Bengt Pohjanen

Bengt Pohjanen eli Otun Pänktti oon kolmikielinen kirjailia, filosofiin tohturi, viien lapsen isä ja neljäntoista lastenlapsen farfaari ja murfaari. Pänktti oon kirjottannu hermottoman monta kirjaa, näytelmää, uupperoita, filmiä, lauluja, kääntäny ja vääntäny kieliä. Oon ennen plokanu Kyririssä ja alkaa taasen. Tulkaa fölhjyyn! Minun sähköposti/Min e-post: info@sirillus.se

Rengärde/Siula

Meänmaa  

Jag läser den om och om igen,
en politikers krönika
i en ortstidning,
om yttrande- och tryckfriheten.
Varför får jag varje gång
en så otäck känsla av att läsa Pravda?
Därför läser jag den flera gånger.
Nej, jag blir lika beklämd och skrämd varje gång.

Hen slår sig för bröstet:
vi får säga och skriva vad vill,
men sedan kommer raddan av
men och på dessa men
- som hen själv ska vara med om att formulera-
vilar hela yttrande- och tryckfriheten.
Och då blir det snävt,
då får jag den där otäcka känslan av Pravda.
Vad menar hen med landsförräderi?
Spioneri? Hat? Förtal? Kränkning?
Yttrande- och tryckfrihetens gränser?
You name it!
Med allt det som plötsligt i hens politiska tänkande
gör yttrande- och tryckfriheten
till ett rengärde,
med en siula, korridor, in i hagen,
där hen som politiker står med lassot,
kollar märket på öronen
och stryker rätt färg på baken
och släpper renen som lydigt 
fortsätter i flocken med färgade bakar.
Yttrande- och tryckfrihet som rengärde
med en lydigt och cirklande flock.
Och harmoniska ljud från klövar
mot frusen mark, i takt och ton.
Har hen rent av värvat röster
vid kalvmärkningen i Littiäinen
och fått en vision av ett folk
som lydigt till medias hundskall går in i siulan,
följer yttrande- och tryckfrihetens
beskyddande stängsel?

Som författare blir jag beklämd.
Och skrämd.
Som en vilsen ren utanför hjorden.
Som undviker siulan
medveten om hur lockande den är.

 

 

Sananvaphauen porokaarti

 

Mie luen sen taas ja taas,
yhen politiikon paikalisavisin pakinan,
sananvaphauesta.
Joka kerta mie saan pölättävän tuntheen,
ette mie luen Pravdaa.
Mistäs tämä tunne?
Siksi mie luen sen uuesthaan.
Ei, mie säikähtän taas.

Se pröystäilee isolisena:
met saama puhua ja kirjottaa mitä halvama,
niin se meinaa, mutta älästä huoli,
sitte tullee muttia ja niitä oon monia,
ja näitten muttien varhaan vaphaus perustuu,
vaikka se itte politiikkona päättää
mikkä nämät muttat oon.

Ja niin alkaaki vaphaus kutisthuun
ja mie saan tuntheen, ette Pravdaa mie luen.
Mitäs tarkottaa maanpetoksella?
Vakkoilulla? Vihala? Panettelulla? Loukkauksella?
Sananvaphauen aitauksella?
Mene ja sano!

Kaikela sillä, mikä tämän politruskan
polittisessa aatheessa ja mailmassa
muuttaa sananvaphauen porokaartiksi,
jossa oon silua, käytävä, kaarthiin,
jossa se itte seisoo suopunki käessä,
tarkistaa korvamerkit
ja pyhkäsee oman aatheen färiä
poron paistile ja päästää sen takasi 
nulkaahmaan toisten färipersheitten kans.

Sananvaphaus porokaartina,
jossa kuuliaiset porot nulkaava ympäri
aian sisälä.
Harmooniset koipien äänet
jäätynyttä kangasmaata vasten, säveletyssä tahissa.
Oonkhaan tämä politruska käyny
Littiäisen porokaartila
ja saanu polittisen näyn kansasta,
joka kuuliaisesti mennee
metian haukunan ajattamana siuhlaan,
seuraa sitte sananvaphauen suojelevvaa aitaa?
Kirjailiana mie synkistyn. Ja säikähtän.
Kuljen ko yksinhäinen poro,
joka välttää siulaa
tietonen siittä, kunka houkutteleva se oon.

 

 

Vem vinner/Kukas voittaa

Meänmaa  

En gammal sång från Tyskland.

Krigssång mellan Livet och Döden

Livet talar så:
Min är världen,
mig prisar blomman, fågeln på sin kvist,
jag är dagen, jag är solen först som sist.

Döden talar så:
Min är världen.
Vad gagnar det att du solen satt,
när stjärnan sjunker ner i evig natt.
Döden talar så.
Min är världen.

Livet talar så:
Min är världen,
om du också gör en kista av huggen sten,
du kan ju aldrig begrava kärleken.
Livet talar så:
Min är världen,

Döden talar så:
Världen är min.
En väldig grav är klar för dig,
jag har skapat virus, pest och krig.
så talar döden:
Min är världen.

Livet talar så:
Min är världen,
varenda grav skall åker bli,
där evig sådd ur handen min skall falla i.
Livet talar så:
Min är världen

 

Elämän ja Kuoleman välinen sotalaulu

Näin puhhuu Elämä:
Mailma oon minun,
minua ylistää kukka, lintu oksalta,
mie se olen, päivä ja valo aurinkosta.
Näin puhhuu Elämä:
Mailma oon minun.

 

Näin puhhuu Kuolema:
Mailma oon minun.
Turhaan sie panit aurinkon loistamhaan,
alas painuu tähti ikusesti makkaahmaan.
Näin puhhuu Kuolema:
Mailma oon minun.

Näin puhhuu Elämä:
Mailma oon minun,
tehet vaikka arkun kannen marmurista,
sie rakhauta ei koskhaan hauthaan saa.
Näin puhhuu Elämä:
Mailma oon minun

Näin puhhuu Kuolema:
Mailma oon minun.
Suuren hauan sulle olen kaivanu,
mie olen soat kulkutauit hommanu.
Näin puhhuu Kuolema.
Mailman oon minun.

Näin puhhuu Elämä:
Mailma oon minun,
ko joka hauta muuttuu pelloksi,
johon minun kylvö ikunen muuttuu leiväksi.
Näin puhhuu Elämä:
Mailma oon minun

 

Övers: Bengt Pohjanen

Skrift i sanden/Kirjotus hiekassa

Meänmaa  

”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne” (Joh. 8:7).

”Hädanefter skall politiken vara får religion” (Feuerbach).

Den första stenen tycks aldrig bli den sista
och stenhögarna växer till gravkullar,
där dissidenter och oliktänkande,
vår tids syndare, vilar i väntan på den dag
då skriften i sanden skall avkunna den befriande domen.

De första stenkastarna tycks aldrig bli de sista
och politrukerna går alltmer nerböjda
av den tunga ryggsäcken, där stenarna väntar
på den senaste lagtextens politiska rätt
att blanda sig i det fria ordet
medan det fria ordet bara kan blanda sig i politiken
som den nerböjdes skrift i sanden.


”Se teistä, joka oon synnistä vapaa, pittää viskata ensimäisen kiven” (Joh. 8:7).

”Tästä ees politiikka oon meän uskonto” (Feuerbach).

Ensimäisestä kivestä ei näytä tulevan viimistä
ja kiviläjät kasuavva hautakummuiksi,
missä väärin ja toisin aattelijat,
aikamme syntiset, leppäävä oottaeshaan päivää
ko salanen kirjotus hiekassa julistaa vaphauttavan tuomion.

Ensimäisistä kivittäjistä ei näytä tulevan viimisiä
ja politiikot kulkeva aina vain enämpi etukumarassa,
reppu täynä kiviä ko viimiisiin lakipykälä antaa heile
polittisen hulmahin sekkaintua vaphaashen sanhaan
ja vappaa sana vain saattaa sekkaintua politiikhaan
kyykyssä olevan kirjotuksena hiekhaan.

 

 


Från karantänen

Meänmaa Hälsning från karantänen. Nästan som från Berghof.

 

Läser Thomas Mann, Bergtagen.
Hans Castorp är i karantän på Berghof.

”Knappt hade ha avslutat måltiden förrän Joachim också kom tillbaka, och innan denne gick ut på sin loggia och stora liggkurens stillhet sänkte sig över Berghof hade klockan blivit så mycket som halv tre. Inte riktigt kanske; noga taget väl bara en kvart över två. Men sådana övertaliga kvartar utan jämna enheter räknas inte utan slukas i förbigående när man inte knusslar med tiden utan är rundhänt, som på resor, under många timmar med tåg eller annars i tomt, väntande tillstånd, när all strävan och allt liv reduceras till att fördriva och lägga bakom sig tid.” (Övers. Ulrika Wallenström)

Vetenskapens elände/Tietheen kurjuus

 

Vetenskapen har ställt till med mycket elände.
Nu måste man hitta lösningar på alla  problem
som den skapat, men det verkar vara svårt
att hitta lösningar på annat håll
än i vetenskapen och vetenskapstron.


Tie'e oon aiheuttannu paljon kurjuutta.
Nyt häätyy löytää näihin kurjuukhsiin ratkasuja,
mutta ko niitä ei taho löytyä muualta käsin
ko tietheestä ja tietheen uskonosta.

Älska livet/Rakastaa elämää

Meänmaa  

I dessa dagar känns det trösterikt att
ta del av och få en inblick i den estniske författaren
Jaan Kross’ liv och gärning.
Åtta år skyfflade han kol i kommunisternas Gulag,
övertygad om att livet är starkare än döden.
Att demokratin besegrar kommunismen.
NKVD är borta. Gestapo väck. KGB borta.
Kommunismen påstås vara död,
även om ingen sett liket,
för att citera Kross kollega Lennart Meri.
Det är farligt att leva.
Men han älskade att leva och berätta.
”I socialismen förlorar människan först
lusten att arbeta.
Sedan förlorar hon lusten att leva”, sade han.
Han visste vad han talade om.
Det var inget läger med fyra mål mat
om dagen han varit på.

 

Näinä päivinä oon lohtuulista
tutustuen ottaa ossaa eestläisen kirjailian
Jaan Krossin elämästä ja työstä.
Kaheksan vuotta se loi kolia
komunistien Gulagissa,
varmana siittä, ette elämä voittaa kuoleman.
Ette temokratii voittaa komunismin.
NKVD oon poijessa. Gestapo kans. KGB poijessa.
Sanothaan, ette komunismi oon kuolu,
mutta oonkos kukhaan nähny ruumista,
kyssyy Krossin koleka, Lennart Meri.
Se oon vaaralista ellää.
Mutta Kross rakasti elämää ja tarinaa.
”Sosialismissä ihminen ensin menettää halun tehä töitä.
Sitte se menettää halun ellää”, se sano.
Se tiesi mitä puhu.
Ei se ollu leirissä,
missä oli ruokaa neljä kertaa päivässä.

TILL TOPPEN AV SIDAN