där dissidenter och oliktänkande,
vår tids syndare, vilar i väntan på den dag
då skriften i sanden skall avkunna den befriande domen.

De första stenkastarna tycks aldrig bli de sista
och politrukerna går alltmer nerböjda
av den tunga ryggsäcken, där stenarna väntar
på den senaste lagtextens politiska rätt
att blanda sig i det fria ordet
medan det fria ordet bara kan blanda sig i politiken
som den nerböjdes skrift i sanden.


”Se teistä, joka oon synnistä vapaa, pittää viskata ensimäisen kiven” (Joh. 8:7).

”Tästä ees politiikka oon meän uskonto” (Feuerbach).

Ensimäisestä kivestä ei näytä tulevan viimistä
ja kiviläjät kasuavva hautakummuiksi,
missä väärin ja toisin aattelijat,
aikamme syntiset, leppäävä oottaeshaan päivää
ko salanen kirjotus hiekassa julistaa vaphauttavan tuomion.

Ensimäisistä kivittäjistä ei näytä tulevan viimisiä
ja politiikot kulkeva aina vain enämpi etukumarassa,
reppu täynä kiviä ko viimiisiin lakipykälä antaa heile
polittisen hulmahin sekkaintua vaphaashen sanhaan
ja vappaa sana vain saattaa sekkaintua politiikhaan
kyykyssä olevan kirjotuksena hiekhaan.

 

 


Från karantänen

Meänmaa Hälsning från karantänen. Nästan som från Berghof.

 

Läser Thomas Mann, Bergtagen.
Hans Castorp är i karantän på Berghof.

”Knappt hade ha avslutat måltiden förrän Joachim också kom tillbaka, och innan denne gick ut på sin loggia och stora liggkurens stillhet sänkte sig över Berghof hade klockan blivit så mycket som halv tre. Inte riktigt kanske; noga taget väl bara en kvart över två. Men sådana övertaliga kvartar utan jämna enheter räknas inte utan slukas i förbigående när man inte knusslar med tiden utan är rundhänt, som på resor, under många timmar med tåg eller annars i tomt, väntande tillstånd, när all strävan och allt liv reduceras till att fördriva och lägga bakom sig tid.” (Övers. Ulrika Wallenström)

Vetenskapens elände/Tietheen kurjuus

 

Vetenskapen har ställt till med mycket elände.
Nu måste man hitta lösningar på alla  problem
som den skapat, men det verkar vara svårt
att hitta lösningar på annat håll
än i vetenskapen och vetenskapstron.


Tie'e oon aiheuttannu paljon kurjuutta.
Nyt häätyy löytää näihin kurjuukhsiin ratkasuja,
mutta ko niitä ei taho löytyä muualta käsin
ko tietheestä ja tietheen uskonosta.

TILL TOPPEN AV SIDAN