Bengt Pohjanen

Bengt Pohjanen eli Otun Pänktti oon kolmikielinen kirjailia, filosofiin tohturi, viien lapsen isä ja neljäntoista lastenlapsen farfaari ja murfaari. Pänktti oon kirjottannu hermottoman monta kirjaa, näytelmää, uupperoita, filmiä, lauluja, kääntäny ja vääntäny kieliä. Oon ennen plokanu Kyririssä ja alkaa taasen. Tulkaa fölhjyyn! Minun sähköposti/Min e-post: info@sirillus.se

Tornedalsrecept/Tornionlaakson resähti

Meänmaa  

Bläddrade i gamla tidningar i mitt arkiv och hittade ett recept i Dagens Nyheter (15 februari 2003).

Tornedalsrecept

1 dl grädde
1 matsked småskuren bittermandel
2 dl revirpink
1 nypa fullständig förvirring  vad gäller gränsen mellan fiktion och fakta.
Garnera med hybris.
Det går lika bra med bestselleri.

 

Tornionlaakson resähti

1 tesi krettaa
1 ruokalusikka pikkumaista karvasmantelia
2 tesiä revirinkusta
Pikkupiolinen täyelistä päänsekkaa mielikuvan ja faktan välisestä rajasta
Laita siihen koristheeksi suuruuenhulluutta
Yhtä hyvin saattaa laittaa bestselleriitä

 

(Dagens nyheter 15.2.2003)

Gudaglans i Boden

Överkalix

Invigning Eyvind 2016

                

Han såg redan i Slutspel i ungdomen sin egen gravsten. Där skulle det stå:

”Här vilar
den berömde och rättänkande Olof Persson.
Han var en naturens vän
och gjorde ingen förnär
Men upplyste mänskligheten om människans värdighet.
Han talade många levande och döda språk
Men framför allt hjärtats och själens.
Tacksamma efterföljare reste stenen och begräto hans minne.”


Nej, vi begråter inte Eyvind Johnsons minne.
Han är närvarande i nuet, här idag och i morgon under Eyvind 2016,
ett gott initiativ som vi önskar många år.
   Vi är många berättare här - och lyssnare.
Eyvind Johnson kan lära oss att både lyssna och berätta.
Han lyssnade på Proust, Montaigne, Shakespeare, Xenofon,
Homeros och norrbottniska gårdfarihandlare.
Där får han liv av vad han ser och han ger liv åt det som syns.
  

Han kan lära oss att berätta,
inte bara berätta utan uppfinna oss själva som berättare.
Han vill öppna berättarhanden
där en god berättare samlar sina lyssnare.
  

I Berättarens hand heter också ett kapitel i Strändernas svall.
Odysseus –  eller ska vi säga Eyvind Johnson – på fajakernas ö,
där han nådde så långt i sin berättarkonst att hela mänskligheten sögs dit,
till denna långa och sällsamma natt, tillbaka till urkällan,
där den osannolika sagan om mänskligheten porlar.

Få författare har gett oss så många nycklar till sitt berättande som Eyvind Johnson.
Det är som om alla hans böcker hade själva berättandet som huvudtema.
Hur man bärgar berättelsen.

På fajakernas ö är han mycketöppenhjärtig.
Han förklarar varje berättelse. 
Han har nycklarna till den yttre gården,
där berättelsen flödar och han har nycklarna till skymningen,
där berättelsen börjar och han har nycklarna till kvällssvalkan
och han öppnar, stänger, drar in och lockar, skickar hem,
ja, han samlar verkligheten i sin hand.
Någon annan verklighet finns inte.
Själv bor han på ett darrande asplöv.
Själv bär han på aspens oro.
Själv är han medveten om asplövets tillfällighet.
Ingen kan bo där i trygghet.
Asplövsvärlden, kallar Eyvind Johnson den.
Ingen kan bo på ett asplöv i trygghet.
Jag och många författare med mig hör hemma där,
i en darrande asplövsvärld och därför gör vi så många dumheter.
Den som inte är trygg gör många dumheter.
Man måste skylla på gudarna.
Man måste berätta sig en aning bättre,
för att uttrycka mig martinsonskt.
Man måste ge själva bikten en gudaglans.
Jag hoppas att Eyvind 2016 och alla kommande år får denna gudaglans.
Därtill har kommunen makten.
Vi författare har inte den makten.
En stående replik mellan oss är:
”Har du sålt nåt?”
”Jodå, min överrock!”
Den sålde Eyvind Johnson i Stad i ljus.
Och tänkte köpa en hatt.

En gång brottades jag med en komplicerad roman,
med idel utvikningar och avvikelser från ämnet.
I en dröm dyker han upp, Eyvind Johnson, ler och säger:
”Uppskjut slutet!”
Det har tagit mig över trettio år att förstå vad han ville säga, nämligen:
så länge du berättar kan du inte dö!
Så länge du lyssnar kan döden inte hitta dig!
Berättelsen som flykt? Hallucination?

En lagom bit från verkligheten. Där ska vi hålla oss.     

Där är oss gott att vara, där är Eyvind också – i det eviga nuet, där vi alla som han säger möts.
   

Med dessa ord förklarar jag Eyvind 2016 öppnat!

                                           
                                           

 

 

SKUM-priset/SKUM-palkinto

Meänmaa-Ylikainus  

SKUM-priset
Norrbottensakademien SKUM-pris 2016 tilldelas författaren, översättaren, dramatikern, librettisten, prästen, litteraturvetaren, kyrkobyggaren, hedersdoktorn med mera, filosofie doktor Bengt Pohjanen, född i Pajala och sedan länge bosatt i Överkalix. Bengt Pohjanen har själv formulerat sig på följande sätt: ”Som trespråkig litterär röst i Norden måste jag lita till min litterära kompass i näsan och ge mig ut i okända marker med gränsmänniskans övertygelse om att man aldrig kan gå vilse, alltid kommer man nånstans.” Och visst han har på ett enastående och briljant sätt passerat gränser - mellan konstformer, språkbarriärer, religioner och akademiska discipliner, i det mesta med sin tornedalska bakgrund och hembygd som en gemensam nämnare. Och han har också alltid kommit fram. Banbrytande är Bengt Pohjanens enträgna och mycket betydelsefulla insats för torndalsfinskan – meänkieli – bl a genom romanen, Lyykeri, som utkom 1985, och pjäsen, Kuutot från 1987, båda de första på meänkieli. Med sina romaner, sin dramatik och sina översättningar har Bengt Pohjanen givit sitt födelsespråk - meänkieli - en identitet också som skriftspråk, i sanning en bedrift värd att prisa.
Det är med stor glädje som Norrbottensakademien vill hedra Bengt Pohjanen med årets SKUM-pris, ett i raden av många utmärkelser och priser som alla välförtjänt kommit Bengt Pohjanen till del.

SKUM-palkinto

Norrbottensakademienin SKUM-palkinto jaethaan kirjailialle, tramattikkerille, lipretistile, papile, kirjailisuuen tietemeiehele, kirkonrakentajalle, kunniantohturille, filosofiin tohturille Bengt Pohjaselle, syntyny Pajalassa ja aikoja sitte asunu Ylikaihnuussa. Bengt Pohjanen oon itte määritelly ittensä tällä mallin: ”Kolmikielisennä kirjailisenna äänenä Pohjolassa mie hääyn luottaa kompashiin, joka mulla oon nokassa ja lähteä hurrikhaile tienoile varmana rajaihmisennä, ette eksyä ei saata, aina sitä tullee johonki.” Ja selvä se, ette hään uskomattomalla ja loistavalla tavala oon ylittääny rajat – taitheen lajien, kieliestheitten, uskontojen ja akateemisten tisipliinien, enniimiten tornionlaaksolaistausta ja kotiseutu yhtenäisenä asianna. Ja se oon aina kostunu perile. Urraa uurtaav oon Bengt Pohjasen pitkäjäntheinen ja villin iso panos tornionlaakson suomenkielen – meänkielen – puolesta, muun rinnala Lyykeri-romaanin (1985) ja Kuutos-osotelman kautta, molemat mainitut meänkielen ensimäisiä. Romaanit, osotelmat ja käänökset oon Bengt Pohjasen kautta luohneet sen syntymäkielele – meänkielele - itenttiteettiä kirjakielenä kans, toelisesti palkinon arvosta.
Suurela ilola Norrbottenakademien halvaa kunnioittaa Bengt Pohjasta tämän vuen SKUM-palkinolla, joka oon yks monista kunniamerkistä ja palkinoista, joita Bengt Pohjanen ansioitusti oon saanu.

Shakespearin sonetti 121

Meänmaa  

Shakespearin sonetti 121

Paras olla paha ko pahaks panhaan,
ko ei ole ja siksi sanothaan,
näin ilo katoaa jos tuomithaan,
ei miltä tuntuu ko kunka kattothaan.
Niin miksis väärä sairas silmä karsastaa,
tervehtien minun vertä raikasta?
Spiuniraukat minua vahtaava,
ja syyttävä ko olen siivosti.
Ei, mie olen mitä olen, moitheen tuojaa,
sen syytheet paljastavva selvästi.
Ko net oon käyrää, olen naulaa suoraa,
tunkiosta noussu löyhkä katoaa.
  
     Net raukat, luuloshaan oon kaikin tässä:
    ihminen oon paha, heän peilissä.

Meänkielennös: Bengt Pohjanen

Sabme trash, Tornedalian shit!

Meänmaa  

Så är det dags igen
för Sabme trash
Tornedalian shit:
Midnightsun och midnattssol!

Tornedalian trash,
Sabme shit
hade premiär på Dramaten  i oktober 1954.
Salongen var fullsatt av nyfikna människor
som kommit för att skåda de primitiva galningarna
i Tornedalen.
Författaren var helt svenskspråkig
men för att ge sken av att ha goda insikter
i det tornedalska, orerade han i programbladet
om sitt finska påbrå och sitt tornedalska blod.

I programbladet fick stockholmarna veta
att vi tornedalingar var primitiva,
mycket besynnerliga och att man i Tornedalen
talade illa om varenda laestadianpredikant.
Detta sistnämnda var kursiverat.
Bilden av den inåtvände tornedalske mannen
och husfadern som är våldsam, hoppar, skriker
och slår barn och hustru,
hamrades in den gången,
sedan om och om igen
i sedvanlig etnorasistisk stil
och postkolonialistisk anda,
och människorna ställer upp
om och om igen i
i Sabme trash
och Tornedalian shit!

Skyll inte bara på dem där nere!
Ni är själva med!
För två mål mat om dan
och sprit på premiären
tack och hej och på återseende i grillen!

 

 

No niin,
taasen Sabme trashin
ja Tornedalian shitin aika
Midnightsun och midnattssol!
Keskiyön aurinkoa!

Tornedalian trashilä,
Sabme shitilä
oli ensi-ilta Stokholmin Dramatenissa
lokakuussa 1954.   
Salonki täynä,
ihmiset utelihaita,
näessi, net olit tulheet
vahtaahmaan primitiivisiä pörröjä
Tornionlaakosta.
Kirjailia oli ummikko,
mutta tällätäksheen, ette hään tuntee
Tornionlaakson, se antaa syljen
valuta ohjelmaplaavissa,
jossa se kerskaa suomalaisista juurista
ja omasta tornionlaaksolaisesta verestä.

Ohjelmaplaavissa stokholmilaiset
sait tietää, ette met tornionlaaksolaiset
olema primitiiviä, ja villin pörröjä,
ja ette täälä kaikin näskäsit saarnamiehiä.
Tämä äsken mainittu oli kyrsiveerattu.
Sanothiin, ettei ihmiset elävä
koloina ja ilman kulttuuria.
Talon isänät oon väkivaltasia miehiä,
jokka kiroavva ja elämöittevä,
hyppivä, huutava ja tietenki tappelevva 
Tätä lyöthiin etnorasistisella vasaralla
ihmishiin niinku aina
ja ihmisraukat täälä pohjosessa
taas ja taas lähtevä siihen
itte myötä,
aina samhaan Sabme trashiin
ja Tornedalian shithiin.
Älkää moittiko etelän vareksia.
Tet oletta itte myötä.
Saatta kaks kertaa ruokaa
päivässä ja ensi-illassa viinaa,
tak ohei, nähhään krillissä!

Demokrati/Demokratism

Meänmaa  

 

Demokratin är auktoritär,
den bestämmer att jag får
tänka och tala fritt,
rösta fritt eller låta bli att rösta,
den bestämmer att
min hjärna är min
och att jag själv
måste sätta ut vakter för 
de politiserande tidsandarna.

Demokratismen är totalitär,
den bestämmer att jag måste
tänka och tala rätt,
rösta rätt och att
de politiserande tidsandarna
skall sätta ut vakter
för min fria tanke, tunga och hjärna.

Temokratii oon määräävä,
se määrää, ette mie hääyn
aatela ja puhua vaphaasti,
äänestää vaphaasti taikka olla äänestämättä,
se määrää minun aivot minun omistuksheen
ja määrää mulle oikeuen
asettaa polittiseeraavile hengile
minun omat vahit.

Temokratismi oon totalitaarinen,
se määrää, ette mie hääyn
aatela ja puhua oikein,
äänestää oikein
ja se määrää polittiseeraavat henget
vahtaahmaan minun aatoksia,
minun kieltä ja aivoja.

TILL TOPPEN AV SIDAN