Bengt Pohjanen

Bengt Pohjanen eli Otun Pänktti oon kolmikielinen kirjailia, filosofiin tohturi, viien lapsen isä ja neljäntoista lastenlapsen farfaari ja murfaari. Pänktti oon kirjottannu hermottoman monta kirjaa, näytelmää, uupperoita, filmiä, lauluja, kääntäny ja vääntäny kieliä. Oon ennen plokanu Kyririssä ja alkaa taasen. Tulkaa fölhjyyn! Minun sähköposti/Min e-post: info@sirillus.se

Solszenitsyn

Meänmaa  

 

För en vecka sedan plockade jag outis, bara eljest, ett nummer av tidskriften Fenix (3-4/1990) och läste en essä av Solzjenitsyn; blev rätt omtumlad. Han skriver om Krim, Ukraina, om minoriteter, om frihet, demokrati, om de små folkens rätt och ansvar, om miljön och mycket mer. I går kväll tog jag outis, bara eljest, Artes 2-1987 som sängfösare och mötte Solzjenitsyn igen, en essä om honom som profet, hans tankar om väst, om journalisternas totalitära tendenser, om liberalismen och dess konsekvenser. Jag är skärrad. Det han såg 1987, det tycks hända idag. Han är varken konservativ eller liberal. Han är ”bara profet”. Han hör inte hemma i något politiskt parti. Jag är tagen, glad, upprymd, bekymrad och hoppfull: giv oss fler typ Solszenitsyn! Amen!

Paradisets förvirrade barn

Meänmaa Stycke ur min kommande bok Tornedalska öden och äventyr del 1 – Korpelarörelsen

”Intet nytt under solen, påstår Predikaren.
Vad säger ni om denna text:

terror, störningar, osäkerhet, tvivel, splittring – i detta har många illusioner och tomma fantasier sin grund, som om människorna vore nedsänkta i sömn och omgivna av kaotiska drömmar. Antingen är de i full färd med att fly någonstans, eller också närmar de sig utmattade efter att ha jagat andra flyende. Antingen är de i färd med att utdela hårda slag, eller är själva offer för sådana slag. De faller från höga höjder, eller befinner sig i luften utan vingar. Och ibland är det som om folk var i färd med att mörda dem, trots att det inte finns någon som förföljer dem. Eller också håller de själva på att mörda sina grannar, för deras händer är nedsmorda av blod. Och när de som ser dessa saker och vaknar upp ur sin förvirring är synerna borta – syner och skeenden som aldrig ägt rum… De finns bara där som en dröm i natten.

Är detta en berättelse från en natt i New York? Eller ett vittnesmål från det blodiga Irak och Syrien? Våldets Malmö? Nej, denna mardrömsliknelse ingår i det nästan tvåtusen år gamla Sanningens evangelium som man 1945 hittade i Nag Hammadi. Texten är skriven av den alexandrinske poeten, sexmystikern, feministen och gnostikern Valentinus.” (Paradisets barn, 111)

Mitäs tet sanotta tämmösestä tekstistä: ”…terroria, häirintää, epävarmuutta, eppäilyksiä, pirstoutumista – monen harhan ja tyhjän fanttasiin alkuperän löytää nuista asioista, aivanko ihmiset olisit upohneet sekashiin unhiin. Niissä net oon joko täyttä vauhtia lähössä pakhoon elikkä lophuun väsyhneinä tulossa ajattamasta pakolaisia. Net oon joko lyömässä toista elikkä juuri saahneet turphiinsa. Net putoavva korkeuksista elikkä leijailevva siivettöminä ilmassa. Ja toisinhaan tuntuu siltä, ette jokku oon tulossa heitä taphaan, vaikka kukhaan ei heän perässä olekhaan. Elikkä sitte net oon tappamassa krannia, ko heän käet oon aivan veriset. Ja ko net sekasinna herräävä tämmösistä painajaisista kaikki oon poijessa – vain näkyjä ja tapahtumia, joita koskhaan ei ole ollu…Net oon vain aivan ko yön unia.”
   Oonkos tämä kuvvaus New Yorkin yöstä? Vain väkivallan ja verisen Irakin ja Syyrian öistä? Malmöön esikapunkista?
   Ei, tämän kuvvauksen löytää kakstuhatta vuotta vanhaasta Tottuuen Evankeeljumista, joka löyethiin Nag Hammadissa vuona 1945.
   Tekstin oon kirjottannu aleksantrialainen runoilija, seksimystikkeri, feministi ja gnostikko Valentinus.

Flykting 47/Suorasääri 47

Meänmaa  

 

Ett utdrag ur den verklighet i vilken jag levde som barn (ett avsnitt ur Smugglarkungens son, Norstedts 2007). Läs även mitt inlägg i SVT Opinion. Även Suorasääri (Kodnman) var en flykting. Jag tyckte mycket om honom. Jag var tre år. Han lekte med mig. DÅ hände det här:

På kvällen samma dag vill Suorasääri låna nyckel till magasinet, där det finns handelsvaror. Mamma, som nu ligger sjuk i ischias, vägrar och då visar Suorasääri plötsligt ett helt annat ansikte. Han hämtar en yxa och hugger vilt med den i dörren runt låset.

   Jag sitter på golvet och leker flottning. Trasmattans breda blå band är bäcken Tupojoki och de gröna strändernas gula prickar och fläckar är kabbelekor och smörbollar, de grå bårderna är flottarnas tjärade ekor. Från den solvarma veden bryter jag pinnar till timmer och från Haparandabladet river jag timblad och själv är jag bossen.
   Mitt i leken hör jag hur fönstret i kammaren krossas och in hoppar Suorasääri med en yxa i handen. Han har skadat sig och är blodig. Jag tar det som en del av flottningen, skrattar och ropar: ”Tuoratääri, Tuoratääri!” När jag ser att faster Greta och min syster Märta blir rädda börjar jag gråta. Suorasääri stannar upp i sin våldsamma framfart och ser förvirrad ut. Han tittar på mig och blir som vanligt: ”Var inte rädd för farbror!” Nej, varför skulle jag vara rädd för Suorasääri. Och varför hoppar faster Greta ut genom köksfönstret? Och varför är pappa så arg på Suorasääri när han kommer? Kanske för att han har tvingats avbryta flottningen? Suorasääri försvinner.

 

Tässä kappale minun romaanista Jopparikuninkhaan poika. Meilä otethiin vasthaan pakolaisia. Tässä yks kohtalo.

Samana iltana Suorasääri halvaa lainata Uno-setän haarakaupanoven auinta. Mamma, johonka isias oon iskeny, oon sängynhyvänä. Greta-täti hoitaa meitä. Eihään net auainta anna ilman papan luppaa. Sillon Suorisääri noutaa kirhveen ja freistaa sillä au’asta makasiininoven. Se lyöpi kirhveelä lukun ympäri. Mie istun laattialla ja leekaan uittoa. Yhtäkkiä kamarinklasi särkyy ja Suorasääri tullee verisennä sisäle kirevs käessä. Mie hoen paskakielelä, ette ”Turatääri! Turatääri!” Ko mie havatten, ette Greta ja Märta pölästyvvä, mie alan märssähmään. Suorasääri seisahtaa ja sannoo, ette ”älä pölkää settää!” En tietenkhään mie settää pölkää, mutta miksis Greta hyppää köökin klasista ja miksis pappa oon niin vihassa Suorasäärele ko se tullee Gretan kans uitosta?

 

Jag är inte kvän/en ole kainulainen

Meänmaa Om kvänerna får status
som ursprungsfolk och minoritet
då förlorar jag som
meänkielispråkig min minoritetsstatus,
trots att jag tillhör en
försvinnande skara som
har meänkieli som modersmål.
Jag är nämligen inte kvän,
jag vet det eftersom jag har papper på det,
min släkttavla går ner till 1400-1500-talet.
Där hittar jag valloner, tavaster, savolaxare,
finlandssvenskar, svenskar, judar, belgare, ester,
tyvärr inte ett spår av någon kvän.
Naturligtvis kan det finnas gener
av kväner i mig, men de spåren är bortsopade
av tidens stormvindar: digerdöd och krig och svensk invandring.

Jag frånkänner ingen rätt att kalla sig kvän,
men när Bengt Niska åter är i liikutuksia,
waplansk extas, då drar jag öronen åt mig.

Vi har fått tillökning, jalkalapsia, fader okänd.

 
Jos kväänit saava minuriteettistaattyksen
ja alkuperäskansan tunnustuksen
niin mie menetän paikala
min vähemistökielen aseman,
vaikka olen yks harvoista,
jolla oon meänkieli äitinkielenä.
Näessi, mie en ole kvääni,
en kveeni, enkä kainulainen.
Mie sen tiän ko mulla oon
paperit siittä, minun sukutaulu,
joka mennee 1400-1500-luvule.
Sielä oon valunia, hämäläisiä, savolaisia,
suomenruottalaisia, ruottalaisia, juutalaisia,
belgialaisia, eestiläisiä,
valitettavasti ei jäljenjälkeä kväänistä.
Tietenki saattaa olla jeeniä,
niinku oon monenmonista kansoista,
mutta jäljet oon aijan myrskyt laasheet poijes:
mustarutto, soat ja ruottalaisten tänne tulo.

Mie en kielä kelthään oikeuksia
kuttua itteä kveeniksi/kainulaiseksi,
mutta ko Niskan Pänktti oon liikutuksisa,
Waplaanilaisessa fämmissä,
mie olen varovainen.

Kaartinen-tarpheeton kylä/Kardis hemskhet

Yks Suomenmies kulki Kaartisen läpi
ko ei saanu ööliä, sano:
"Olipa tarpheeton kylä!"
Mie kävin eilen Kaartisessa
tyttären pojan kans,
kävimä kylän talola,
Poika kysy mikä pieni pysti siinä
oli ilmotustaulun päälä.
Mie sanoin: "Kaartislaiset oon panheet Leninin pystin sinne!"
Poika kysy kuka se oli.
Näin vähän koulu oon opettannu
histuurian värstiimästä joukkomurhaajasta.
Kaartislaiset palvova tämmöstä herraa!

 

En finsk vandringsman besökte Kardis by i Tornedalen,
När han inte fick öl, sade han att byn var onödig.
Besökte Kardis i går med min dotterson,
satte upp en affisch.
Ovanför affischtavlan finns en byst.
Av Lenin!!!!
Pojken hade aldrig hört talas om Lenin.
Nej, den svenska skolan undervisar inte
om sådana massmördare.
Kardisborna dyrkar en sådan!!!!
Inte bara en onödig by,
en hemsk by!

Så föds en författare/Niin syntyy kirjailia

Meänmaa  

Jag var på ett så kallat kvartssamtal. Min dotter Lina hade gått några månader på gymnasiet i Kalix. En klok klassförståndare sade: "Du, Lina ska inte vara här! Hon vill inte vara här." Dagen efter kom Lina och sade: "Jag har slutat!" "Jag förstår", sade jag, "vad tänker du då göra?" "Kan jag vara hemma?"  "Javisst, men vad ska du göra?" "Skriva en bok!" Så klev hon upp på övre våningen, satt där denna tysta, stillsamma och blyga flicka. Hon skrev sin debutroman. Hon var 17 år. Tack, du kloka klassföreståndare. Tyvärr minns jag inte vad du heter.

 

Mie kävin niin sanotuila "kvarttsamtaalila". Tyttäreni Lina oli käyny Kaihnuun jymnaasiaa jonku kuukauen. Sen yks opettaja sano, ettei se ollu Linan paikka. Ei sen piä olla täälä. Toisena päivänä tyär tuli ja sano, ette hään oon heittäny koulun. Mie nyökkäsin ymmärtäväisesti. Kysin mitä se aikoo tehä. Kirjottaa kirjan 17-ikänen tyär sano. Se kiikku vinthiin ja kirjotti esikoisteoksen. Kiitos viisas opettaja. Nyt Lina oon taasen julkassu kirjan.

 

http://www.kuriren.nu/kultur/ung-karlek-med-stora-kontraster-8203093.aspx

TILL TOPPEN AV SIDAN