Bengt Pohjanen

Bengt Pohjanen eli Otun Pänktti oon kolmikielinen kirjailia, filosofiin tohturi, viien lapsen isä ja neljäntoista lastenlapsen farfaari ja murfaari. Pänktti oon kirjottannu hermottoman monta kirjaa, näytelmää, uupperoita, filmiä, lauluja, kääntäny ja vääntäny kieliä. Oon ennen plokanu Kyririssä ja alkaa taasen. Tulkaa fölhjyyn! Minun sähköposti/Min e-post: info@sirillus.se

Solszenitsyn

Meänmaa  

 

För en vecka sedan plockade jag outis, bara eljest, ett nummer av tidskriften Fenix (3-4/1990) och läste en essä av Solzjenitsyn; blev rätt omtumlad. Han skriver om Krim, Ukraina, om minoriteter, om frihet, demokrati, om de små folkens rätt och ansvar, om miljön och mycket mer. I går kväll tog jag outis, bara eljest, Artes 2-1987 som sängfösare och mötte Solzjenitsyn igen, en essä om honom som profet, hans tankar om väst, om journalisternas totalitära tendenser, om liberalismen och dess konsekvenser. Jag är skärrad. Det han såg 1987, det tycks hända idag. Han är varken konservativ eller liberal. Han är ”bara profet”. Han hör inte hemma i något politiskt parti. Jag är tagen, glad, upprymd, bekymrad och hoppfull: giv oss fler typ Solszenitsyn! Amen!

Magisk jul/Taikajoulu

Meänmaa  

 

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/484368?programid=4736

http://vaylanranta.thruhere.net/radio/taattori.html

Den här julen hade mammorna viskat med bekymrade röster. Det kom inga julklappar. Var det postens fel eller Oskar Ahréns?

   Förtvivlan väckte mig denna julaftons morgon. Jag smög in i finrummet för att konstatera det jag befarat. Där fanns inga paket! Jag var sex år och en jul utan julklappar var inte möjlig. Så grym kunde Oskar Ahrén inte vara. Vad hjälpte det då att julängeln stod på mangelbordet, med girlander i håret och vad hjälpte det att tomtefar av trä som vanligt stod och väntade på att få sin plats vid julgranen, om inga julklappar fanns att dela ut. Pappa hade som vanligt varit på resa och någon julgran hade han ännu inte hämtat och det var julaftons morgon. Jag försökte sjunga på svenska en julsång som mina systrar lärt sig i skolan: ”Pappa har gått ut på stan stan stan, köper där en präktig gran gran gran gran.”

   Närmaste staden var Haparanda och där växte inga granar, bara asp. Och varför man ska köpa gran var lika obegripligt som att den kunde vara präktig. Den var ju grön och den barrade om den inte fick vatten. Nej, det trodde jag inte på.

   Vilken julafton! Inga julklappar och ingen julgran! Dessutom var torsken från Ruija, Nord-Norge, beslagtagen av tullen. Torsken hörde till julen. Ruijatorsken kokades och åts med vitsås och råskalad mandelpotatis. Utan den ingen jul!

    Jag var förtvivlad. Just då uppenbarade sig farbror Robert i dörröppningen. ”Det här duger inte. Nu måste jag hämta julgran fast klapparna inte har kommit”, sade han, ”jag tar Ölandsardennern, han måste köras varje dag. Du får följa med.” 

  

                                                                                        *

Robert körde mot Hiienvuoma. Solen låg djupt nersjunken i sydväst, morgonens dis bröt det blodröda ljuset så att det bildades ett väldigt kors söder om den väldiga Hiienvuoma, vid vars kanter de finaste julgranarna växte. Äntligen fick jag se den plats jag hade hört så många sagor om. Jag låg i släden och tyckte mig se de stora schamanerna rida på soldimmans strålar, jaga varandra genom dalen mot söder, där de hämtade fräken och vattenklöver, ängsull och starrgräs, svinborst och stagg, och så den giftiga vitröda svampen som till och med jultomten köpte för sina renar så att de skulle kunna flyga på julaftonen.

   Just där, vid kanten av myren, som solens strålar nuddade vid, där Robert högg granen, där lade sig Ölandsardennern, tre kilometer in i skogen. Den hade drabbats av den fruktade korsbensförlamningen.

   Djup snö, tre kilometer hem och hästen förlamad. Det handlade om liv och död på dessa breddgrader. Dessutom såg det ut att snöa längre österut, varifrån vi hade kommit. Det betydde att spåren i värsta fall sopades igen.

   Det var bara att göra upp en eld och vänta på hjälpen som så småningom skulle komma. Tidigast om tre timmar skulle de börja sakna oss och ytterligare många timmar innan de hittade oss. Ingen skulle tro att vi kört ända till Hiienvuoma för att hämta gran, men hästen behövde köras mycket för att inte drabbas av den förlamning han nu låg i. 

    Solen låg ännu vid kanten av myren, men mörkret böljade oroväckande vi myrkanterna.

   Hästen flåsade, försökte lyfta på huvudet, sparkade för att ta sig upp men korsbenet var förlamat. 

   Snön under hästen tinade och då upptäckte Robert i skenet av brasan att det såg ut som plast, det hästen låg på. Vad var det? Ju mer ardennern sparkade, desto mer av underlaget kom fram. 

    Då hörde jag ljud av skidor. Från andra sidan Hiienvuoma, ur den nedåtgående solen, längs soldimman, kom en man på skidor; han var klädd i tjock päls och hade en stor rysk mössa dragen över öronen. Robert kände alla bybor. Den här mannen kände han inte. Mannen ställde sina breda skogsskidor mot en gran och en stor tjädertupp hängde han på en gren och kom fram till hästen. Utan att presentera sig satte han sig vid elden och värmde sig. Robert förklarade avd som hänt och påpekade också att hästen låg på något sorts tyg eller plast. Mannen gick fram till ardennern, strök honom på manen och undrade hur det var med gubben. Han talade finska. Robert sade att hästen måste slaktas på plats. ”Det tror jag inte”, sade mannen och gick fram till sin ryggsäck, tog fram en flaska med mörkgult innehåll. ”Renpiss”, sade han ”från renar som ätit den vitröda svampen! Får den schamaner att flyga nog ska den väl få en häst att ställa sig.”

   Han hällde vätska i munnen på hästen och några droppar i öronen. Efter en stund började hästen sparka vilt, ju mer han sparkade desto mer av det mystiska underlägget kom fram. Till slut stod Ölandsardennern, darrande av frossa men han stod. Korsbensförlamningen var hävd!

   Mannen flyttade hästen och slängde hö åt den från släden. Sedan började han och Robert gräva. ”Dra inte”, sade Robert med darr på rösten, ”det kan vara farligt!”

   ”Det är en fallskärm”, sade mannen. ”Låt den vara, då är det ett lik i den”, sade Robert och ställde sig en bit från mannen som fortsatte att dra upp fallskärmen ur snön. ”Lik är inte farliga”, sade mannen, ”de är ju döda, räds bara de levande.”

    Det var en tysk fallskärm som hade hamnat på fel sida av den svensk-finska gränsen julen 1944. Det var förnödenheter och julklappar till de omringade tyska soldaterna i norra Finland. Det var konjak, skinka och biff. Det var torsk och karameller som hette praliner i sådana mängder att det räckte för en hel socken, som Robert sade.

   Mannen och Robert lastade allt på släden, mannen lade skidorna och tjädertuppen på, högg en julgran och sedan körde vi i trav västerut. Uppe på en bergsknalle med ett brant stup, klev mannen ur släden, tog på sig skidorna, slängde ryggsäcken på ryggen och tjädern i ett snöre runt nacken. ”Nu klarar du det här ensam. Ja, och så God Jul”, sade han och försvann på sina skidor. 

   Före tolv var vi hemma. Allt sorterades. Mammorna samlades och dörren stängdes framför näsan på oss ungar.

   Jag fick en fickkniv, just en sådan jag hade önskat mig. Och en liten makapär som spelade: ”O, Tannenbaum, O Tannenbam wie grün sind Deine Blätter.”

   Så minns man än idag, den magiska julen i Kassa, ytterst i Sverige, då alla vuxna fnittrade in julen, även kvinnorna.

 

TAIKAJOULU KASSASSA

Mikä jouluaatto! Ilman jouluklappia ja ilman kuusta! Ja Ruijan turskanki tulli oli ottanu pislaakhiin. Ja se ko oli sitte niin makeata! Se keitethiin ja mamma teki viitsoosin ja keitti mantelipotut. 

    Mie tunsin rinnan alla vaivaa. Tästä joulusta ei tule mithään. Silloin Roope-setä ilmesty siihen ja sano: ”Ei, poika-rukka, tästä mithään tule. Mie lähen nouthaan joulukuusen, vaikka klapit ei tuliskhaan. Mie pistän artännärin aishoin ko sitä muutenki häätyy aijaa välipäivinä, ettei se saa ristiluunhalvausta. Lähe sieki myötä!” 

  

     

                                                             *

Roope ajo Hiienvuomale käsin. Aurinko oli matalalla etelän puolela, aamun sumu taitto veripunasen valon, niin ette suuren Hiienvuoman alasella puolela oli iso risti. Sielä vuoman laijassa oli fiiniä kuusia. Nyt mie sain nähä paikan, josta olin kuulu niin paljon satuja ja kaskuja. Mie makasin reessä ja jännitin. Aurinkosumun sätheitä pitkin minusta tuli suuria noitia ja näkiöitä, jokka ajatit toisia vuoman laitaa myöten etehlään, josta net nouit kortetta ja vesiapilasta, luhtavillaa, saraheinää ja semmosta mitä täälä ei ollu ja jos oli, sille ei ollu nimeä. Net hait kans myrkylistä punavalkeata svamppia, jota Suomen puolela sanothiin sieneksi. Net kuivasit svampin ja tehit siittä pulveria, jota net myit joulutontuile ko net tarttit sitä poroile. Ilman sitä net ei osahneet lentää jouluaattona.

   Justhiinsa vuoman laijassa, johonka aurinkon sätheet ulotuit, mistä Roope-setä kaato kuusen, kolme kilometriä kotoa, siihen artännäri kaatu. Se oli saanu ristiluunhalvauksen. 

   Kinos, kiveliö ja hevonen halvaintunnu! Kysymys oli kiveliössä elämästä ja kuolemasta.

   Itätaivas oli musta. Se tiesi lunta. Hevosen jäljet peittysit parissa tiimassa.    

   Siinä ei muu auttanu ko tehä tulet ja oottaa apua, jota kyllä tulis mutta koska. Vasta kolmen tiiman perästä net alkasit meitä kaipaahmaan. Kukhaan ei uskos, ette met olima menheet Hiienvuomale saakka hakheen kuusta.     

    Aurinko näky vielä vuoman laijassa, mutta pimeä aaltoili jo ilkeästi vuomala. 

   Hevonen puhalsi sieraihmiin, freistasi nostaa päätä, potkia päästäksheen ylös, mutta ristiluu oli halvaintunnu.   

   Lumi hevosen alla suli ja silloin Roope-setä havatti valkean loistheessa plastin, jonka päälä hevonen makasi. Mitäs se oli? Sitä myöten ko artännäri potki, sitä tuli framile.   

    Siinä samassa mie kuulin sivakan ääniä. Hiienvuoman toiselta puolelta, aurinkonlaskusta, aurinkosumua pitkin tuli mies sivakoila. Sillä oli paksu turkki päälä ja iso ryssänlakki korvila. Roope-setä tunsi kaikki kyläläiset, mutta tätä hään ei tuntenu. Mies laitto leveät mettäsivakat kuusta vasten ja suuren meton se ripusti kuusenoksale ja meni hevosen viehreen. Sanomatta nimeä se meni sitte isthuun valkealle lämmithään itteä. Roope-setä selitti mitä oli sattunu ja sano kans, ette hevosen alla näytti olevan niinku plastia eli vaatetta. Silloin mies nousi ja meni artännärin tykö ja puhutteli sitä, pyhki sen vattaa ja kyseli kunka äijä-rievule nyt oli käyny. Se puhu suomensuomea. Roope-setä sano, ette hevosen hääty lahata siihen. ”Enpä minä sitä usko”, mies sano ja otti repusta pullon, jossa oli jotaki tummankeltasta. ”Poronkusta”, mies sano, ”poron, joka on syönyt valkopunaista sientä, jos se saa noidat lentämään, totta kai se saa hevosen jaloilleen.”

   Mies kaato pullosta hevoselle suuhun ja tippoja sen korhviin. Vähäsen aijan päästä hevonen alko villisti potkhiin, ja sen enämpi ko se potki sitä enämpi hevosen kamala alusta tuli näköselle. Sitte se nousi ja tärisi siinä aikansa mutta ristiluunhalvaus oli heivaintunnu.    

   Mies siirsi hevosen ja anto sille reestä heiniä. Sitte se alko Roope-setän kans kaihvaan. ”Älä veä”, Roope-setä sano ääni täristen, ”se saattaa olla vaaralista.”

   ”Se on laskuvarjo”, mies selitti. ”Vaikka, mutta emmä perusta, jätämä, siinä saattaa olla ruumis”, Roope-setä sano ja siirty kappalheen matkan päähän miehestä, joka jatko kiskomista.  ”Ruumiit eivät ole vaarallisia”, mies nauro, ”ne kun ovat kuolleita, varo sinä eläviä!” 

    Se oli saksalainen falsärmi, joka oli puonu vääräle puolen raijaa jouluna 1944. Siinä oli ruokatavaraa ja jouluklappia saksalaisile soltuile, jokka taistelit Lapissa. Siinä oli konjakkia, sinkkaa ja pihviä, turskaa ja karamälliä, joita sanothiin praliniksi. ”Tavaraa ja kampheita oon niin paljon, ette piisaa pienele pitäjälle”, Roope-setä maino.

   Mies ja Roope-setä lastasit kaikki rekheen, mies pani sivakat ja meton kuorman pääle, hakkasi joulukuusen häänki ja löi artännäriä suittenperälä. Hevonen meni kouvaa vauhtia läntheen käsin.

   Ko met tulima Pihlaja – Kalliolle, jossa oon pystö puttous, pahta, mies seisotti hevosen, nousi reestä, pani sivakat jalkhoin, viskasi repun sölkhään ja meton rihmaan niskan ympäri. ”Nyt sinä pärjäät hyvin yksin pojan kanssa. Kyllä, ja ei muuta kuin rauhallista joulua!” Mies katosi kalliolta.

   Ennen kahtatoista met olima kotona. Kaikki sortteerathiin. Mammat kokkoonuit ja panit oven kiini meän nokan eestä.

   Mie sain klinkkuveitten jouluklappia. Justhiinsa semmosen ko mie olen toivonu. Ja pienen makkapäärin joka pelasi: ”O, Tannenbaum, O Tannenbam, wie grün sind Deine Blätter.”  

  

                                                             *

Kevväilä Roope-setä ja mie löysimä Pihlaja – Kalliolta tyhjän poronkusipullon ja kalliossa näyit selvät sivakanjäljet. Kalliota sanothaan nykyhään Salmonpahtaksi, sanova, ette Kassan – Salkko otti siittä vauhtia ja lensi Pahtavaahraan, joka oon aika likelä Korvatunturia.  

   Niin sanova vielä tänäki päivänä. Siittä maakisesta joulusta Kassan kylässä, ko lapset sait jouluklappia ja täyet hiristelit nauraa koko joulunajan, vaimoihmiset kans. 

Gott folk/Kunnon ihmiset

 

Gott folk

Rikssvenskar
Storsvenskar
Nysvenskar
Rensvenskar
Finsvenskar
Dårfina svenskar
Länningar
Utlandssvenskar
Och så vi:
Hybridsvenskar

 

Kunnon ihmiset

Riikinruottalaiset
Suurruottalaiset
Uusruottalaiset
Hullun fiinit ruottalaiset
Fiinit ruottalaiset
Puhthaat ruottalaiset
Ummikot
Selvät suomalaiset
Lantalaiset
Ja met:
Hypriitiruottalaiset

Ummikko-stackare/Ummikko-raukat

Meänmaa  

 

Ummikko-stackare/Ummikko-raukat

I senaste numret
av Författaren
reflekterar Ann-Marie Ljungberg
över min roman Dagning;röd!”
Hon erkänner ärligt och uppriktigt :
”Jag är en ummikko!.”
Är och förblir.
Förutom att hon är en
bra författare, borde hon nu
vara en förebild för alla
som ohjälpligt är och förblir
ummikko-stackare.
Säg som det är!
Sluta ljuga, kapa och spela apa!
Ummikko-stackare!
Så har vi kallat er.
Stackars ummikko!
Vi har jämfört er med
kor som står i sin: ummessa,
det kommer inget, sa pigan,
mjölkade tjuren!
Ummikko-stackare,
ni har inte ens kunnat
köpa smuggelvaror
på andra sidan Kungens svarta band.
Genom ummikko-stackarna
har synden kommit till världen,
i himlen finns inga ummikko.
Det är inte vi som ska
kräva sanningskommissioner
utan ni.
Det är vi som förtryckt er!
Det är vi som med naapukan
över öronen och ögonen
mätt skallar på er
och läspat:
”Typisk ummikko! Stackare!”
Nu är det er tur att sticka
offerkoftor!
Och kräva sanningskommission!
Jag fick tre hela vardagsspråk
av staten, stävan full!
Ni står i sin!

 

Viimisimmässä Författarenissa
Ann-Marie Ljungberg
hunteerailee minun romaanin,
Dagning;röd!-tienoila.
Se tunnustaa rehelisesti:
Olen ummikko!
Olen ja tulen olehmaan!
Sen lisäksi, ette hään oon
hyvä kirjailia, hään saattas olla
esikuvana monele muule,
jokka avuttomasti oon ja tuleva olheen
ummikko-raukkoja.
Sanokaa niinku asian laita oon!
Heittäkää kaappaamasta
valehtelemasta ja aappaamasta!
Tet ummikko-raukat!
Met olema teitä verranheet
lehmiin, jokka oon ummessa:
Ei heru, sano piika, ko sonnia lypsi.
Voi teitä, raukkoja, tet että
ole ees joppitavaraa saattanheet ostaa
Kuninkhaan mustan nauhan toiselta puolelta.
Teän kautta syntiki tuli mailhmaan,
eikä taihvaassa ummikkoja ole!
Met emmä tartte mithään tottuuskomisuunia,
tet tarttetta!
Met teitä olema naapukka korvila
ja silmilä sortanheet ja sammaltanheet:
”Ummikko-raukat!”
Nyt oon teän vuoro
kutoa uhritikkuria!
Ja vaatia tottuuskomisuunia!
Mie sain Ruottin valtiolta
kolme kieltä,
kiulun täytheen
Tet jäittä umpheen!
Ummikko-raukat!


Ummikko-stackare!

Dötrist på finska/Suomeksi surkeata

Meänmaa  

 

Dötrist på finska/Suomeksi surkeata

Äntligen börjar jag förstå mig själv,
som trespråkig människa och författare.
Eller rättare sagt: nu förstår jag
varför jag inte alls förstår mig själv.
Och varför den svensktalande Bengt
upplever den finsktalande Bengt
som dötråkig och förvirrad.
En norsk undersökning visar att
finsk – och meänkielispråkiga -
uppfattar tid och rum på ett helt annat sätt
än övriga skandinaver.

Finskspråkiga TV-serier är dötråkiga,
enligt norrmännen.
”Tråkig som en finsk tv-serie”,
är ett talesätt i Norge.
Det har att göra med språket,
självklart!
Tänk bara på våra frekventativa verb,
som dessutom är av två slag:
för avslutad handling och oavslutad.
Ett enda verb gör oss meänkielispråkiga
tornedalingar till dötråkiga varelser
från en annan planet för våra ummikot.
Nu förstår jag varför Bengt
är så förvirrad och less på Pänktti.
Och varför våra egna ummikot,
svensktalande aldrig har förstått
sig på oss och vår kultur.
Det är förklaringen till
typ Midnattssol och andra
liknande produkter.

Tack, ummikot, för att ni
alltid försöker göra oss roliga,
mycket roligare än vad vi är!
Tack för Midnattsol, för Isak Juntti
och för allt som kan göra oss lite mindre trista!

 

No viimenki mie alan käsithään itteäni,
kolmikielisennä ihmisennä ja kirjailiana.
Taikka oikeasthaan näin: nyt mie käsitän
miksi mie en käsitä itteä ollenkhaan.
Ja miksi ruottinkielinen Bengt
kokkee suomenkielisen Bengtin
niin surkeanna ja sekopäisenä.
Norjalainen tutkimus osottaa ette
suomen- ja meänkielinen ihminen
kokkee aika- ja paikka-asiat
aivan toisela mallila
ko muut skantinaavit.

Suomenkieliset TV-sarjat
oon niin surkeita,
norjalaisten mielestä,
ette niistä oon syntyny sanonta:
”Surkea ko suomalainen TV-sarja!”
Se oon kielen syy. Tietenki!
Ko aattelee meän
frekventtatiivisiä värpiä,
joita vielä oon kahensorttisia:
semmosia jokka ilmasevva
päätetyn teon ja semmosia,
jokka osottavva, ette teko ei lopu
nyt eikä piiain koskhaan.

Yks ainua värpi saattaa
tehä meistä meänkielisistä
tornionlaaksolaisista surkeita värkkiä,
meän ummikot kokeva meät surkeiksi.
Nyt mie oivalan miksi ruottinkielinen Bengt
kokkee Pänkttin niin surkeaksi sekopääksi.
Ja miksi ummikot ei meitä koskhaan
ole ymmärtänheet.
Se selittää miksi ummikot
aina oon meitä pilkanheet.

 

 

Gudaglans i Boden

Överkalix

Invigning Eyvind 2016

                

Han såg redan i Slutspel i ungdomen sin egen gravsten. Där skulle det stå:

”Här vilar
den berömde och rättänkande Olof Persson.
Han var en naturens vän
och gjorde ingen förnär
Men upplyste mänskligheten om människans värdighet.
Han talade många levande och döda språk
Men framför allt hjärtats och själens.
Tacksamma efterföljare reste stenen och begräto hans minne.”


Nej, vi begråter inte Eyvind Johnsons minne.
Han är närvarande i nuet, här idag och i morgon under Eyvind 2016,
ett gott initiativ som vi önskar många år.
   Vi är många berättare här - och lyssnare.
Eyvind Johnson kan lära oss att både lyssna och berätta.
Han lyssnade på Proust, Montaigne, Shakespeare, Xenofon,
Homeros och norrbottniska gårdfarihandlare.
Där får han liv av vad han ser och han ger liv åt det som syns.
  

Han kan lära oss att berätta,
inte bara berätta utan uppfinna oss själva som berättare.
Han vill öppna berättarhanden
där en god berättare samlar sina lyssnare.
  

I Berättarens hand heter också ett kapitel i Strändernas svall.
Odysseus –  eller ska vi säga Eyvind Johnson – på fajakernas ö,
där han nådde så långt i sin berättarkonst att hela mänskligheten sögs dit,
till denna långa och sällsamma natt, tillbaka till urkällan,
där den osannolika sagan om mänskligheten porlar.

Få författare har gett oss så många nycklar till sitt berättande som Eyvind Johnson.
Det är som om alla hans böcker hade själva berättandet som huvudtema.
Hur man bärgar berättelsen.

På fajakernas ö är han mycketöppenhjärtig.
Han förklarar varje berättelse. 
Han har nycklarna till den yttre gården,
där berättelsen flödar och han har nycklarna till skymningen,
där berättelsen börjar och han har nycklarna till kvällssvalkan
och han öppnar, stänger, drar in och lockar, skickar hem,
ja, han samlar verkligheten i sin hand.
Någon annan verklighet finns inte.
Själv bor han på ett darrande asplöv.
Själv bär han på aspens oro.
Själv är han medveten om asplövets tillfällighet.
Ingen kan bo där i trygghet.
Asplövsvärlden, kallar Eyvind Johnson den.
Ingen kan bo på ett asplöv i trygghet.
Jag och många författare med mig hör hemma där,
i en darrande asplövsvärld och därför gör vi så många dumheter.
Den som inte är trygg gör många dumheter.
Man måste skylla på gudarna.
Man måste berätta sig en aning bättre,
för att uttrycka mig martinsonskt.
Man måste ge själva bikten en gudaglans.
Jag hoppas att Eyvind 2016 och alla kommande år får denna gudaglans.
Därtill har kommunen makten.
Vi författare har inte den makten.
En stående replik mellan oss är:
”Har du sålt nåt?”
”Jodå, min överrock!”
Den sålde Eyvind Johnson i Stad i ljus.
Och tänkte köpa en hatt.

En gång brottades jag med en komplicerad roman,
med idel utvikningar och avvikelser från ämnet.
I en dröm dyker han upp, Eyvind Johnson, ler och säger:
”Uppskjut slutet!”
Det har tagit mig över trettio år att förstå vad han ville säga, nämligen:
så länge du berättar kan du inte dö!
Så länge du lyssnar kan döden inte hitta dig!
Berättelsen som flykt? Hallucination?

En lagom bit från verkligheten. Där ska vi hålla oss.     

Där är oss gott att vara, där är Eyvind också – i det eviga nuet, där vi alla som han säger möts.
   

Med dessa ord förklarar jag Eyvind 2016 öppnat!

                                           
                                           

 

 

TILL TOPPEN AV SIDAN