Thomas Di Leva är Sveriges svar på David Bowie.

Han är inte lika bra som originalet, inte lika legendarisk, inte lika nyskapande, men kanske den som påminner mest om engelsmannen – lika kosmisk, androgyn och ensamvarg i musikbranschflocken.

Di Leva har också gått sin egen väg och gjort det på sitt sätt, med sin egen röst. Därför blir det motsägelsefullt när jag för första gången ser honom göra motsatsen – nämligen spegla någon annan.

Artikelbild

| Thomas Di Leva går i David Bowies fotspår i stället för att gå sin egen väg, vilket recensenten inte uppskattar.

Redan innan ”Ziggy Stardust” dragit igång som första låt berättar huvudpersonen personligt om hur han var utstött och fick utstå plågor i skolan, hur han sprang hem till rummet – till Bowie.

Artistens betydelse för honom går inte att ta miste på och utan honom hade vi inte haft artisten Thomas Di Leva.

David Bowie talade till den lilla pojken och sa; ”var dig själv – gör det på ditt sätt”.

Så vitt jag vet sa han däremot aldrig; ”spela covers utan din egen prägel”.

Artikelbild

| Kulturens hus fick uppleva några av världens största musikaliska underverk enligt Magnus Tosser.

LÄS OCKSÅ: "Det närmaste Bowie man kan komma"

Det svenska alter egot berättar att Bowie fick honom att klä sig precis som han drömt om, med rosa fuskpäls och läppstift. Ikväll är han iklädd svart kostym och slips.

Artikelbild

| Thomas Di Leva tolkade David Bowies låtar i föreställningen "Changes" i Kulturens hus.

En ”Idol”-jury skulle antagligen bedöma Di Leva som ”hyfsad artist” med ”ett supertydligt ID”. Ta bort hans ID och ... ja ni kan göra matematiken.

Jag har kanske aldrig tyckt att Thomas Di Leva är fantastisk på scen men jag har alltid tyckt att han är ett fantastiskt kompromisslöst och säreget inslag på musikscenen.

Artikelbild

| Thomas Di Leva tolkade David Bowies låtar i föreställningen "Changes" i Kulturens hus.

Tyvärr försvinner mycket av hans älskvärdhet i manus och koreografi. Det ”spontana” besöket i publiken har ett markerat kryss i golvet och blommorna som kastas ut i publiken levereras i ett exakt kosmos.

Thomas Di Leva sa nyligen att "om man inte har hört Bowie live så är det här det närmaste man komma", jag vet inte om det är bra eller dåligt. Min gissning är att det inte är särskilt många i Kulturens hus som haft turen att se mästaren live och att då reta oss med att säga att det inte blir närmare än så här känns bara taskigt.

David Bowie förtjänar hyllningar i alla dess former och visst är "Changes" ett värdigt sätt att lyfta en av de största. En "Rebel rebel".

Men som Bowie-fan vette tusan om det här är ett måste.

Publiken bjuds ändå på några av världshistoriens största musikaliska underverk – det går inte at klaga på en låtlista innehållandes diamanter som ”Changes”, ”Starman” och ”Life on Mars?”.

Musikaliskt och sångmässigt är det faktiskt klanderfritt, det är en väldigt bra insats från scenen. Starka låtar framförs med stark sång och pricksäkra instrumentella insatser.

Men när en sådan utomjordisk legendar ska tolkas går det bara att misslyckas eller göra det godkänt. Det går liksom inte att göra det bättre eller starkare än vad David Bowie lyckats med, det är svårt att överraska.

Di Leva gör en godkänd insats, det är inte heller någon överraskning.

I ett mellansnack lyfter 55-åringen från Gävle upp Bowies alter egon och sätt att ständigt förändra pophistorien. Men när Sveriges mest egna artist går i sin idols fotspår utan snedtramp ser jag inga steg i ny riktning.

Han blir paradoxalt nog bara en sämre kopia.