Bengt Pohjanen

Bengt Pohjanen eli Otun Pänktti oon kolmikielinen kirjailia, filosofiin tohturi, viien lapsen isä ja neljäntoista lastenlapsen farfaari ja murfaari. Pänktti oon kirjottannu hermottoman monta kirjaa, näytelmää, uupperoita, filmiä, lauluja, kääntäny ja vääntäny kieliä. Oon ennen plokanu Kyririssä ja alkaa taasen. Tulkaa fölhjyyn! Minun sähköposti/Min e-post: info@sirillus.se

Rengärde/Siula

Meänmaa  

Jag läser den om och om igen,
en politikers krönika
i en ortstidning,
om yttrande- och tryckfriheten.
Varför får jag varje gång
en så otäck känsla av att läsa Pravda?
Därför läser jag den flera gånger.
Nej, jag blir lika beklämd och skrämd varje gång.

Hen slår sig för bröstet:
vi får säga och skriva vad vill,
men sedan kommer raddan av
men och på dessa men
- som hen själv ska vara med om att formulera-
vilar hela yttrande- och tryckfriheten.
Och då blir det snävt,
då får jag den där otäcka känslan av Pravda.
Vad menar hen med landsförräderi?
Spioneri? Hat? Förtal? Kränkning?
Yttrande- och tryckfrihetens gränser?
You name it!
Med allt det som plötsligt i hens politiska tänkande
gör yttrande- och tryckfriheten
till ett rengärde,
med en siula, korridor, in i hagen,
där hen som politiker står med lassot,
kollar märket på öronen
och stryker rätt färg på baken
och släpper renen som lydigt 
fortsätter i flocken med färgade bakar.
Yttrande- och tryckfrihet som rengärde
med en lydigt och cirklande flock.
Och harmoniska ljud från klövar
mot frusen mark, i takt och ton.
Har hen rent av värvat röster
vid kalvmärkningen i Littiäinen
och fått en vision av ett folk
som lydigt till medias hundskall går in i siulan,
följer yttrande- och tryckfrihetens
beskyddande stängsel?

Som författare blir jag beklämd.
Och skrämd.
Som en vilsen ren utanför hjorden.
Som undviker siulan
medveten om hur lockande den är.

 

 

Sananvaphauen porokaarti

 

Mie luen sen taas ja taas,
yhen politiikon paikalisavisin pakinan,
sananvaphauesta.
Joka kerta mie saan pölättävän tuntheen,
ette mie luen Pravdaa.
Mistäs tämä tunne?
Siksi mie luen sen uuesthaan.
Ei, mie säikähtän taas.

Se pröystäilee isolisena:
met saama puhua ja kirjottaa mitä halvama,
niin se meinaa, mutta älästä huoli,
sitte tullee muttia ja niitä oon monia,
ja näitten muttien varhaan vaphaus perustuu,
vaikka se itte politiikkona päättää
mikkä nämät muttat oon.

Ja niin alkaaki vaphaus kutisthuun
ja mie saan tuntheen, ette Pravdaa mie luen.
Mitäs tarkottaa maanpetoksella?
Vakkoilulla? Vihala? Panettelulla? Loukkauksella?
Sananvaphauen aitauksella?
Mene ja sano!

Kaikela sillä, mikä tämän politruskan
polittisessa aatheessa ja mailmassa
muuttaa sananvaphauen porokaartiksi,
jossa oon silua, käytävä, kaarthiin,
jossa se itte seisoo suopunki käessä,
tarkistaa korvamerkit
ja pyhkäsee oman aatheen färiä
poron paistile ja päästää sen takasi 
nulkaahmaan toisten färipersheitten kans.

Sananvaphaus porokaartina,
jossa kuuliaiset porot nulkaava ympäri
aian sisälä.
Harmooniset koipien äänet
jäätynyttä kangasmaata vasten, säveletyssä tahissa.
Oonkhaan tämä politruska käyny
Littiäisen porokaartila
ja saanu polittisen näyn kansasta,
joka kuuliaisesti mennee
metian haukunan ajattamana siuhlaan,
seuraa sitte sananvaphauen suojelevvaa aitaa?
Kirjailiana mie synkistyn. Ja säikähtän.
Kuljen ko yksinhäinen poro,
joka välttää siulaa
tietonen siittä, kunka houkutteleva se oon.

 

 

Karismatisk skådespelare/Karismaattinen osottelija

Alanen Kassa  

 

Vad är en karismatisk skådespelare?
Frågan ställdes i finska YLE i går.
Svaret var inte så dumt:
"En som fyller en roll med hela
sin personlighet."

När jag uppträder i författarrollen
försöker jag göra det:
Fylla den rollen med
hela min personlighet.

Jag tror att jag gjorde det på Ebeneser,
i höstens första Kontext den 20.9.
Salen var full.
Stämningen laddad.

En av gästerna sade till mig:
"Jag hörde en knappnål falla!"

Kurirens kulturredaktion
borde lära sig finska/meänkieli
och lyssna på YLE.


Mitäs oon karismaattinen osottelija?
Eilen kuulin kysymyksen
YLE Ykkösessä.
Vastaus ei ollu aivan hullu:
"Se joka täyttää roolin
koko persunalisuuelans!"

Mie eppäilen, ette tehin näin
Ebeneserissä 20.9.
Syksyn ensimäinen Kontext-ohjelma.
Sali oli täynä.
Ilmapiiri laajattu.

Yks viehraista sano:
"Mie kuulin knuppineulan
putoavan laattialle."

Kurirenin kulttuurisivu
häätys oppia meänkieltä/suomea
ja kuunela YLEÄ.

 

Minusräntan/Miinysräntty

Alanen Kassa  

 

Minusräntan/Miinysräntty

Facket måste reagera.
Räntan är den lön
Penningen har och får.
Minusräntan gör
Penningen slö,
den ids inte jobba alls.
Facket måste reagera.
Varför måste man
jobba förresten?

 

Liitto häätyy reakeerata.
Räntty oon se palkka,
jonka Raha saapi.
Miinysräntty
tekkee Rahan mätölaiskaksi.
Liitto häätyy reakeerata.
Mutta miksis töitä
häätyy tehä?

Flyende på fem språk/Karkaavia viielä kielelä

Meänmaa Flyende dikt den 4 spetember (ur samlingen Flyende dikter):

 

Höstkväll
vännerna fjärran
värm dem
min vind

 

Syysilta
ystävät kaukana
lämmitä heitä
tuuleni

/finska/meänkieli/

Jek palo nilaeskiri rat
o amala so i dureste
takjarola olen
mli balval 

(romska)

 

Harbst-ovnt
vayt di fraynd
varem zey
mayn vint

(Jiddisch)

Pleasa alla/Pliisata kaikkia

Ylikainus  

Pleasa alla/Pliisata kaikkia

Jag var sommarpratare på 80-talet.
Det händer att människor än i denna dag
kommenterar ett av programmen,
nämligen där jag hade som tema
att mitt liv ser ut som det gör
för att jag aldrig har kunnat säga nej.
Det heter ”pleasa” på nusvenska.
Och det är också svaret på den
fråga jag ofta får, i all synnerhet
efter ett inslag i Nordnytt och Landet runt,
om översättningen av de fyra evangelierna.
”Men hur hinner du?”
Svaret är enkelt: Jag pleasar alla,
framför allt mig själv och alla mina infall.
Nu tänker jag börja pleasa min broms -
och må bättre… eller?

Pliisata kaikkia

Mie olin kesäpraataajanna
raatiussa 80-luvula.
Ihmiset muistava hyvin yhen
näistä praatista: ko mie selitin
ette minun elämä oon tätä
siksi ko mie en ole saattanu sanoa: ei!
Uusi meänkielen sana ohjelmalle oon
”kesäpraataaja” ja kyvyttömyyele sanoa ei,
”pliisata kaikkia”.
Ja se oon minun vastaus nyt ko ihmiset
mainoten kysyvä, olletikki ko mie taasen
olen ollu teevessä, Nordnytissä ja Landet runt-prukrammissa:
”Muta milläs sie kerkiät?”
Vastaus oon enkkeltti: Mie pliisaan kaikkia,
olletikki omia mielenjohtoja.
Nyt olis aika alkaa pliisaahmaan minun jarrua
ja voia paremin… elikkä??

Nostalgiskt vemod/Ikäväntunnetta

Meänmaa  

När jag tidigare idag
klev in i mitt barndomshem
i Alanen Kassa
slog det mig att det i dagarna
är 55 år sedan jag stod där
med en blå kappsäck i handen.
Så här beskriver jag det i Tidens tvång,
del II av min självbiografi:

"Min mamma har gjort allt i ordning för sin son som nu skall ut i världen, som heter. Det finns två sorter ”ut i världen”. När man lämnar tron och går ut i världen och när man lämnar sitt hem. För att aldrig mer bo där. Det tar många årtionden att acceptera detta. Gör man det någonsin? I köket, till höger om dörren står den blå kappsäcken, min resväska. Den är nu för alltid en del av min historia. Det var ödet som ville det så. Eller är det min egen oförmåga att säga nej till denna resa?"

 

TILL TOPPEN AV SIDAN