Bengt Pohjanen

Bengt Pohjanen eli Otun Pänktti oon kolmikielinen kirjailia, filosofiin tohturi, viien lapsen isä ja neljäntoista lastenlapsen farfaari ja murfaari. Pänktti oon kirjottannu hermottoman monta kirjaa, näytelmää, uupperoita, filmiä, lauluja, kääntäny ja vääntäny kieliä. Oon ennen plokanu Kyririssä ja alkaa taasen. Tulkaa fölhjyyn! Minun sähköposti/Min e-post: info@sirillus.se

Tristitia

Meänmaa

 

Pereat tristitia
Pereant osores
Pereat diabolos
Quivis antiburschius
Atque irrisores!

 

Bort med allt som tråkigt är
Bort med alla hatare
Bort med själva ondingen
Må de sprida dyngan sin
Mobbning står vi över!

 

Hiitheen kaikki ikävä,
Hiitheen meitä vihhaavat
Hiitheen itte Ryökäle
Levittäkhöön juoruja
Ei net meile pärjää!

Min basker/Minun paskeri

Meänmaa  

Kulturnytt i P1 berättade i veckan om 
min utställning, 50 år som författare.
Thella Johnson, som gjorde inslaget
nämnde min basker.
Vilket uppsnappades av Epstein och Nordegren
i tisdags. Jag skrev och tackade
för att de uppmärksammat min basker.
Jag skrev på fb:

"Oj, så kul! Och jag som här i norr fått haters att reagera på min basker. En basketcoach, som jag tyckte var för hård med ungdomarna, skrek: "En som går i basker har fan ingen rätt att uttala sig om basket!" Och en snubbe dansade tokdans och ropade: "Han tror att han är poet för att han har basker!" Men jag går i basker. Pipan har jag arkiverat och vinflaskan är slängd, men baskern, nej, den ska med mig och slipper jag inte in så tänker jag kasta in min basker och säga åt portvakten: "Jag ska bara hämta min basker!" Sedan stannar jag där - på nåder. Baskernåd."

I går onsdag läse Epstein upp mitt inlägg.
Så nu är min basker en riktigt riksangelägenhet. 

Ruottin raatiun kulttuuriuutiset
kerroit minun näyttelystä Haaparannala.
Thella Johnson, joka teki jutun, mainitti minun paskerin.
Epstein ja Nordegren havattit sen ja selitit siitä.
Mie laitoin naamakirhjaan sen
ja silloin net luit minuin kirjotuksen taasen, eilen keskiviikkona.
Nyt minun paskeri oon oikein
riikinuutinen ja kansakotia kattava suuruus.
Parhaiksi pöllöile, jokka oon pilkanheet minun paskeria.

Hemlös kreativitet/Luovuus kulun päälä

Meänmaa/Kasanmaa  

 

Dagens tanke (som jag hittar i mitt arkiv):

Kreativiteten är en luffare.
Så fort den får ett eget rum med bäddsoffa,
omvandlas den till en institution som låser dörrarna för ... kreativiteten.

Luovuus oon kulun päälä.
Varsin ko sille laitethaan kamari,
ja petisohva,
siittä tullee laitos,
jonka ovet omenevä luovuuele lukhuun.

(Tuli miehleen ko aloin kathoon arkistosta meänkielen kehitystä ja sen äkilistä muuttumista lukkujen taa, jolle luovuuele ei paljon asiata ole.)

Murens fall/Muuri kaatu

Kasanmaa
Av gammelmedia att döma verkar det vara ganska oklart vem och varför Berlinmuren byggdes. Var det moderaterna? Nä, de bekämpade väl muren? Var det sossarna? Kanske de sålde murbruk. Kamprad? Han köpte väl möbler därifrån. Oklart! Många sossar grät när muren föll. AV sorg? Ja tydligen, somliga, inte alla!  Var det VPK? Ja, de grät också. Av sorg och saknad? Gå och säg!  

Så jag läser en diktbok, skriven av T.S.Eliasson, född i Uppsala 1968. Han påstår att han av ren nyfikenhet deltagit i en seans och fått ett uppdrag av Chris, det sista offret vid muren. Diktboken heter: Ett leve och ett hell för 68 års modell.
 
Jag citerar: ”Jag är född 1968 på S.t Olofsgatan i Uppsala. Jag var i tjugoårsåldern när muren föll. Under en senas blev jag via mediet tilltalad av en ung man som påstod sig heta Chris. Han ville att jag skulle skriva. Om Europa, om murens fall och om den totalitära ideologi som tagit hans liv. När jag kom hem satte jag mig vid skrivbordet och en text började ”rinna ur mig”, växelvis på mina två språk, meänkieli och svenska. Sedan har det bara fortsatt. Jag återkommer om jag får fler ord. Kanske var det bara en dröm, kanske mediet lurade mig, inspirerade mig till att börja skriva dikt. Året var 1991.
Så här presenterade han sig vid seansen:
’Jag heter Chris, kalla krigets sista offer, född 1968 och död den 6 febr 1989, 21 år gammal, Ingvar Carlsson kysste Hoenecker, jag kysste döden och Stockholmsbiskopen Lars Carlzon sörjde murens fall och lovprisade DDR. Om inte Ingvar Carlsson kysst Honecker skulle jag leva i dag? Jag var barberare och hade chansen att skära halsen av… men jag bestämde mig för att fly i stället. Flykten misslyckades och jag blev skjuten till döds vid muren.’”

Tämä teksti tuli mulle meän- ja ruottinkielisennä ensimäisen kerran preivissä 27 vuotta aikaa, komunismin romahtamisen jälkhiin. Lähättäjä oli T.S.Eliasson, joka väitti olevansa pseutonyymi. Hänen oikeata nimeä se ei ole koskhaan paljastannu, vaikka uutta tekstiä oon aina joskus tipahtannu, täytheeksi joihiinki kohthiin. Mie julkasen tämän pitkän runon jatkona Meänmaa-avisissa ja sitte tämän vuen aikana kirjana. Tämä runo toistaa meänkielen rikhauesta ja kyvystä kirjottaa monitasosta runoa.

   Ittesthään T.S. Eliasson kertoo tämän verran: ”Mie kävin ensi kertaa elämässäni meetiymmin kokkouksessa. Mie olen kirjottannu runoja, mutta en koskhaan tämmöstä. Tämä homma alko sielä ko yks saksaa puhuva henki tuli meetiymmin kautta ja puhutteli minua ja käski kirjottaa. Mitä? mie kysyin. Se tullee ko sie alat. Mie aloin ja ensin tuli tämä presenttašuuni ihmisestä, josta mulla ei ollu aavistusta: ’Mie olen Chris, kylmän soan viiminen uhri, syntyny vasemistoaalon vuona 1968 ja kuolu 6. helmikuuta 1989 21. vuen ikäsennä ko Ruottin pääministeri Ingvar Carlsson suuteli Hoeneckkeriä ja pispa Lars Carlzon DDR:ää ja itkusilmin muurin hajoamista. Jos nämät Carlsson & Carlzon ei olis suuelheet Hoeneckkeriä mie olisin vieläki elossa. Mie olin parturi ja olisin saattanu leikata kaulan poikki… mutta päätin lähteä karkhuun ja minut ammuthiin muurila.’  

Lenita for president

Meänmaa  

Lenita for president!

Så fort jag träffar en tornedaling
i Tornedalens största by, Luleå,
så blir det nåt om vädret,
men sedan kommer frågan:
Eikös se ole se …
(Den här … är hen inte …?)

Häromdagen var det Lenita Eriksson:
”Eikös se ole se Lenita sen Poogan tyär Kaartisesta?”
”Den här Lenita, är hon inte den där Poogas dotter från Kardis.”
”Javisst! Age Tanos sondotter!”
”Jamen jag har ju nyligen läst om honom i nån av dina böcker!”
”Jadå, i Kasaland, Menedarna, Tidens tvång!”
”Ni kallade honom Sonny Liston!”
”Ja, det var hos Age alla stämplade när jag var ung.
Han höjde höger arm, tryckte näsan mot bordsskivan,
drämde stämpeln i kortet så att huset skakade.
Han fick ärenamnet Sonny Liston tack vare högern!
Det var en liten jordbävning i Kardis en gång.
Media ringde och frågade, då sade en av gubbarna:
”Nä, de var Age som stämplade!”

Age räddade hela bygden från Södertälje,
så sosse han var.
Har Lenita fått något av vår Ages
styrka i höger arm när hon svingar klubban så:
Lenita for Luleå!

PS. Niklas N. har vistats en hel del i Kardis han också, 
så nåt har väl han också lärt sig om styrkan i höger arm. DS.

Mitt språk/Kieleni

Meänmaa  

 

Mitt språk

Jag började genast söka
det språk som jag först
hade skrikit och gråtit på,
jag hörde det sjunga och skratta
förkunna och minnas också,
 

jag började prata mitt språk,
fast jag hörde ju andra också,
men det här var det språket jag hade
att sjunga och prata på,

jag skrev in i ljusa nätter
på huk ner i vintrig snö,
och i skimrande skare om våren,
i strömmande vatten och blommande myr,

jag började använda språket,
det klippte ju himmel åt mig,
fick mullen att vittna och minnas,
jag födde mitt språk på nytt, 

det lever och blommar ännu,
om det dör, dör ju folket med det,
och himlen och stranden och mullen,
sången, förkunnelsen, hoppet,

när jag suckar för sista gången,
så skriver jag inte mer,
jag sover då döden på språket,
som blivit talande mull.   

 

Kieleni

Aloin paikala hakheen kieltä,
jolla ensin kilkasin itkun,
mie kuulin sen laulun ja naurun,
sen saarnat ja porinat,

mie aloin tätä kieltä puhhuun,
vaikka muitaki kuulin monta,
mutta tämä oli juuri se kieli,
jolla ittekki lauloin ja mainoin,

mie kirjotin valoshiin öihin,
kyykyssä talvisheen lumheen
ja kevväilä kirkhaasheen hankheen,
tulhvaan ja kukkivhaan jänkhään,

mie aloin tätä kieltä käythään,
se leikkasi taivasta mulle,
sai mullatki saarnaahmaan,
mie synnytin uuesthaan kielen,

se ellää ja kukoistaa nyt,
jos kuolee kieleni, kuolee
kansa ja taivas, ranta ja maa,
laulu ja saarna ja toivo,

ko viimisen kerran huokaan,
en kuule, en kirjota ennää,
nukun kuolemaa kielelläni
jätän mullat saarnaahmaan tänne.

28.10.2019

28.10.2019

TILL TOPPEN AV SIDAN