Krönika Ibland önskar jag att jag hade börjat röka eller snusa som ung. För tänk vad mycket beröm och uppmuntran man får när man slutar. Och tänk vad mycket man kan belöna sig med, vad mycket roligt man kan göra för alla pengar man sparar. Det blir aldrig riktigt samma sak att unna sig belöningar för en last man aldrig haft. Det tappar en viss del av charmen.

Hur blir det då när trenden är kollektiv botgöring? För grått är det nya svarta. Tåg är det nya flyget. Svartkål är den nya hamburgaren. Att avstå är den nya vardagslyxen.

Knappt kommen från tryckeriet tycks boken "Jag lämnar ekorrhjulet – ett liv utan lönearbete" vara på allas läppar. Åtminstone i medier; intervjuer i radio och teve, omskriven av både lokal- och riksmedia. Den är skriven av Umeåbon Åsa Axelsson och handlar om hur man sparar pengar. Genom att sluta slösa har hon kunnat sluta jobba (om man nu inte anser att det är ett arbete att skriva en bok, få royalty av Norstedts och ge sig ut på turné – men frånsett den lilla detaljen). Jag har visserligen inte läst boken, men förstår att tipsen handlar om att leva så som jag levt under större delen av mitt liv och som en stor andel vanligt folk lever. Utan frekventa utlandssemestrar, utan renoveringar, utan restaurangbesök och utan fräsig sportutrustning.

Åsa Axelsson har levt ett slösaktigt liv baserat på konsumtion och därför blir hennes ”projekt” en kul grej. För många är det en provokation, för deras vardag består av att handla på extrapriser, avstå frisörbesök och äta lunchlåda på jobbet.

Det hela är i samma anda som den nya trenden att avstå flyget. Vilka röster hörs starkast när det gäller att fördöma och skambelägga flygandet? Vem gör de mest ilskna och småaktiga inpassen? Jo, de som själva ägnade hela 90- och 00-talet åt att resa jorden runt. De som har besökt alla världsdelar, snorklat bland korallrev, shoppat på lokala marknader och längs flashiga avenyer, förbättrat sitt CV internationellt och ätit sig genom kontinenterna. De har uppenbarligen inte bott under en sten, men har väl varit totalt uppe i det blå för att tjugo år för sent inse att flygandet inte är bra.

Själv har jag sparat mig genom studietid, föräldraledighet, sjukskrivning och deltidsarbete. Det är länge sedan jag låg vaken med klimatångest och lyssnade på regnet som borde fallit som snö i januari. Jag har fått konstiga blickar när jag tackat nej till en plastpåse i affären – långt innan tygpåse blev trendigt. Jag har stannat hemma och jag har klippt mina barn framför hallspegeln, utan att förstå att jag borde skrivit en bok om det – och det är det enda som grämer mig.

För det blir lite tjatigt i längden att leva spartanskt. De nyfrälsta kan peka finger bäst de vill, jag ger dem fingret tillbaka. Att skölja ur och spara gamla brödpåsar är bara charmigt för den som gör det som en kul grej. Att semestra hemma i trädgården är bara pikant för den som redan besökt alla paradisstränder.