Krönika
Jag har några minnesbilder från när jag gick i Luleå centrum och höll min pappa i handen. Det var i slutet av 60-talet och ett annorlunda samhälle jämfört med idag, på gott och ont. Färre människor och butiker. Trafiken var betydligt mindre och tempot i samhället lugnare.
Men en del värderingar var verkligen inte av nutidens datum. Inne i det stora vackra postkontoret som nu inrymmer Vetenskapens hus, röktes det för fullt både av kunder och personal. Det var någonting helt naturligt och likaså att alla slängde fimparna på marmorgolvet där de släcktes under skon.
Ibland stötte vi ihop med någon av pappas vänner på stan. En person jag minns var den döve bagaren som var pappas arbetskamrat på bageriet. Han var mycket kortväxt och utstötte läten som för mig var absolut omöjliga att förstå, men min pappa förstod honom och de förde ett samtal. Jag var mäkta imponerad. Jag såg honom aldrig använda teckenspråk, kanske hade han aldrig fått lära sig det. Han bar dock alltid med sig en liten anteckningsbok där han skrev svar eller frågor för att kunna kommunicera. Ibland tog han upp den och skrev något ord när pappa inte förstod.
Det finns en historia om denne bagare och hans lilla anteckningsbok. Det var dags för den årliga julfesten för personalen på bageriet som ägde rum uppe i Domusresturangen mitt i stan, där Smedjan idag ligger.
Det blev en så kallad blöt tillställning och den döve bagaren söp till såpass att han till slut hamnade under ett bord. Alla försök att få ut honom var fruktlösa och man blev till slut tvungen att tillkalla polisen. Bagaren vaknade då till för en stund och polisen försökte förmå honom att krypa fram, men han vägrade. Till slut tog bagaren fram sin lilla skrivbok och penna och skrev ett meddelande till polisen. Där meddelades kort och gott: ”Mera sprit!”.
Det slutade med att han kom på benen och polisen körde honom hem. Det tog en vecka innan han visade sig på jobbet.
En annan som jag och pappa ofta träffade på var en man som var betydligt äldre än min far. Han var så mager att kavajen hängde som på en fågelskrämma och med en lukt som höll flugor och katter på avstånd. Men han var alltid glad och skämtsam och med en ganska röd näsa.
Jag tyckte mycket om honom, han var så öppen, snäll och ett unikum. Men plötsligt en dag var han bara borta. Död. Min pappa berättade flera år senare att han hade känt honom i mer än 30 år och aldrig någonsin sett honom nykter, oavsett tidpunkt på dagen.
