Bengt Pohjanen

Bengt Pohjanen eli Otun Pänktti oon kolmikielinen kirjailia, filosofiin tohturi, viien lapsen isä ja neljäntoista lastenlapsen farfaari ja murfaari. Pänktti oon kirjottannu hermottoman monta kirjaa, näytelmää, uupperoita, filmiä, lauluja, kääntäny ja vääntäny kieliä. Oon ennen plokanu Kyririssä ja alkaa taasen. Tulkaa fölhjyyn! Minun sähköposti/Min e-post: info@sirillus.se

The man from Tornio valley/Мужчина Торнедаля

Meänmaa  

Bengt Pohjanen

The man from Tornio valley

The man from Tornio valley
From 1845
Has been dancing on the golden flour of the sky
and has been shedding his tears in rapid currents,
Laughing and talking,
He has been,
And has called God a parent of heaven.

The man from Tornio valley
Is described
In Olavus Magnus travel guide
From 1500-hundred,
He walks in colourful clothes,
Bathes in the sauna with the opposite sex

And makes deals
With people from many countries.

A woman from Tornio valley
In Terra Feminarum
chased men up in the trees,
used them for breeding
And then ate them all up.

She is described
In Kalevala,
Where she ravages and rules
While the men
Serve her obediently.

 

Where have you been 
The last thousand years?

The man from Tornio Valley
And the woman,
Who, as they relate today,
are fictional
politicised spirits.

When the man from Tornio valley dies,
He whispers like 
Lars Levi Laestadius:
"What a beautiful lady
To have come through this village?"

Translation: Natalia Hedlund

 

Бенгт ПохьяненМужчина Торнедаля

 

Мужчина Торнедаля
С 1845 года
Танцевал на золотом паркете небес
И проливал бурные потоки слез,
Смеялся и рассказывал,
Был то мужского, то неопределенного пола,
И называл Бога родителем поднебесья.

Мужчина Торнедаля
Описан
В путеводителе Улавуса Магнуса
1500-х годов,
Он ходит в цветных одеждах,
Парится в бане с противоположным полом,
И совершает сделки
С заграничными торговцами.

Женщина Торнедаля,
В Земле женщин - Terra Feminarum,
Загоняла мужчин на деревья,
использовала их для размножения,
А потом съедала.

Она описана
В Калевале,
Где она правит и буйствует,
В то время как мужчины
Прилежно ей служат.

 

Где же вы были 
Последнее тысячелетие,

Мужчина Торнедаля
И женщина,
Которых сегодня считают
Вымышленными
политизированными духами.

Умирая, мужчина Торнедаля,
шепчет, 
Подобно Ларсу Леви Лестадиусу:
"Какая красавица
Посетила это село?"
Перевод Натальи Хедлунд

 

 

Ummikko-stackare/Ummikko-raukat

Meänmaa  

 

Ummikko-stackare/Ummikko-raukat

I senaste numret
av Författaren
reflekterar Ann-Marie Ljungberg
över min roman Dagning;röd!”
Hon erkänner ärligt och uppriktigt :
”Jag är en ummikko!.”
Är och förblir.
Förutom att hon är en
bra författare, borde hon nu
vara en förebild för alla
som ohjälpligt är och förblir
ummikko-stackare.
Säg som det är!
Sluta ljuga, kapa och spela apa!
Ummikko-stackare!
Så har vi kallat er.
Stackars ummikko!
Vi har jämfört er med
kor som står i sin: ummessa,
det kommer inget, sa pigan,
mjölkade tjuren!
Ummikko-stackare,
ni har inte ens kunnat
köpa smuggelvaror
på andra sidan Kungens svarta band.
Genom ummikko-stackarna
har synden kommit till världen,
i himlen finns inga ummikko.
Det är inte vi som ska
kräva sanningskommissioner
utan ni.
Det är vi som förtryckt er!
Det är vi som med naapukan
över öronen och ögonen
mätt skallar på er
och läspat:
”Typisk ummikko! Stackare!”
Nu är det er tur att sticka
offerkoftor!
Och kräva sanningskommission!
Jag fick tre hela vardagsspråk
av staten, stävan full!
Ni står i sin!

 

Viimisimmässä Författarenissa
Ann-Marie Ljungberg
hunteerailee minun romaanin,
Dagning;röd!-tienoila.
Se tunnustaa rehelisesti:
Olen ummikko!
Olen ja tulen olehmaan!
Sen lisäksi, ette hään oon
hyvä kirjailia, hään saattas olla
esikuvana monele muule,
jokka avuttomasti oon ja tuleva olheen
ummikko-raukkoja.
Sanokaa niinku asian laita oon!
Heittäkää kaappaamasta
valehtelemasta ja aappaamasta!
Tet ummikko-raukat!
Met olema teitä verranheet
lehmiin, jokka oon ummessa:
Ei heru, sano piika, ko sonnia lypsi.
Voi teitä, raukkoja, tet että
ole ees joppitavaraa saattanheet ostaa
Kuninkhaan mustan nauhan toiselta puolelta.
Teän kautta syntiki tuli mailhmaan,
eikä taihvaassa ummikkoja ole!
Met emmä tartte mithään tottuuskomisuunia,
tet tarttetta!
Met teitä olema naapukka korvila
ja silmilä sortanheet ja sammaltanheet:
”Ummikko-raukat!”
Nyt oon teän vuoro
kutoa uhritikkuria!
Ja vaatia tottuuskomisuunia!
Mie sain Ruottin valtiolta
kolme kieltä,
kiulun täytheen
Tet jäittä umpheen!
Ummikko-raukat!


Ummikko-stackare!

Dötrist på finska/Suomeksi surkeata

Meänmaa  

 

Dötrist på finska/Suomeksi surkeata

Äntligen börjar jag förstå mig själv,
som trespråkig människa och författare.
Eller rättare sagt: nu förstår jag
varför jag inte alls förstår mig själv.
Och varför den svensktalande Bengt
upplever den finsktalande Bengt
som dötråkig och förvirrad.
En norsk undersökning visar att
finsk – och meänkielispråkiga -
uppfattar tid och rum på ett helt annat sätt
än övriga skandinaver.

Finskspråkiga TV-serier är dötråkiga,
enligt norrmännen.
”Tråkig som en finsk tv-serie”,
är ett talesätt i Norge.
Det har att göra med språket,
självklart!
Tänk bara på våra frekventativa verb,
som dessutom är av två slag:
för avslutad handling och oavslutad.
Ett enda verb gör oss meänkielispråkiga
tornedalingar till dötråkiga varelser
från en annan planet för våra ummikot.
Nu förstår jag varför Bengt
är så förvirrad och less på Pänktti.
Och varför våra egna ummikot,
svensktalande aldrig har förstått
sig på oss och vår kultur.
Det är förklaringen till
typ Midnattssol och andra
liknande produkter.

Tack, ummikot, för att ni
alltid försöker göra oss roliga,
mycket roligare än vad vi är!
Tack för Midnattsol, för Isak Juntti
och för allt som kan göra oss lite mindre trista!

 

No viimenki mie alan käsithään itteäni,
kolmikielisennä ihmisennä ja kirjailiana.
Taikka oikeasthaan näin: nyt mie käsitän
miksi mie en käsitä itteä ollenkhaan.
Ja miksi ruottinkielinen Bengt
kokkee suomenkielisen Bengtin
niin surkeanna ja sekopäisenä.
Norjalainen tutkimus osottaa ette
suomen- ja meänkielinen ihminen
kokkee aika- ja paikka-asiat
aivan toisela mallila
ko muut skantinaavit.

Suomenkieliset TV-sarjat
oon niin surkeita,
norjalaisten mielestä,
ette niistä oon syntyny sanonta:
”Surkea ko suomalainen TV-sarja!”
Se oon kielen syy. Tietenki!
Ko aattelee meän
frekventtatiivisiä värpiä,
joita vielä oon kahensorttisia:
semmosia jokka ilmasevva
päätetyn teon ja semmosia,
jokka osottavva, ette teko ei lopu
nyt eikä piiain koskhaan.

Yks ainua värpi saattaa
tehä meistä meänkielisistä
tornionlaaksolaisista surkeita värkkiä,
meän ummikot kokeva meät surkeiksi.
Nyt mie oivalan miksi ruottinkielinen Bengt
kokkee Pänkttin niin surkeaksi sekopääksi.
Ja miksi ummikot ei meitä koskhaan
ole ymmärtänheet.
Se selittää miksi ummikot
aina oon meitä pilkanheet.

 

 

Gudaglans i Boden

Överkalix

Invigning Eyvind 2016

                

Han såg redan i Slutspel i ungdomen sin egen gravsten. Där skulle det stå:

”Här vilar
den berömde och rättänkande Olof Persson.
Han var en naturens vän
och gjorde ingen förnär
Men upplyste mänskligheten om människans värdighet.
Han talade många levande och döda språk
Men framför allt hjärtats och själens.
Tacksamma efterföljare reste stenen och begräto hans minne.”


Nej, vi begråter inte Eyvind Johnsons minne.
Han är närvarande i nuet, här idag och i morgon under Eyvind 2016,
ett gott initiativ som vi önskar många år.
   Vi är många berättare här - och lyssnare.
Eyvind Johnson kan lära oss att både lyssna och berätta.
Han lyssnade på Proust, Montaigne, Shakespeare, Xenofon,
Homeros och norrbottniska gårdfarihandlare.
Där får han liv av vad han ser och han ger liv åt det som syns.
  

Han kan lära oss att berätta,
inte bara berätta utan uppfinna oss själva som berättare.
Han vill öppna berättarhanden
där en god berättare samlar sina lyssnare.
  

I Berättarens hand heter också ett kapitel i Strändernas svall.
Odysseus –  eller ska vi säga Eyvind Johnson – på fajakernas ö,
där han nådde så långt i sin berättarkonst att hela mänskligheten sögs dit,
till denna långa och sällsamma natt, tillbaka till urkällan,
där den osannolika sagan om mänskligheten porlar.

Få författare har gett oss så många nycklar till sitt berättande som Eyvind Johnson.
Det är som om alla hans böcker hade själva berättandet som huvudtema.
Hur man bärgar berättelsen.

På fajakernas ö är han mycketöppenhjärtig.
Han förklarar varje berättelse. 
Han har nycklarna till den yttre gården,
där berättelsen flödar och han har nycklarna till skymningen,
där berättelsen börjar och han har nycklarna till kvällssvalkan
och han öppnar, stänger, drar in och lockar, skickar hem,
ja, han samlar verkligheten i sin hand.
Någon annan verklighet finns inte.
Själv bor han på ett darrande asplöv.
Själv bär han på aspens oro.
Själv är han medveten om asplövets tillfällighet.
Ingen kan bo där i trygghet.
Asplövsvärlden, kallar Eyvind Johnson den.
Ingen kan bo på ett asplöv i trygghet.
Jag och många författare med mig hör hemma där,
i en darrande asplövsvärld och därför gör vi så många dumheter.
Den som inte är trygg gör många dumheter.
Man måste skylla på gudarna.
Man måste berätta sig en aning bättre,
för att uttrycka mig martinsonskt.
Man måste ge själva bikten en gudaglans.
Jag hoppas att Eyvind 2016 och alla kommande år får denna gudaglans.
Därtill har kommunen makten.
Vi författare har inte den makten.
En stående replik mellan oss är:
”Har du sålt nåt?”
”Jodå, min överrock!”
Den sålde Eyvind Johnson i Stad i ljus.
Och tänkte köpa en hatt.

En gång brottades jag med en komplicerad roman,
med idel utvikningar och avvikelser från ämnet.
I en dröm dyker han upp, Eyvind Johnson, ler och säger:
”Uppskjut slutet!”
Det har tagit mig över trettio år att förstå vad han ville säga, nämligen:
så länge du berättar kan du inte dö!
Så länge du lyssnar kan döden inte hitta dig!
Berättelsen som flykt? Hallucination?

En lagom bit från verkligheten. Där ska vi hålla oss.     

Där är oss gott att vara, där är Eyvind också – i det eviga nuet, där vi alla som han säger möts.
   

Med dessa ord förklarar jag Eyvind 2016 öppnat!

                                           
                                           

 

 

SKUM-priset/SKUM-palkinto

Meänmaa-Ylikainus  

SKUM-priset
Norrbottensakademien SKUM-pris 2016 tilldelas författaren, översättaren, dramatikern, librettisten, prästen, litteraturvetaren, kyrkobyggaren, hedersdoktorn med mera, filosofie doktor Bengt Pohjanen, född i Pajala och sedan länge bosatt i Överkalix. Bengt Pohjanen har själv formulerat sig på följande sätt: ”Som trespråkig litterär röst i Norden måste jag lita till min litterära kompass i näsan och ge mig ut i okända marker med gränsmänniskans övertygelse om att man aldrig kan gå vilse, alltid kommer man nånstans.” Och visst han har på ett enastående och briljant sätt passerat gränser - mellan konstformer, språkbarriärer, religioner och akademiska discipliner, i det mesta med sin tornedalska bakgrund och hembygd som en gemensam nämnare. Och han har också alltid kommit fram. Banbrytande är Bengt Pohjanens enträgna och mycket betydelsefulla insats för torndalsfinskan – meänkieli – bl a genom romanen, Lyykeri, som utkom 1985, och pjäsen, Kuutot från 1987, båda de första på meänkieli. Med sina romaner, sin dramatik och sina översättningar har Bengt Pohjanen givit sitt födelsespråk - meänkieli - en identitet också som skriftspråk, i sanning en bedrift värd att prisa.
Det är med stor glädje som Norrbottensakademien vill hedra Bengt Pohjanen med årets SKUM-pris, ett i raden av många utmärkelser och priser som alla välförtjänt kommit Bengt Pohjanen till del.

SKUM-palkinto

Norrbottensakademienin SKUM-palkinto jaethaan kirjailialle, tramattikkerille, lipretistile, papile, kirjailisuuen tietemeiehele, kirkonrakentajalle, kunniantohturille, filosofiin tohturille Bengt Pohjaselle, syntyny Pajalassa ja aikoja sitte asunu Ylikaihnuussa. Bengt Pohjanen oon itte määritelly ittensä tällä mallin: ”Kolmikielisennä kirjailisenna äänenä Pohjolassa mie hääyn luottaa kompashiin, joka mulla oon nokassa ja lähteä hurrikhaile tienoile varmana rajaihmisennä, ette eksyä ei saata, aina sitä tullee johonki.” Ja selvä se, ette hään uskomattomalla ja loistavalla tavala oon ylittääny rajat – taitheen lajien, kieliestheitten, uskontojen ja akateemisten tisipliinien, enniimiten tornionlaaksolaistausta ja kotiseutu yhtenäisenä asianna. Ja se oon aina kostunu perile. Urraa uurtaav oon Bengt Pohjasen pitkäjäntheinen ja villin iso panos tornionlaakson suomenkielen – meänkielen – puolesta, muun rinnala Lyykeri-romaanin (1985) ja Kuutos-osotelman kautta, molemat mainitut meänkielen ensimäisiä. Romaanit, osotelmat ja käänökset oon Bengt Pohjasen kautta luohneet sen syntymäkielele – meänkielele - itenttiteettiä kirjakielenä kans, toelisesti palkinon arvosta.
Suurela ilola Norrbottenakademien halvaa kunnioittaa Bengt Pohjasta tämän vuen SKUM-palkinolla, joka oon yks monista kunniamerkistä ja palkinoista, joita Bengt Pohjanen ansioitusti oon saanu.

Shakespearin sonetti 121

Meänmaa  

Shakespearin sonetti 121

Paras olla paha ko pahaks panhaan,
ko ei ole ja siksi sanothaan,
näin ilo katoaa jos tuomithaan,
ei miltä tuntuu ko kunka kattothaan.
Niin miksis väärä sairas silmä karsastaa,
tervehtien minun vertä raikasta?
Spiuniraukat minua vahtaava,
ja syyttävä ko olen siivosti.
Ei, mie olen mitä olen, moitheen tuojaa,
sen syytheet paljastavva selvästi.
Ko net oon käyrää, olen naulaa suoraa,
tunkiosta noussu löyhkä katoaa.
  
     Net raukat, luuloshaan oon kaikin tässä:
    ihminen oon paha, heän peilissä.

Meänkielennös: Bengt Pohjanen

TILL TOPPEN AV SIDAN