Skidbloggen

De norrbottniska landslagstjärnorna är många i längdåkning, skidskytte, alpint och skidorientering och deras framfart speglar vi här på Skidbloggen. Jag som följer skidessen extra noga heter Håkan Svensson, och har med penna i hand stått längs skidspåren i fem decennier. Jag kommer att följa OS och VM, världscuptävlingar och allt där emellan på längdsidan, men även rapportera och reflektera över länsåkare i andra sporter med skidor på fötterna. Tipsa gärna eller kom med synpunkter. Då mejlar ni till hakan.svensson@kuriren.com.

Skruvdrama i snöyran

Luleå Dagen efter Hanna Öbergs bragdlopp i går, då hon blev världsmästare i Östersund, är det ännu svårt att ta in storheten i hennes prestation.

Det var en framgång som i allt bär mästarens signatur.

Tänk att tjejen redan i 23 års ålder vunnit både OS-guld, VM-guld och även EM-guld i år. En magnifik karriär har bara börjat.

Och den makalösa prestationen att Svensbyns stolthet i går gjorde precis som på distansloppet i OS i Pyeongchang för ett år sedan. Sköt fyra nollor, sköt snabbt, och åkte fort.

Fenomenalt är ordet.

Guld-Hanna Öberg vann bragdguldet och Jerringpriset  för OS-framgången, och sannolikt är det läge för nya priser vid nästa idrottsgala trots tuffa konkurrenter som Stina Nilsson, Maja Dahlqvist och inte minst junioren Frida Karlsson som tog guld, silver och brons vid längd-VM i Seefeld.

Innan det är dags för nomineringar kan det förstås också dyka upp en rad andra starka kandidater, men jag tror att Hanna Öberg kommer att ytterligare stärka sin kandidatur i kommande VM-lopp i Östersund.

Herrarnas distanslopp i dag blev också spännande med svenska ögon, och på nytt var ännu en bronsmedalj inte långt borta.

Sebastian Samuelsson imponerade när han i de svåra skjutförhållandena, och ett jobbigt snöföre blev fyra efter 19 träff av 20 och en stark åkning.

Missen kom i det tredje skyttet då vindarna svängde hit och dit och Sebastian flera gånger tvingades skruva i dioptern, och även blåsa i den för att se bättre i snöyran.

Allt skruvande tog sin tid men Sebastian gjorde ändå det enda rätta i det svåra läget tycker jag.

Vädrets makter finns det inget att göra åt, och att chansskjuta snabbare hade sannolikt givit ett sämre resultat.

Segern gick till den tyske veteranen Arnd Pfeiffer som sköt fullt med tidigt startnummer.

I morgon fortsätter skidskytte-VM, och då kliver på nytt Hanna Öberg och Sebastian Samuelsson in i elden och kör den nya grenen singelmixstafett. Blågult kör med bästa laget.

En gren där det handlar om att skjuta snabbt och säkert, och naturligtvis även åka fort. Grenen gynnar den explosive skidskytten, och sådana egenskaper har både Hanna Öberg och Sebastian Samuelsson. Jag tror på medalj för duon.

Håkan Svensson

Norrbottning landslagschef

Luleå

Den tidigare norrbottniska landslagsåkaren Karin Ersson går in som landslagschef för längdlandslaget tillsammans med Lars Selin för den kommande säsongen.

Karin Ersson hette tidigare Karin Öhman och växte upp i Boden. Hon var en duktig landslagåkare från 1990 - 2001 och har sedan dess varit skidgymnasielärare i Gällivare, Mora och Torsby. Därefter har hon varit idrottschef för IFK Mora och senast utbildningschef för Svenska Skidförbund. Den senare rollen kommer hon den kommande säsongen att sköta jämsides med jobbet som landslagschef.

Karin Ersson och Lars Selin tar tillsammans över som landslagschefer för svenska längdlandslaget i nära samarbete med landslagstränarna.

karin öhman lars selin

Karin Ersson och Lars Selin blir landslagschefer för längdlandslaget den kommande säsongen. Foto: Svenska Skidförbundet.

Sedan i våras har ett arbete pågått med att se över hur längdverksamheten ska organiseras efter att några personer runt landslaget gått vidare i sina karriärer.
– Det var flera viktiga positioner som skulle fyllas samtidigt och vi har fört många diskussioner om hur vi bäst ska organisera verksamheten, konstaterar Ola Strömberg, förbundsdirektör och tillförordnad längdchef för Svenska Skidförbundet i ett pressmeddelande.

En helhetslösning för vintersäsongen finns alltså på plats. Det blir en internrekrytering i form av Karin Ersson och Lars Selin, som får uppdraget att leda längdlandslaget framöver i nära samarbete med tränarna.
– Både ledning och medarbetare ser mycket positivt på att Karin och Lars tar på sig uppgiften att leda landslagsorganisationen. Båda två är meriterade inom förbundets arbete med utveckling och utbildning och de har stort stöd inom organisationen. Lars har dessutom många års erfarenhet som landslagstränare. Nu får de tillsammans det beslutande ansvaret för landslagsverksamheten och delar på rollen som landslagschef över tävlingssäsongen, förklarar Ola Strömberg.

Den tidigare landslagsåkaren Karin Ersson är utbildningschef och ansvarig för den nationella längdverksamheten, vilket hon framöver kommer att kombinera med uppdraget som landslagschef.
– Den nationella verksamheten hänger tätt ihop med landslagsverksamheten och har många frågor gemensamt. Därför kändes det naturligt att tacka ja till frågan om att tillfälligt leda landslagsverksamheten tillsammans med Lars, säger Karin Ersson.

Lars Selin kommer närmast från positionen som utbildningsansvarig på Svenska Skidförbundet längd.
– Vi fick frågan om att tillfälligt leda landslagsverksamheten över säsongen. Som tidigare landslagstränare vet jag vad uppgiften kräver. Det blir en spännande utmaning som vi verkligen ser fram emot att ta tag i, säger Lars Selin.

Vallaorganisationen kommer få en ny vallachef i form av Anders Niemi, som arbetat som landslagsvallare i tolv år. Han var även tillförordnad vallachef i vintras de gånger Urban Nilsson inte var på plats på tävlingar.

Jonas Peterson kommer i och med detta att lämna rollen som landslagschef.

KOMMENTAR SKIDBLOGGEN:

Skidförbundet har haft uppenbara problem med att forma sin ledarkader inför den kommande säsongen, och sanningen är att inte mindre än fem nyckelpersoner i organisationen har tvingats lämna skidlandslaget. I flera fall med dunkla motiv, vilket känns väldigt oroande.

I dag, måndag, har det också krupit fram att orsaken till att tidigare landslagschefen Jonas Peterson , som kom in efter Rikard Grip bara för knappa fem månader sedan, tvingats lämna sin post är en schism med landslagets vallateam. Självklart sänder det också oroande signaler så nära in på den kommande säsongen. Vi är många som uttryckt förvåning över att skidförbundet släppte framgångsrike vallachefen Urban Nilsson ( med rötter i Sävast) efter säsongen, men kanske finns orsaken även till det avhoppet hos högsta ledningen i förbundet.

Med all sannolikhet är inte sista ordet sagt utifrån den situation som nu uppstått. Vissa landslagsåkare har också trätt fram och stöttat Jonas Peterson som nu fått lämna.

I sammanhanget ska dock ingen skugga falla över de nu tillsatta landslagscheferna Karin Ersson och Lars Selin, som båda är ytterst kompetenta för sin uppgift. Men tillsättningen av dem är trots en tillfällig lösning enbart för kommande säsong.

Håkan Svensson

 

Länskvintett på första höstlägret

Piteå Fem norrbottniska landslagsåkare finns på plats i Vålådalen och Sollefteå när längdlandslaget under tiden 4-11 augusti kör säsongens första höstläger. Det är Charlotte Kalla och Lisa Vinsa på damsidan samt Johan Häggström, Martin Bergström och Björn Sandström på herrsidan. Alla tävlar för Piteå Elit SK.

Herrarna åkte igår till Vålådalens vackra fjällmiljö medan damerna samlades på Hallstaberget i Sollefteå, där stjärnor som Ebba Andersson och Frida Karlsson har sin hemmaplan.

Augusti är här och med full energi inleder de tre längdlandslagen höstens lägersäsong.
– Det har varit en bra träningssommar överlag och åkarna har gjort ett mycket bra jobb. Nu drar vi igång en spännande och intensiv höst med barmarksläger i Vålådalen och Sollefteå, samt i Lycksele för utvecklingslaget Team Svenska Spel. Samtidigt samlas vallarna för skidtester i Torsby. Det blir en bra startvecka för att skapa goda förutsättningar inför säsongen som närmar sig allt mer, säger landslagschef Jonas Peterson.

Det är herrarna från A-laget och Team Bauhaus som ska träna i den klassiska lägerorten Vålådalen.
– Många av åkarna har bra erfarenheter av Vålådalen, där vi har varit tidigare. Efter en sommar med bra löpning och träning ser vi fram emot fjällöpning med långa, fina turer och kompletterande rullskidåkning på bana med bra sparring mot varandra, berättar herrtränaren och exnorrbottningen Fredrik Uusitalo.

Damåkarna från A-laget och Team Bauhaus väljer att åka till Sollefteå.
– Sollefteå är en bra träningsort, som har blivit alltmer komplett med bra terräng för löpning och en av Sveriges bästa rullskidbanor. Här finns även gym och allt detta ligger i närheten av boendet, vilket förenklar logistiken, säger Stefan Thomson, Piteå, som tillsammans med Magnus Ingesson. Piteå. tränar landslagsdamerna.

Åkarna är inne i en tuff träningsperiod och de tuffa passen står även på schemat på lägret berättar Thomson.
– Det är många träningstimmar som ska in den här tiden på året. På lägret kommer vi bland annat utnyttja slalombackarna till stavgång och fortsätta fokusera på individuella styrkepass och grenspecifik styrka.

Precis som på Torsbylägret bjuds även den här gången en framgångsrik damåkare från utvecklingslaget Team Svenska Spel in till lägret. Den här gången är det Moa Lundgren som efter en vinter med bland annat guld i sprint på U23-VM får chansen att träna med erfarna storåkare som Charlotte Kalla, Stina Nilsson och Ebba Andersson.

Viktor Thorn saknas på lägret. Han opererades för diskbråck i våras och har nu fått ett nytt diskbråck på samma ställe. Thorn kommer genomgå en läkarundersökning i slutet av augusti för att fastställa hur skadan ska behandlas och om det blir aktuellt med ett nytt kirurgiskt ingrepp.

Elina Rönnlund är krasslig och åker inte med till lägret i Sollefteå.

Tränarna Martina Höök och Johan Granath inleder höstlägren för utvecklingslaget Team Svenska Spel i Lycksele. Lägret är uppdelat i två omgångar, den 6–11 augusti samlas seniorerna och den 10–15 augusti är det dags för juniorernas öppna elitläger, där landslagsjuniorerna tränar tillsammans med andra juniorer.

Vid sidan av lägerverksamheten fortgår skidtester i Torsby skidtunnel där vallarna är samlade i veckan.

Landslagsåkare i Vålådalen 4–11 augusti:

A-landslag herrar
Jens Burman, Åsarna IK,
Calle Halfvarsson, Sågmyra SK,
Johan Häggström, Piteå elit SK,
Teodor Peterson, IFK Umeå,
Oskar Svensson, Falun-Borlänge SK,

Team Bauhaus herrar

Axel Ekström, IFK Mora SK
Martin Bergström, Piteå Elit SK,
Marcus Grate, IFK Umeå,
Simon Lageson, Falun-Borlänge SK,
Anton Persson, SK Bore,
Marcus Ruus, Åsarna IK,
Björn Sandström, Piteå elit SK.
Karl-Johan Westberg, Borås SK.

Landslagsåkare i Sollefteå 4–11 augusti:

A-landslag damer
Ebba Andersson, Sollefteå skidor IF,
Maja Dahlqvist, Falun-Borlänge SK
Hanna Falk, Ulricehamns IF,
Charlotte Kalla, Piteå elit SK,
Frida Karlsson, Sollefteå skidor IF,
Stina Nilsson, IFK Mora SK,
Evelina Settlin, Hudiksvalls IF,
Jonna Sundling, IFK Umeå.

Team Bauhaus damer
Anna Dyvik, IFK Mora SK,
Moa Molander Kristiansen, Falun-Borlänge SK,
Lisa Vinsa, Piteå elit SK

Utvecklingslaget
Moa Lundgren, IFK Umeå.

En förnedrande käftsmäll

Piteå Jag känner mig både ledsen och frustrerad. Även den här OS-omröstningen gick som de tidigare för svensk del. Sverige och Stockholm-Åre förlorade kampen mot Milano-Cortina med rösterna 34-47.

Det blir italienarna som får arrangera OS och Paralympics 2026, och därmed kommer ett att världens främsta vintersportländer, Sverige, fortsatt få leva med att aldrig ha givits förtroendet att arrangera det finaste idrottsmästerskapet av alla, vinter-OS...

Självklart var det en förnedrande käftsmäll. Tydligen gillar inte den olympiska rörelsen Sverige, och mycket talar för att Sverige nu kommer att sluta söka olympiska spel. Och varför söka när man aldrig får mästerskapen..? Min känsla är att en mängd IOK-ledamöter har noll koll på vad Sverige står för idrottsligt och som nation, och det är bedrövligt.

Sverige nobbas alltså för sjunde gången. Det känns bittert, kort och gott. Men knappast förvånande,  Italien, som behärskar spelet i kulisserna, var favoriter och ledamöterna i Internationella olympiska kommittén, IOK, är ännu inte mogna att anta det nya konceptet som man propagerat för, Det vill säga Agenda 2020 som är samlingsnamnet för  IOK:s visioner om framtida spel.

Ett koncept som Sverige byggt sin ansökan på. ”Vi levererade det vi trodde IOK ville ha, men uppenbarligen var det inte så”, suckade svenska frontfigurer för ansökan i Lausanne.

Den svenska delegationen gjorde säkert en bra presentation nere i schweiziska Lausanne i dag, även om inte minst vår hockeyikon Peter Forsberg som lockats ner för att stötta presentationen med rätta blev upprörd när han såg att fyra IOK-ledamöter sov under hela presentationen…

Jag tycker också det var rätt av Sveriges tungviktare i IOK, Gunilla Lindberg att i sitt anförande inför valet provocera sina kollegor i IOK , och kaxigt mena att ”Nu gäller det. Vill ni ha något nytt så rösta på Sverige”

Men IOK-ledamöterna var inte mogna för att leva upp till sina framtidsvisioner, eller så är IOK:s framtidsvisioner bara tomma ord. Ledamöterna lever kvar i det gamla, och jag tror inte de röstar för idrotten utan mest för att få vistas i de miljöer som känns mest spännande, vackra och attraktiva. IOK som organisation har inte förmått kommunicera ut innehållet i en ny agenda för framtiden till sina medlemmar.

Det faktum att Sverige aldrig arrangerat vinter-OS , bara sommar-OS 1912, var inget vinnande argument den här gången heller.

Det är vanskligt att kategoriskt förklara varför Milano Cortina vann trots att italienarna arrangerat vinter-OS i modern tid både i Cortina (1956) och Turin (2006) plus sommar-OS i Rom (1960).

Men en tung förklaring är säkert att den italienska regeringen tvärtemot den svenska garanterat ekonomin för OS-arrangemanget. Det kan och vill inte Sverige erbjuda.

Sedan har säkert också de välkända och vackra norditalienska sportorterna betytt väldigt mycket. Dit hör Cortina ( alpint damer) , Bormio (alpint herrar) , Anterselva ( skidskytte) , Val di Fiemme/Predazzo ( längdåkning, backe och nordisk kombination). Orterna är inte heller lika utspridda som i det svenska konceptet.

Stödet på hemmaplan för ett OS har säkert också betytt mycket. Italien som land har en usel ekonomi, men området norr om Milano är den ekonomiskt bästa delen av Italien. Där vill folket också satsa sig ur alla kriser och ser OS som en möjlighet att få nya intäkter. I Sverige har stödet för OS länge varit svagt, men blivit bättre senaste året och nu verkar det som om mer än hälften tycker att Sverige ska arrangera OS.

IOK-ordföranden Thomas Bach för sin del förklarar den svenska förlusten med att Italien hade ett mycket starkare stöd hos folk på hemmaplan. Över 80 procent av italienarna stödde OS-satsningen, mot i bästa fall 50 procent i Sverige.

Det tråkiga med att Sverige missar OS 2026 är att det slår hårt mot idrotten och de unga talanger som vill framåt. De hade behövt OS som ett mål att blicka fram emot, och givetvis hade också många nya arenor varit guld värt för svensk idrott. Nu rinner mycket ut i sanden, och det gick inte ta miste på vår olympiska guldtös från Piteå Hanna Öbergs besvikelse över att Sverige inte får OS.

_ Att få tävla i ett svenskt OS hade varit det allra största i min karriär.., konstaterade Hanna.

Våra längdstjärnor Charlotte Kalla och Stina Nilsson har också kommenterat bakslaget i OS-omröstningen så här:

– Trist besked. Jag hoppades av hela mitt hjärta men ibland blir det inte som man önskar och vill. Vi får istället gratta Italien, Milano-Cortina till vinter OS 2026. Bara att bryta ihop och komma igen, som Per Elofsson sa efter ett lopp i Salt Lake City 2002, säger Tärendös stolthet Charlotte Kalla.

– OS är ett väldigt fint arrangemang oavsett var det hamnar, men givetvis hade jag och många andra verkligen hoppats på att vi skulle få det till Sverige. Men jag tror att Milano också blir en bra värd, säger Stina Nilsson.

Jag personligen är också övertygad om att ett svenskt vinter-OS varit bra för svenskt näringsliv och en samlande satsning i landet som behövs i en föränderlig värld.

Tomhet och stor besvikelse alltså, och det är vi nog många svenskar som känner en dag som denna.

Jag tror också att det kommer att dröja mycket länge innan Sverige på nytt söker ett OS. Historien visar på motsatsen, men före 2038 lär det inte bli aktuellt igen, och för att söka igen krävs en helt ny röstningsmodell i IOK som det talas om.

Många anser att årets omröstning var den största och absolut sista chansen att få ett svenskt vinter-OS.

Så kan det också vara. Det tar tid att slicka såren efter det senaste bakslaget i Lausanne.

Håkan Svensson

Nu stiger OS-tempen

Luleå I morgon smäller det, och det börjar redan pirra i magen inför OS-omröstningen i Lausanne. Det handlar om kampen om vinter-OS 2026, och jag har tidigare här på Skidbloggen torgfört min önskan att Sverige äntligen ska få arrangera ett vinter-OS.

Nu är avgörandet nära och jag håller tummarna. Stenhårt.

Sverige har en god plan för att övertyga de närmare 90 delegaterna som får rösta i Internationella Olympiska kommittén, IOK.

Men det garanterat starkaste argumentet är det faktum att ett av världens framgångsrikaste vintersportländer aldrig fått chansen att arrangera ett vinter-OS.

Så ska det inte vara.

Det känns galet, och jag har länge retat mig på detta faktum. Betänk att exempelvis både Italien (Cortina och Turin) och Norge ( Oslo och Lillehammer) har arrangerat OS två gånger. Jag tycker också att delegater världen över även borde ha funderat över detta märkliga förhållande.

Jag är dessutom övertygad att Sverige kan genomföra ett OS-arrangemang som styr in kolossen OS in på nya enklare vägar , och som dämpar kostnaderna rejält. IOK har också i olika sammanhang uttalat att tiden nu är inne för enklare OS där man nyttjar befintliga arenor, gör klimatmässigt hållbara arrangemang, och har en ekonomisk budget inom rimliga gränser. Det borde också IOK-delegaterna visa när man trycker på röstknappen i morgon. I mina ögon är det italienska konceptet ett mera traditionellt val av arrangör, jämfört med det svenska konceptet.

Det snackas om att det är nu eller aldrig för Sverige, och jag är faktiskt böjd att hålla med. Sverige har starka namn nu som kan föra fram de svenska argumenten för att få arrangera vinter-OS, och efter årets omröstning dröjer det mycket länge innan det är Europas tur igen att få bli OS-värdar.

Jag känner att Sverige, Stockholm-Åre, har en god chans vid denna omröstning mot enda kvarvarande motståndaren italienska, Milano/Cortina.

Italienarna är nog favoriter, och varit det en tid.  Men Sverige kan med starka presentationer under dagen i morgon trots allt stå som vinnare när valet förkunnas klockan 18.00 i morgonkväll.

Min känsla är också att det myckna snacket om mygel och mutor i samband med många OS-omröstningar numera inte känns lika aktuellt. Men där kan jag mycket väl ha fel, och det är förstås sorgligt om inte kampen om OS-arrangemanget kan avgöras efter rent spel.

Blågult har försökt få vinter-OS vid sex tillfällen, och dessutom sommar-OS en gång, men förlorat omröstningarna. Närmast att få OS var Sverige och Östersund inför 1994 då norska Lillehammer vann med bara sex rösters marginal.

Nu väntar två viktiga presentationer i morgon då Sverige med de tunga IOK-namnen Gunilla Lindberg och Stefan Holm i spetsen och med stöd av både statsministern och kronprinsessan samt några av våra främsta idrottsprofiler ska torgföra det svenska konceptet. IOK har 95 medlemmar, men Sveriges två representanter får inte rösta och inte heller Italiens tre.  Ytterligare tre ledamöter är också avstängda, och vanligtvis röstar inte heller IOK-basen Thomas Bach. Det betyder att det land som samlar minst 44 röster får arrangera OS och Paralympics 2026.

Hur är då stödet för ett OS-arrangemang hos det svenska folket..?

Ja, det har gått upp och ner, men just nu verkar det finnas en övervikt för de som vill ha ett svenskt OS, vilket känns bra.

Jag tror också att oron för att ett svenskt OS ska bli en chock för de svenska skattebetalarna är överdriven. Trots allt är det så att spelen framförallt finansieras av IOK genom sponsorer och tv-intäkter, samt näringslivet.

Jag tror att ett svenskt vinter-OS kan bli en sporre och ett lyft för företagande i hela landet samt något för Sverige att samla sig kring de kommande sju åren. Det behövs, och känns viktigt i dagens samhälle, tycker jag.

Skulle det ändå sluta med en ny omröstningsmotgång för Sverige så rasar inte tillvaron för den sakens skull.

Men jag tycker det vore tråkigt för Idrotts-Sverige, om inte landet för första gången får chansen att stå i fokus inom världsidrotten.

Håkan Svensson

Ett efterlängtat beslut

Stockholm  

I dag kom ett riktigt glädjebud från pågående FIS-mötet i Dubrovnik.

Där klubbades nämligen att det i framtiden blir intervallstart i stället för masstart i den mest klassiska av längdtävlingar, femmilen och tremilen i Holmenkollen.

Det är en önskan som många med mig haft länge, men först nu har FIS ( Internationella Skidförbundet ) kommit till skott.  Norden har länge velat ha tillbaka intervallstarten, men stått ensamma i FIS.

Nu kom Ryssland ( !) med förslaget att minst ett lopp i världscupen varje år bör avgöras med intervallstart.

Och på den linjen går nu alltså FIS.

Jag applåderar beslutet, och tycker att det känns spännande.

Senast det var intervallstart i Kollen var 2008 och då vann Anders Södergren.  Sedan dess har det varit masstart med stora klungor länge i loppen, och där den spurtstarkaste sedan kunna avgöra  i finishen.

Känslan har oftast varit att inte den starkaste skidåkaren fått chansen att vinna.

Åkare av Södergren-typ har varit chanslösa. De har dragit mil efter mil och gjort ett jättejobb, men sedan tvingats vika ner sig i spurten mot åkare som ”fisåkt” en bit ner i fältet , och sedan utvilade kunnat ta sig fram och vinna spurten.

Med intervallstart säsongen 2020/2021 förändras den bilden och det gillar jag.

Vid FIS-mötet i Dubrovnik  har enligt SVT, också det av många kritiserade förslaget att göra om slutsträckan på Tour de Ski till en masstart klubbats.

Bland andra har Charlotte Kalla och teve-experten Mathias Fredriksson kritiserat förslaget och velat ha samma upplägg som tidigare,

Nya förslaget innebär nämligen att den som först når toppen av Alpe Cermis inte nödvändigtvis är den som är slutsegrare i touren , utan det behövs omräkning av tider innan man vet vem som vunnit.

Helt klart känns det mycket märkligt, och visst har charmen med tourens avslutning varit att den som först når monsterbacken Alpe Cermis topp är vinnaren .

Till sist: Vill jag lyfta på skidluvan och buga för en av länets största skidprofiler genom tiderna, Niklas Jonsson. Silvermedaljören på femmilen vid OS i Nagano fyller nämligen 50 år i dag.

Grattis Niklas!

Håkan Svensson

TILL TOPPEN AV SIDAN