Krönika
I David Sedaris Calypso, den senaste i raden av hans självbiografiska essäsamlingar, handlar öppningstexten om fröjden i att kunna erbjuda ett bra gästrum. Sedaris och hans pojkvän Hugh vill vara perfekta värdar, ständigt spirituella, aldrig käbblande. Och gästerna, ofta medlemmar ur Sedaris stora och originella familj, framstår som precis lika hysteriskt underbara.
Jag kan starkt relatera till Sedaris gästrumsmani. I mitt nuvarande boende har jag hängt in spa-badrockar och wifi-lösenord i guldram på väggen i den separata tillbyggnad som går under namnet gästboden. I gästbokhyllan samsas knoppussel, sällskapsspel och tidskrifter för alla smaker. Helst ska gästerna vara så tillfreds i gästboden att de sällan kommer på tanken att titta in hos mig, men om de trots allt gör det ska champagneflaskor ligga redo på kylning och pannkakorna som jag svänger ihop till barnen ska vara utsökt gyllengräddade.
Det kan vara så att min dröm om hotellmässig, Instagramvänlig bekvämlighet är något av en kompensation. Kanske för att kombinationen värdskap och livet som småbarnsförälder i mitt fall har inneburit ett flertal plumpar i det sociala protokollet – som den gången när ett av mina barn gormade till våra besökare, ett nyblivet föräldrapar, att de kunde lägga sin bebis ute på den isiga gårdsplanen ifall de ville få privilegiet att komma in i huset.
Men allt det här, så väl ohövliga småbarn som trivsamma gästbodar, har varit blott en parentes. En dag vill döttrarna ha egna rum och det är omöjligt att ta ett steg i huset utan att krocka med en katt, möbel eller boktrave. Jag inser att vi själva måste ta gästrummet i besittning och att våra besökare framledes får klara sig utan egen ingång och tekokningsstation. I mer konventionell anda kommer de att få hålla till godo med soffor och uppblåsbara sängar i vardagsrummet och vi kommer nog att behöva, gulp, ses.
Eller så löser vi framtida visiter på samma vis som i Tove Janssons "Sent i november". Den sista boken om muminvärlden utspelar sig parallellt med händelserna i "Pappan och havet", själva muminfamiljen befinner sig alltså på en avlägsen ö medan en efter annan söker sig till deras tomma hus i Mumindalen för tröst och gemenskap. När värdarna är borta tvingas gästerna istället själva skapa trivsel och sammanhang.
”Har ni det underbart?” kan jag ringa och fråga. ”Blir pannkakorna så vackra som mina?” Och på väggarna i det nya huset på ön ska jag måla min längtan som en rosenträdgård, vild och taggig, inbjudande och ointaglig.
