Skidbloggen

De norrbottniska landslagstjärnorna är många i längdåkning, skidskytte, alpint och skidorientering och deras framfart speglar vi här på Skidbloggen. Jag som följer skidessen extra noga heter Håkan Svensson, och har med penna i hand stått längs skidspåren i fem decennier. Jag kommer att följa OS och VM, världscuptävlingar och allt där emellan på längdsidan, men även rapportera och reflektera över länsåkare i andra sporter med skidor på fötterna. Tipsa gärna eller kom med synpunkter. Då mejlar ni till hakan.svensson@kuriren.com.

Välkommet stöd för OS-ansökan

Klimpfjäll Ja, i dag kom ett välkommet besked i mina ögon.

Nämligen att regeringen ställer upp som garant för säkerhetsarrangemangen om Sverige får vinter-OS 2026.

På fredag skickar Stockholm/ Åre in den definitiva ansökan att få arrangera OS 2026, och därmed är Sverige med i matchen på allvar, vilket jag alltså gillar.

Den 24 juni avgör IOK, Internationella Olympiska Kommittén, vilket land som får OS 2026, och det står alltså mellan Stockholm/ Åre och italienska Milano/Cortina d´Ampezzo,  som är de enda kvarvarande kandidatländerna efter diverse avhopp.

Chansen att få OS är alltså 50-50 och det är en god chans för Sverige som nu gör sitt sjunde försök att få vinter-OS.

Tidigare har en rad olika svenska alternativ förkastats, när det kommit till avgörande omröstningar. Oftast har avstånden mellan de platser där de olympiska tävlingarna i Sverige tänkt avgöras bedömts som alltför stora.

Nu finns det argumentet också med i bilden, men absolut inte lika avgörande längre.

Efter många år har OS blivit en dyrbar och arrangörsmässig koloss, som gjort att intresset på många håll i världen för att ställa upp och arrangera OS minskat avsevärt.

Stödet hos svenska folket för ett OS-arrangemang har också varit svagt periodvis, men nu visar en ny undersökning att 46 procent av svenska folket vill se ett OS i Sverige. Särskilt yngre människor är mycket positiva till ett mästerskap där Stockholm/ Åre står för värdskapet.

Den attityden är viktig i grunden, och öppnar för Sverige som ställer upp till kamp med Italien med ett nytt koncept. Det blir säkert kostsamt det också, men alls inte på samma nivå som de senaste olympiska spelen i PyeongChang och Sotji exempelvis.

IOK har också uttalat att de vill se en ny modell för OS i framtiden där ansökade länder nyttjar befintliga anläggningar, och inte bygger nya motorvägar och tåglinjer för mästerskapens skull. Insatser som visat sig höja OS-kostnaderna enormt.

Sverige tänker sig i huvudsak använda befintliga anläggningar och den OS-budget på 13,1 miljarder som lagts ska inte belasta svenska skattebetalare utöver de polisiära säkerhetsarrangemangen är det tänkt.

I dag konstaterar regeringen att det handlar om rimliga kostnader som Sverige kan klara, och stödet från regering och riksdag är självklart avgörande för att en OS-ansökan kan inlämnas på fredag.

Ett OS i Sverige 2026 ska enligt den ansökan som inlämnas på fredag till IOK finansieras med medel från IOK och biljettintäkter till två tredjedelar samt till en tredjedel av det privata näringslivet i landet.

Självklart finns risken att även en svensk OS-budget kommer att spricka, men min bedömning är att risken denna gång är hanterbar med det decentraliserade koncept som Sverige presenterar med tävlingar i Stockholm, Åre, Falun och lettiska Segulda där det är tänkt att bob, rodel och skeleton ska avgöras.

Efter att ansökan inlämnats på fredag väntar en omfattande kampanj där Sverige ger sig ut i världen för att skapa stöd för sin OS-ansökan. Det är ett omfattande arbete, och min förhoppning är att konkurrensen om mästerskapet denna gång sker med justa medel mellan arrangörsländerna, vilket tidigare inte varit fallet.

Det som talar för Sverige är att blågult som en av världens främsta vintersportländer aldrig haft ett vinter-OS, bara sommar-OS 1912 i Stockholm..

Ett faktum jag aldrig kunnat förlika mig med. Jämför exempelvis med vårt grannland Norge, som haft vinter-OS två gånger ( Oslo och Lillehammer).

Italien och Cortina har också arrangerat vinter-OS tidigare

Nu hoppas jag att Sverige vinner kampen, och även får chansen att visa världen att det går att arrangera en vinterolympiad i enklare, och billigare former än vad som varit fallit i många år nu.

Håkan Svensson

 

 

Länskvintett på första höstlägret

Piteå Fem norrbottniska landslagsåkare finns på plats i Vålådalen och Sollefteå när längdlandslaget under tiden 4-11 augusti kör säsongens första höstläger. Det är Charlotte Kalla och Lisa Vinsa på damsidan samt Johan Häggström, Martin Bergström och Björn Sandström på herrsidan. Alla tävlar för Piteå Elit SK.

Herrarna åkte igår till Vålådalens vackra fjällmiljö medan damerna samlades på Hallstaberget i Sollefteå, där stjärnor som Ebba Andersson och Frida Karlsson har sin hemmaplan.

Augusti är här och med full energi inleder de tre längdlandslagen höstens lägersäsong.
– Det har varit en bra träningssommar överlag och åkarna har gjort ett mycket bra jobb. Nu drar vi igång en spännande och intensiv höst med barmarksläger i Vålådalen och Sollefteå, samt i Lycksele för utvecklingslaget Team Svenska Spel. Samtidigt samlas vallarna för skidtester i Torsby. Det blir en bra startvecka för att skapa goda förutsättningar inför säsongen som närmar sig allt mer, säger landslagschef Jonas Peterson.

Det är herrarna från A-laget och Team Bauhaus som ska träna i den klassiska lägerorten Vålådalen.
– Många av åkarna har bra erfarenheter av Vålådalen, där vi har varit tidigare. Efter en sommar med bra löpning och träning ser vi fram emot fjällöpning med långa, fina turer och kompletterande rullskidåkning på bana med bra sparring mot varandra, berättar herrtränaren och exnorrbottningen Fredrik Uusitalo.

Damåkarna från A-laget och Team Bauhaus väljer att åka till Sollefteå.
– Sollefteå är en bra träningsort, som har blivit alltmer komplett med bra terräng för löpning och en av Sveriges bästa rullskidbanor. Här finns även gym och allt detta ligger i närheten av boendet, vilket förenklar logistiken, säger Stefan Thomson, Piteå, som tillsammans med Magnus Ingesson. Piteå. tränar landslagsdamerna.

Åkarna är inne i en tuff träningsperiod och de tuffa passen står även på schemat på lägret berättar Thomson.
– Det är många träningstimmar som ska in den här tiden på året. På lägret kommer vi bland annat utnyttja slalombackarna till stavgång och fortsätta fokusera på individuella styrkepass och grenspecifik styrka.

Precis som på Torsbylägret bjuds även den här gången en framgångsrik damåkare från utvecklingslaget Team Svenska Spel in till lägret. Den här gången är det Moa Lundgren som efter en vinter med bland annat guld i sprint på U23-VM får chansen att träna med erfarna storåkare som Charlotte Kalla, Stina Nilsson och Ebba Andersson.

Viktor Thorn saknas på lägret. Han opererades för diskbråck i våras och har nu fått ett nytt diskbråck på samma ställe. Thorn kommer genomgå en läkarundersökning i slutet av augusti för att fastställa hur skadan ska behandlas och om det blir aktuellt med ett nytt kirurgiskt ingrepp.

Elina Rönnlund är krasslig och åker inte med till lägret i Sollefteå.

Tränarna Martina Höök och Johan Granath inleder höstlägren för utvecklingslaget Team Svenska Spel i Lycksele. Lägret är uppdelat i två omgångar, den 6–11 augusti samlas seniorerna och den 10–15 augusti är det dags för juniorernas öppna elitläger, där landslagsjuniorerna tränar tillsammans med andra juniorer.

Vid sidan av lägerverksamheten fortgår skidtester i Torsby skidtunnel där vallarna är samlade i veckan.

Landslagsåkare i Vålådalen 4–11 augusti:

A-landslag herrar
Jens Burman, Åsarna IK,
Calle Halfvarsson, Sågmyra SK,
Johan Häggström, Piteå elit SK,
Teodor Peterson, IFK Umeå,
Oskar Svensson, Falun-Borlänge SK,

Team Bauhaus herrar

Axel Ekström, IFK Mora SK
Martin Bergström, Piteå Elit SK,
Marcus Grate, IFK Umeå,
Simon Lageson, Falun-Borlänge SK,
Anton Persson, SK Bore,
Marcus Ruus, Åsarna IK,
Björn Sandström, Piteå elit SK.
Karl-Johan Westberg, Borås SK.

Landslagsåkare i Sollefteå 4–11 augusti:

A-landslag damer
Ebba Andersson, Sollefteå skidor IF,
Maja Dahlqvist, Falun-Borlänge SK
Hanna Falk, Ulricehamns IF,
Charlotte Kalla, Piteå elit SK,
Frida Karlsson, Sollefteå skidor IF,
Stina Nilsson, IFK Mora SK,
Evelina Settlin, Hudiksvalls IF,
Jonna Sundling, IFK Umeå.

Team Bauhaus damer
Anna Dyvik, IFK Mora SK,
Moa Molander Kristiansen, Falun-Borlänge SK,
Lisa Vinsa, Piteå elit SK

Utvecklingslaget
Moa Lundgren, IFK Umeå.

En förnedrande käftsmäll

Piteå Jag känner mig både ledsen och frustrerad. Även den här OS-omröstningen gick som de tidigare för svensk del. Sverige och Stockholm-Åre förlorade kampen mot Milano-Cortina med rösterna 34-47.

Det blir italienarna som får arrangera OS och Paralympics 2026, och därmed kommer ett att världens främsta vintersportländer, Sverige, fortsatt få leva med att aldrig ha givits förtroendet att arrangera det finaste idrottsmästerskapet av alla, vinter-OS...

Självklart var det en förnedrande käftsmäll. Tydligen gillar inte den olympiska rörelsen Sverige, och mycket talar för att Sverige nu kommer att sluta söka olympiska spel. Och varför söka när man aldrig får mästerskapen..? Min känsla är att en mängd IOK-ledamöter har noll koll på vad Sverige står för idrottsligt och som nation, och det är bedrövligt.

Sverige nobbas alltså för sjunde gången. Det känns bittert, kort och gott. Men knappast förvånande,  Italien, som behärskar spelet i kulisserna, var favoriter och ledamöterna i Internationella olympiska kommittén, IOK, är ännu inte mogna att anta det nya konceptet som man propagerat för, Det vill säga Agenda 2020 som är samlingsnamnet för  IOK:s visioner om framtida spel.

Ett koncept som Sverige byggt sin ansökan på. ”Vi levererade det vi trodde IOK ville ha, men uppenbarligen var det inte så”, suckade svenska frontfigurer för ansökan i Lausanne.

Den svenska delegationen gjorde säkert en bra presentation nere i schweiziska Lausanne i dag, även om inte minst vår hockeyikon Peter Forsberg som lockats ner för att stötta presentationen med rätta blev upprörd när han såg att fyra IOK-ledamöter sov under hela presentationen…

Jag tycker också det var rätt av Sveriges tungviktare i IOK, Gunilla Lindberg att i sitt anförande inför valet provocera sina kollegor i IOK , och kaxigt mena att ”Nu gäller det. Vill ni ha något nytt så rösta på Sverige”

Men IOK-ledamöterna var inte mogna för att leva upp till sina framtidsvisioner, eller så är IOK:s framtidsvisioner bara tomma ord. Ledamöterna lever kvar i det gamla, och jag tror inte de röstar för idrotten utan mest för att få vistas i de miljöer som känns mest spännande, vackra och attraktiva. IOK som organisation har inte förmått kommunicera ut innehållet i en ny agenda för framtiden till sina medlemmar.

Det faktum att Sverige aldrig arrangerat vinter-OS , bara sommar-OS 1912, var inget vinnande argument den här gången heller.

Det är vanskligt att kategoriskt förklara varför Milano Cortina vann trots att italienarna arrangerat vinter-OS i modern tid både i Cortina (1956) och Turin (2006) plus sommar-OS i Rom (1960).

Men en tung förklaring är säkert att den italienska regeringen tvärtemot den svenska garanterat ekonomin för OS-arrangemanget. Det kan och vill inte Sverige erbjuda.

Sedan har säkert också de välkända och vackra norditalienska sportorterna betytt väldigt mycket. Dit hör Cortina ( alpint damer) , Bormio (alpint herrar) , Anterselva ( skidskytte) , Val di Fiemme/Predazzo ( längdåkning, backe och nordisk kombination). Orterna är inte heller lika utspridda som i det svenska konceptet.

Stödet på hemmaplan för ett OS har säkert också betytt mycket. Italien som land har en usel ekonomi, men området norr om Milano är den ekonomiskt bästa delen av Italien. Där vill folket också satsa sig ur alla kriser och ser OS som en möjlighet att få nya intäkter. I Sverige har stödet för OS länge varit svagt, men blivit bättre senaste året och nu verkar det som om mer än hälften tycker att Sverige ska arrangera OS.

IOK-ordföranden Thomas Bach för sin del förklarar den svenska förlusten med att Italien hade ett mycket starkare stöd hos folk på hemmaplan. Över 80 procent av italienarna stödde OS-satsningen, mot i bästa fall 50 procent i Sverige.

Det tråkiga med att Sverige missar OS 2026 är att det slår hårt mot idrotten och de unga talanger som vill framåt. De hade behövt OS som ett mål att blicka fram emot, och givetvis hade också många nya arenor varit guld värt för svensk idrott. Nu rinner mycket ut i sanden, och det gick inte ta miste på vår olympiska guldtös från Piteå Hanna Öbergs besvikelse över att Sverige inte får OS.

_ Att få tävla i ett svenskt OS hade varit det allra största i min karriär.., konstaterade Hanna.

Våra längdstjärnor Charlotte Kalla och Stina Nilsson har också kommenterat bakslaget i OS-omröstningen så här:

– Trist besked. Jag hoppades av hela mitt hjärta men ibland blir det inte som man önskar och vill. Vi får istället gratta Italien, Milano-Cortina till vinter OS 2026. Bara att bryta ihop och komma igen, som Per Elofsson sa efter ett lopp i Salt Lake City 2002, säger Tärendös stolthet Charlotte Kalla.

– OS är ett väldigt fint arrangemang oavsett var det hamnar, men givetvis hade jag och många andra verkligen hoppats på att vi skulle få det till Sverige. Men jag tror att Milano också blir en bra värd, säger Stina Nilsson.

Jag personligen är också övertygad om att ett svenskt vinter-OS varit bra för svenskt näringsliv och en samlande satsning i landet som behövs i en föränderlig värld.

Tomhet och stor besvikelse alltså, och det är vi nog många svenskar som känner en dag som denna.

Jag tror också att det kommer att dröja mycket länge innan Sverige på nytt söker ett OS. Historien visar på motsatsen, men före 2038 lär det inte bli aktuellt igen, och för att söka igen krävs en helt ny röstningsmodell i IOK som det talas om.

Många anser att årets omröstning var den största och absolut sista chansen att få ett svenskt vinter-OS.

Så kan det också vara. Det tar tid att slicka såren efter det senaste bakslaget i Lausanne.

Håkan Svensson

Nu stiger OS-tempen

Luleå I morgon smäller det, och det börjar redan pirra i magen inför OS-omröstningen i Lausanne. Det handlar om kampen om vinter-OS 2026, och jag har tidigare här på Skidbloggen torgfört min önskan att Sverige äntligen ska få arrangera ett vinter-OS.

Nu är avgörandet nära och jag håller tummarna. Stenhårt.

Sverige har en god plan för att övertyga de närmare 90 delegaterna som får rösta i Internationella Olympiska kommittén, IOK.

Men det garanterat starkaste argumentet är det faktum att ett av världens framgångsrikaste vintersportländer aldrig fått chansen att arrangera ett vinter-OS.

Så ska det inte vara.

Det känns galet, och jag har länge retat mig på detta faktum. Betänk att exempelvis både Italien (Cortina och Turin) och Norge ( Oslo och Lillehammer) har arrangerat OS två gånger. Jag tycker också att delegater världen över även borde ha funderat över detta märkliga förhållande.

Jag är dessutom övertygad att Sverige kan genomföra ett OS-arrangemang som styr in kolossen OS in på nya enklare vägar , och som dämpar kostnaderna rejält. IOK har också i olika sammanhang uttalat att tiden nu är inne för enklare OS där man nyttjar befintliga arenor, gör klimatmässigt hållbara arrangemang, och har en ekonomisk budget inom rimliga gränser. Det borde också IOK-delegaterna visa när man trycker på röstknappen i morgon. I mina ögon är det italienska konceptet ett mera traditionellt val av arrangör, jämfört med det svenska konceptet.

Det snackas om att det är nu eller aldrig för Sverige, och jag är faktiskt böjd att hålla med. Sverige har starka namn nu som kan föra fram de svenska argumenten för att få arrangera vinter-OS, och efter årets omröstning dröjer det mycket länge innan det är Europas tur igen att få bli OS-värdar.

Jag känner att Sverige, Stockholm-Åre, har en god chans vid denna omröstning mot enda kvarvarande motståndaren italienska, Milano/Cortina.

Italienarna är nog favoriter, och varit det en tid.  Men Sverige kan med starka presentationer under dagen i morgon trots allt stå som vinnare när valet förkunnas klockan 18.00 i morgonkväll.

Min känsla är också att det myckna snacket om mygel och mutor i samband med många OS-omröstningar numera inte känns lika aktuellt. Men där kan jag mycket väl ha fel, och det är förstås sorgligt om inte kampen om OS-arrangemanget kan avgöras efter rent spel.

Blågult har försökt få vinter-OS vid sex tillfällen, och dessutom sommar-OS en gång, men förlorat omröstningarna. Närmast att få OS var Sverige och Östersund inför 1994 då norska Lillehammer vann med bara sex rösters marginal.

Nu väntar två viktiga presentationer i morgon då Sverige med de tunga IOK-namnen Gunilla Lindberg och Stefan Holm i spetsen och med stöd av både statsministern och kronprinsessan samt några av våra främsta idrottsprofiler ska torgföra det svenska konceptet. IOK har 95 medlemmar, men Sveriges två representanter får inte rösta och inte heller Italiens tre.  Ytterligare tre ledamöter är också avstängda, och vanligtvis röstar inte heller IOK-basen Thomas Bach. Det betyder att det land som samlar minst 44 röster får arrangera OS och Paralympics 2026.

Hur är då stödet för ett OS-arrangemang hos det svenska folket..?

Ja, det har gått upp och ner, men just nu verkar det finnas en övervikt för de som vill ha ett svenskt OS, vilket känns bra.

Jag tror också att oron för att ett svenskt OS ska bli en chock för de svenska skattebetalarna är överdriven. Trots allt är det så att spelen framförallt finansieras av IOK genom sponsorer och tv-intäkter, samt näringslivet.

Jag tror att ett svenskt vinter-OS kan bli en sporre och ett lyft för företagande i hela landet samt något för Sverige att samla sig kring de kommande sju åren. Det behövs, och känns viktigt i dagens samhälle, tycker jag.

Skulle det ändå sluta med en ny omröstningsmotgång för Sverige så rasar inte tillvaron för den sakens skull.

Men jag tycker det vore tråkigt för Idrotts-Sverige, om inte landet för första gången får chansen att stå i fokus inom världsidrotten.

Håkan Svensson

Ett efterlängtat beslut

Stockholm  

I dag kom ett riktigt glädjebud från pågående FIS-mötet i Dubrovnik.

Där klubbades nämligen att det i framtiden blir intervallstart i stället för masstart i den mest klassiska av längdtävlingar, femmilen och tremilen i Holmenkollen.

Det är en önskan som många med mig haft länge, men först nu har FIS ( Internationella Skidförbundet ) kommit till skott.  Norden har länge velat ha tillbaka intervallstarten, men stått ensamma i FIS.

Nu kom Ryssland ( !) med förslaget att minst ett lopp i världscupen varje år bör avgöras med intervallstart.

Och på den linjen går nu alltså FIS.

Jag applåderar beslutet, och tycker att det känns spännande.

Senast det var intervallstart i Kollen var 2008 och då vann Anders Södergren.  Sedan dess har det varit masstart med stora klungor länge i loppen, och där den spurtstarkaste sedan kunna avgöra  i finishen.

Känslan har oftast varit att inte den starkaste skidåkaren fått chansen att vinna.

Åkare av Södergren-typ har varit chanslösa. De har dragit mil efter mil och gjort ett jättejobb, men sedan tvingats vika ner sig i spurten mot åkare som ”fisåkt” en bit ner i fältet , och sedan utvilade kunnat ta sig fram och vinna spurten.

Med intervallstart säsongen 2020/2021 förändras den bilden och det gillar jag.

Vid FIS-mötet i Dubrovnik  har enligt SVT, också det av många kritiserade förslaget att göra om slutsträckan på Tour de Ski till en masstart klubbats.

Bland andra har Charlotte Kalla och teve-experten Mathias Fredriksson kritiserat förslaget och velat ha samma upplägg som tidigare,

Nya förslaget innebär nämligen att den som först når toppen av Alpe Cermis inte nödvändigtvis är den som är slutsegrare i touren , utan det behövs omräkning av tider innan man vet vem som vunnit.

Helt klart känns det mycket märkligt, och visst har charmen med tourens avslutning varit att den som först når monsterbacken Alpe Cermis topp är vinnaren .

Till sist: Vill jag lyfta på skidluvan och buga för en av länets största skidprofiler genom tiderna, Niklas Jonsson. Silvermedaljören på femmilen vid OS i Nagano fyller nämligen 50 år i dag.

Grattis Niklas!

Håkan Svensson

Landslagsåkare på snö igen

Piteå kalla foto: håkan Svensson

På snö igen. Det är Charlotte Kalla ( bilden) och hennes tre klubbkamrater från Piteå Elit. Foto: Håkan Svensson

Idag samlas det svenska längdlandslaget i norska Sognefjäll. Här väntar en veckas träningsläger på snö fram till den 27 maj. I gänget finns fyra landslagsåkare från Piteå Elit SK. Det är Charlotte Kalla och Johan Häggström i A-landslaget och Lisa Vinsa och Björn Sandström i Team Bauhaus. I det senare teamet finns också tidigare Piteå-åkaren Martin Bergström, som numera representerar IFK Umeå.

Efter lite ledighet och en kortare samling på Bosön, är det dags för längdlandslaget att åka iväg på säsongens första läger. Satsningen mot nästa vinters tävlingssäsong inleds i det vackra fjällandskapet i norska Sognefjäll på 1 400 meters höjd.
– Det är härligt att på allvar sätta igång satsningen med hela laget inför en spännande säsong. Det är en mästerskapsfri vinter som väntar. Istället blir det stort fokus på världscupen, med tre intressanta tour-tävlingar, inte minst Tour 2020 på hemmaplan i februari, säger landslagschef Jonas Peterson i ett pressmeddelande.

Även i år tränar A-laget och Team Bauhaus tillsammans och i Sognefjäll är både damer och herrar samlade. Träningen kommer framförallt bestå av skidåkning.
– Det är tidigt på träningssäsongen och kroppen har inte hunnit anpassa sig helt till barmarksträning än. Då är skidåkning ett skonsamt sätt att träna hårt redan nu, säger Mattias Nilsson, tränare för herrlaget.

Även om den största delen av träningen i Sognefjäll kommer bestå av skidåkning, blir det också lite annan träning.
– Vi kommer köra ett tröskelpass på rullskidor då vi utnyttjar de miljömässiga kvaliteter som Sognefjäll erbjuder. Vi kommer åka rullskidor från fjorden nedanför fjället och upp de cirka tusen höjdmeterna till toppen, berättar Mattias Nilsson.

Det är ett stort team som samlas i Sognefjäll. Landslagsåkarna får sällskap av vallateamet. Tillsammans ska de påbörja det digra arbetet med att testa material till vinterns tävlingar.

Ulricehamns Hanna Falk åker däremot inte till lägret i Sognefjäll, då hon nyligen kommit igång med sin träning efter en utdragen förkylning.
Stina Nilsson väljer också att stå över det inledande träningslägret.
– Jag brukar känna en mättnad av att åka skidor efter vintersäsongen och för mig passar det därför bättre att fokusera på barmarksträning nu på våren, förklarar IFK Mora-åkaren.

Även Jens Burman, Åsarna IK, och Viktor Thorn, Ulricehamns IF, saknas i Sognefjäll.
– Både Jens och Viktor har nyligen genomgått ryggoperationer. Som planerat stannar de hemma för att kunna genomföra rehabiliteringen på bästa sätt, berättar Jonas Peterson.


Landslagsåkare i Sognefjell 20–27/5:

A-landslag damer
Ebba Andersson, Sollefteå skidor IF,
Maja Dahlqvist, Falun-Borlänge SK
Hanna Falk, Ulricehamns IF,
Charlotte Kalla, Piteå elit SK,
Frida Karlsson, Sollefteå skidor IF,
Evelina Settlin, Hudiksvalls IF,
Jonna Sundling, IFK Umeå.

A-landslag herrar
Calle Halfvarsson, Sågmyra SK,
Johan Häggström, Piteå elit SK,
Teodor Peterson, IFK Umeå,
Oskar Svensson, Falun-Borlänge SK,

Team Bauhaus damer
Anna Dyvik, IFK Mora SK,
Moa Molander Kristiansen, Falun-Borlänge SK,
Elina Rönnlund, IFK Umeå,
Lisa Vinsa, Piteå elit SK.

Team Bauhaus herrar
Martin Bergström, IFK Umeå,
Axel Ekström, IFK Mora SK,
Marcus Grate, IFK Umeå,
Simon Lageson, Falun Brolänge SK,
Anton Persson, SK Bore,
Marcus Ruus, Åsarna IK,
Björn Sandström, Piteå elit SK,

TILL TOPPEN AV SIDAN