Den nationella och den industriella revolutionen – det vill säga när vi fick nationalstater istället för stadsstater och när industrialiseringen omdanade samhället – är två exempel på den här typen av spänningar som lett fram till att politiska partier bildats. Här finner vi bland annat konflikter mellan kyrka och stat (vilket ledde till grundandet av kristdemokratiska partier), mellan stad och landsbygd (vilket födde bonderörelser) och mellan arbete och kapital (vilket skapade socialdemokratin).

En orsak till att de flesta av dagens politiska partier faller i opinionsundersökningar och i valresultat, är enligt den här modellen att deras politik bygger på konflikter som tappat i relevans. Istället träder nya konfliktytor fram, som skapar nya partier. En sådan står idag mellan den grupp som ser de globala nätverken som framtidsmöjlighet – här hittar vi internet och teknikutvecklingen, urbaniseringen och globaliseringen – och nationalstatsvurmarna, besatta av tankar om nationalitet, stängda gränser och äldre, ofta påhittade, värderingar måste genomsyra hela samhället för att det ska hålla samman.

Den här förklaringen säger två saker. Dels att de flesta av dagens partier inte svarar mot dagens relevanta konflikter, dels att de inte klarar av att omforma sig och anpassa sig till de nya konfliktytorna. Istället uppstår spänningar inom partierna, som sliter i sär dem – något som man tydligt kan se tecken på vad gäller exempelvis migrationspolitiken.

Nu uppstår alltså nya framgångsrika partier runt de nya konfliktytorna (som SD), medan de väljare som står på den motsatta sidan och ser den teknikdrivna globaliseringen som viktigaste samhällsfråga letar förgäves efter ett parti som talar deras språk. Här har vi alltså då också ett av skälen till varför det är så många som inte kan bestämma sig för ett parti. Men intressant i sammanhanget är inte bara partierna i sig. De verkar ju inte i ett vakuum. I själva verket styrs partiernas agendor väldigt mycket av samspelet med medierna. Och då blir det också väldigt tydligt att medierna på inga sätt ligger i framkant när det gäller att lyfta, diskutera eller driva frågor från den del av spelplanen som står i motsats till nationalistvurmarna. Tvärtom. För många mediebolag är internet och teknikutveckling lite av en en given fiende, eftersom annonspengarna numera strömmar mot Facebook och Google snarare än mot den egna verksamheten. Jämför nu med hur lätt det varit för medierna att föra diskussionen om migration eller integration och hur omfattande den debatten faktiskt varit – och det är lätt att se att den neutralitet som journalistiken ofta håller så högt, i praktiken kan handla om så mycket mer än att bara låta olika röster inom det partipolitiska fältet komma till tals. För resultatet av att negligera de internetrelaterade frågorna i rapporteringen har effekter som är långt större än vad vi tror.