Carl Stanleys föreställning heter "Född 1996" och det finns en poäng med att lyfta fram hans ålder. På kort tid har han blivit väldigt populär (via Youtube och "Parlamentet") och det är roligt att se en sådan återväxt på den svenska humorscenen.
23-åringen har lockat den yngsta publiken jag sett till standup utanför Porsön och trots att Kulturens hus stora sal är en festdödare sitter närmare 400 personer i publik. Det är kul att se.
När han drar igång kvällen och funderar över hur sjukt det är att onani är gratis skrattar jag. Han skämtar om vilken tur vi har att djuren inte fattar människornas privilegierade tillvaro. Hur skulle du kunna berätta för en ko att den ska dö och bli ett bälte för att vi köpt för stora byxor? Och vikten av att inte berätta för en hackspett om borrmaskin ("Okej, du ska göra ett hål i granen. Hur då? Skalla den 2 000 gånger") får mig att garva högt.
Mest skrattar jag när Stanley gör en prickfri imitation av ett tjejgäng som hand i hand letar efter "Amanda" på nattklubben.
I övrigt ler jag knappt.
Med tanke på att han har drygt en timme på scenen är det väldigt långa stunder då jag varken nickar igenkännande, fnissar eller ens reagerar.
Stanley återkommer ofta till att han är kort, tjock och ful. Det i sig är inte särskilt roligt – eller sanningsenligt för den delen. Ändå är det en stor del av bilden han målar upp. När han ska utmåla sig som utsatt konstaterar 23-åringen att han tillhör grupperna "diabetiker" och "tjockisar" – men det värsta som skulle kunna hända är att han blir pirat utan ben och fungerande öga.
I en presstext som skickades till mig inför giget berättade Stanley att han är "arg och orimligt självsäker". Märkligt nog är det precis ilska och självsäkerhet som saknas för att höja upplevelsen. Han konstaterar själv att han "tycker ingenting och vet ingenting" – vilket i sig är en väldigt skakig grund att stå på för en ståuppkomiker.
Efter en skrattfest brukar det vara svårt att ens komma ihåg vem som värmde upp publiken, men denna kväll minns jag John Gillberg starkt. Trots att han bara spenderade drygt tio minuter på scenen gjorde han avtryck – framförallt med sitt nummer om korta kompisar (som tar sig frihet att hoppa upp på bänkar och som han aldrig sett ducka).
Men kvällens huvudnummer är svårare att sätta fingret på.
Även om det skiljer några år mellan mig och Carl Stanley känner jag igen mig i honom efter den här kvällen. Det är svårt att skriva en recension när intrycken saknas. Jag tycker ingenting och vet ingenting.
Men framförallt skrattar jag ingenting.
Recension
Carl Stanley (support John Gillberg)
Kulturens hus, torsdag 19.30.
Längd: 80 minuter (inklusive support).
Publik: 350–400 tämligen unga personer.
Bäst: Glädjen i att en ung komiker lockar en ung publik.
Sämst: Långa stunder av ingenting.
Betyg: 2
