Bengt Pohjanen

Bengt Pohjanen eli Otun Pänktti oon kolmikielinen kirjailia, filosofiin tohturi, viien lapsen isä ja neljäntoista lastenlapsen farfaari ja murfaari. Pänktti oon kirjottannu hermottoman monta kirjaa, näytelmää, uupperoita, filmiä, lauluja, kääntäny ja vääntäny kieliä. Oon ennen plokanu Kyririssä ja alkaa taasen. Tulkaa fölhjyyn! Minun sähköposti/Min e-post: info@sirillus.se

Tristitia

Meänmaa

 

Pereat tristitia
Pereant osores
Pereat diabolos
Quivis antiburschius
Atque irrisores!

 

Bort med allt som tråkigt är
Bort med alla hatare
Bort med själva ondingen
Må de sprida dyngan sin
Mobbning står vi över!

 

Hiitheen kaikki ikävä,
Hiitheen meitä vihhaavat
Hiitheen itte Ryökäle
Levittäkhöön juoruja
Ei net meile pärjää!

Sabme trash, Tornedalian shit!

Meänmaa  

Så är det dags igen
för Sabme trash
Tornedalian shit:
Midnightsun och midnattssol!

Tornedalian trash,
Sabme shit
hade premiär på Dramaten  i oktober 1954.
Salongen var fullsatt av nyfikna människor
som kommit för att skåda de primitiva galningarna
i Tornedalen.
Författaren var helt svenskspråkig
men för att ge sken av att ha goda insikter
i det tornedalska, orerade han i programbladet
om sitt finska påbrå och sitt tornedalska blod.

I programbladet fick stockholmarna veta
att vi tornedalingar var primitiva,
mycket besynnerliga och att man i Tornedalen
talade illa om varenda laestadianpredikant.
Detta sistnämnda var kursiverat.
Bilden av den inåtvände tornedalske mannen
och husfadern som är våldsam, hoppar, skriker
och slår barn och hustru,
hamrades in den gången,
sedan om och om igen
i sedvanlig etnorasistisk stil
och postkolonialistisk anda,
och människorna ställer upp
om och om igen i
i Sabme trash
och Tornedalian shit!

Skyll inte bara på dem där nere!
Ni är själva med!
För två mål mat om dan
och sprit på premiären
tack och hej och på återseende i grillen!

 

 

No niin,
taasen Sabme trashin
ja Tornedalian shitin aika
Midnightsun och midnattssol!
Keskiyön aurinkoa!

Tornedalian trashilä,
Sabme shitilä
oli ensi-ilta Stokholmin Dramatenissa
lokakuussa 1954.   
Salonki täynä,
ihmiset utelihaita,
näessi, net olit tulheet
vahtaahmaan primitiivisiä pörröjä
Tornionlaakosta.
Kirjailia oli ummikko,
mutta tällätäksheen, ette hään tuntee
Tornionlaakson, se antaa syljen
valuta ohjelmaplaavissa,
jossa se kerskaa suomalaisista juurista
ja omasta tornionlaaksolaisesta verestä.

Ohjelmaplaavissa stokholmilaiset
sait tietää, ette met tornionlaaksolaiset
olema primitiiviä, ja villin pörröjä,
ja ette täälä kaikin näskäsit saarnamiehiä.
Tämä äsken mainittu oli kyrsiveerattu.
Sanothiin, ettei ihmiset elävä
koloina ja ilman kulttuuria.
Talon isänät oon väkivaltasia miehiä,
jokka kiroavva ja elämöittevä,
hyppivä, huutava ja tietenki tappelevva 
Tätä lyöthiin etnorasistisella vasaralla
ihmishiin niinku aina
ja ihmisraukat täälä pohjosessa
taas ja taas lähtevä siihen
itte myötä,
aina samhaan Sabme trashiin
ja Tornedalian shithiin.
Älkää moittiko etelän vareksia.
Tet oletta itte myötä.
Saatta kaks kertaa ruokaa
päivässä ja ensi-illassa viinaa,
tak ohei, nähhään krillissä!

Demokrati/Demokratism

Meänmaa  

 

Demokratin är auktoritär,
den bestämmer att jag får
tänka och tala fritt,
rösta fritt eller låta bli att rösta,
den bestämmer att
min hjärna är min
och att jag själv
måste sätta ut vakter för 
de politiserande tidsandarna.

Demokratismen är totalitär,
den bestämmer att jag måste
tänka och tala rätt,
rösta rätt och att
de politiserande tidsandarna
skall sätta ut vakter
för min fria tanke, tunga och hjärna.

Temokratii oon määräävä,
se määrää, ette mie hääyn
aatela ja puhua vaphaasti,
äänestää vaphaasti taikka olla äänestämättä,
se määrää minun aivot minun omistuksheen
ja määrää mulle oikeuen
asettaa polittiseeraavile hengile
minun omat vahit.

Temokratismi oon totalitaarinen,
se määrää, ette mie hääyn
aatela ja puhua oikein,
äänestää oikein
ja se määrää polittiseeraavat henget
vahtaahmaan minun aatoksia,
minun kieltä ja aivoja.

Fanatikernas osjälviskhet/Fanattikkerien ittensä kieltäminen

Meänmaa  

 

Fanatikernas osjälviskhet

Totalitarismens anhängare
är genuint osjälviska,
skriver Hannah Arendt,
säger Alice Eriksson-Kalla,
de rubbas inte i sin övertygelse av brott
mot mänskligheten,
de rubbas inte ens när
den politiska idén börjar döda egna,
inte ens när de själva blir offer,
rensas ut, skickas till Gulag.
De är beredda att stötta
förföljeser mot dem själva,
de är redo att formulera
och underteckna sin egen dödsdom,
bara de inte förlorar sin ställning
som fanatiska medlemmar
i den totalitära rörelsen.
Alice påstod att hennes
pappa tänkte så
när pistolen trycktes mot
hans nacke.

Jag hör den hatiska rösten,
jag ser hans isande ögon i
SVT och det skrämmer mig.

 

Fanattikkerit oon ittensä kieltäjiä,
kirjottaa Hannah Arendt,
sannoo Alice Eriksson-Kalla,
niihin ei pure tieto eikä fakta,
net ei muuta mieltä eikä aatetta,
vaikka aate tappaa miljoonia,
net ei muuta mieltä vaikka aate
kohistuu heihin itheen,
ei muuta mieltä Gulagissakhaan.
Net oon valhmiita
tukheen vainoa itteä vasthaan,
net oon valhmiita allekirjothaan
oman kuolemantuomion
jos het vain saava olla aatheen
kannattjia ja puolueen fanattisia jäseniä.

Alice Eriksson-Kalla meinasi,
ette ko pistooli painethiin  
hänen papan niskhaan, se aatteli näin.

Mie kuulen sen vihasen äänen,
ja näen sen jäätävät silmät
Ruottin Teevessä.
Sitä miestä mie pölkään enniiten.

Reaktionärer och radikaler/Reaksunäärit ja ratikaalit

Meänmaa  

 

Nu är ni här igen.
Reaktionärer och radikaler,
radikalreaktionärer och reaktionärradikaler,
medberoende till varandra,
av en och samma familj,
obotligt sjuka av varandra
med samma symptom,
av samma obotliga, progressiva,
dödliga sjukdom.
Nu är det nog.
Nu bryter vi upp.
Nu lämnar vi er.
Nu kysser vi spår
efter män som frid förkunnade
och kvinnor i sanningens
skönhet förklarade.

Nyt tet oletta täälä taasen.
Reaksunäärit ja ratikaalit,
ratikaalireaksunäärit ja reaksunääriratikaalit,
toisista riippuvaisia,
samasta perheestä,
parantumattomasti saihraita
toinen toisesta
samat symptoomit,
sama parantumaton, prokresiivinen,
tappava tauti.
Nyt piisaa.
Nyt met lähemä.
Nyt met jätämä teät.
Nyt met suutelmma niitten
miesten jälkiä,
jokka rauhaa julistit
ja vaimojen,
jokka tottuueen kauhneuessa
kirkastuit.

Vad gör vi med helgonen, kamrater?/Pyhämiesten päivä

Meänmaa  

 

Var är de döda?

Vi firar alla helgons dag,
men vi vet inte vad vi
ska göra med helgonen, kamrater.

Helgonen var besvärliga
människor, den snällaste,
Franciscus, sjöng för småfåglar
och stödde korstågen.
Den heliga Birgitta
initierade blodiga
korståg mot Finland.

Lars Levi Laestadius säger
att svenskarna predikade
evangelium för finnarna
så att blodet dröp ur näsan på dessa.
Och inte bara ur näsan utan
ur huvudlösa halsar.
Så vad gör vi med helgonen, kamrater?

Alla helgons dag
blev efter reformationen kvar i vår kalender
utan att vi egentligen vet
vad vi gör med helgonen.

Vi minns de döda.
Men lever de bara i vårt minne?
När vi är döda och inte längre minns de döda,
dör de döda
en gång till? Med vårt minne?

Medier, belysta kyrkogårdar,
spöken och andar fascinerar
oss mer än någonsin.

Frågan måste bli personlig:
Varför tänder jag ljus för de avlidna?
Varför ber jag för dem?
Mitt svar är: av kärlek!

Mer vet jag inte.
Det räcker för mig.
Och jag hoppas att
någon av kärlek ber för mig
när och om jag en dag är bland de heliga,
om ock inget helgon.
Så besvärlig är jag inte
att jag platsar bland dessa.

 

MIssäs kuohleet oon?

Met vietämä pyhämiesten päivää
tietämättä mitä met pyhien miesten
ja vaimojen kans tehemä.

Pyhät olit hankalia ihmisiä
Franciscus, heistä siivoin
veisasi pikkulinnuile
ja tuki ristiretkiä.
Pyhä Birgitta alotti
verisiä ristiretkiä Suohmeen.

Lars Levi Laestadius sannoo,
ett ruottalaiset saarnasit evankeeljumia
suomalaisile niin ette veri
pruutusi näitten nokasta,
eikä vain nokasta
ko katkastuista kauloista.
Niin, toverit, mitäs met tehemä
pyhien miesten ja vaimojen kans?

Pyhämiesten päivä jäi uskonpuhistuksen
jälkhiin meän almunakhaan
vaikka met emmä oikein tiä mitä tehä.

Met muistama näinä päivinä kuohleita
Mutta elävätkös net vain
meän muistissa?
Ko met kuolema ja meän muisti
katoaa, kuolevatkos kuohleet
toisen kerran meän muistin myötä?

Meetiat, kynttilöilä valastetut
kirkkomaat, pöökäräiset ja henget
valtaava mieltä enämpi ko koskhaan ennen.

Kysymys häätyy olla henkilökohtanen.
Miksis mie sytytän kynttilöitä?
Miksis mie rukkoilen poijesmenheitten puolesta?
Minun vastaus: rakhauesta!

Enämpää en tiä.
Se piisaa mulle.
Ja mie toivon, ette joku
rakhauela rukkoilee minun
puolesta ko mie olen jättäny aijan.
Ja mie olen pyhien tykönä,
en varhmaan pyhimysten,
niin hankala mie en toistasekis ole,
ette mie pääsisin heän joukhoon.

TILL TOPPEN AV SIDAN