Han beskriver sitt unga jag som en arg, utåtagerande och stökig person. Boxningen var ett utlopp och en ventil. När pappan påtalade risken för hjärnskador vände sig sonen så småningom till musiken.

Han konstaterar att han lätt kunnat hamna i dåligheter och är övertygad om musikens betydelse.

– Jag är djupt tacksam för det.

Artikelbild

| "Det är något fel i huvudet. Vi vill göra allt vi inte kan", säger Michaeln Alonzo (i bakgrunden).

Michael Alonzo berättar anekdoter om hur en talpedagog försökte få honom att sluta sjunga och hur han gick med i Skärholmens punkensemble när han ansågs sjunga för dåligt för skolkören.

– Hela livet har jag gjort saker folk sagt att jag inte ska göra, konstaterar han med ett gott skratt.

Han minns de första åren med KSMB som fullständigt vansinniga. Bandet sov på scener och i garage när de var på turné och tjänade i stort sett ingenting.

– Det var som en militärtjänstgöring ungefär, säger Michael Alonzo.

Starkaste minnet han har från Norrbotten var ett gig i Malmberget.

– Det var väldigt speciellt, väldigt vackert. Vi hade tid att se oss omkring och kunde bland annat titta på sprängningsområden. Norröver har vi alltid haft fantastisk publik och det gäller inte bara oss.

Det blev några hektiska år 1978-1981, men medlemmarna slutade, en efter en, när det började gå bättre. Även han själv.

– Det märkliga som hände, utan att vi tänkte på det, var att det fasades över till någonting mer professionellt och att våra identiteter förvandlades till musiker. Någonting dog parallellt med att det blev ett jobb. Jag kunde titta på mig själv i chock och tänka ”vafan håller jag på med”.

Musiken, och i synnerhet punken, skulle dock bli hans liv. Michael Alonzo har haft ett flertal andra konstellationer i ett liv i punkens tjänst. KSMB har återförenats i omgångar.

Efter återföreningen på Bråvalla 2015 kom frågan ”Vad gör vi nu”. Idén uppkom om någonting som väckte nervositet och kändes ”vidrigt att genomföra”.

– ”Fan vi gör en teater” var det någon som sa.

Det kändes svårt att ro i land. Bandet pratade med regissörer och när idén började kännas pretentiös gick de ett steg längre och blandade in element av dockteater i föreställningen.

– Det är något fel i huvudet. Vi vill göra allt vi inte kan.

En stor del av föreställningen handlar om KSMB:s gitarrist, Johnny Sylvan, som slutade i bandet efter ett par år. De övriga fick veta att allt inte var som det skulle och fick senare höra att han hamnat på sjukhus. Sylvan drabbades svårt av psykisk ohälsa och skulle med tiden hamna utanför samhället.

I stället för att följa sina egna idéer om solidaritet backade de övriga i bandet från det jobbiga.

Under en tidsperiod på 30 år såg han gitarristen vid några enstaka tillfällen.

– Han tillhörde dem som inte fanns, trots att han varken var avliden eller utflyttad.

– Han har gått igenom allt man kan råka ut för.

Strax innan Bråvalla-framträdandet beslutade sig bandet för att söka upp sin gamle gitarrist och försöka hjälpa honom.

Efter långt letande och med hjälp av en välgörenhetsorganisation fick de till sist kontakt med honom. Det blev ett kärt återseende som snabbt ledde in på gamla turnéminnen.

Sedan dess har de engagerat sig för att hjälpa honom med mat, kläder och pappersexercis. Alonzo berättar att han numera har legitimation och har fått ett övergångsboende.

– Det har varit en lång resa. Jag är stolt över vad vi till sist gjort, men jag skäms över vad vi inte gjorde under en lång tid.

– Det tog 35 år innan vi gjorde vad vi borde ha gjort direkt. Man släpper inte bara någon.

I dag håller de kontakt med sin gamle gitarrist.

– Han har en gitarr som vi köpt till honom, men han vill inte vara med och spela med oss. Han spelar bara riktig musik, säger han – riktig hårdrock (skratt).

Michael Alonzo sticker inte under stol med att bandet fått en hel del kritik för föreställningen, att folk säger ”varför ska ni älta det här”.

– Det här är ett sätt för oss att säga som det är och kanske en varning till kommande generationer; lyssna inte alltid på profeterna längst fram, för ibland pratar de om sig själva.

Är det här ett rannsakande i er egen historia?

– Det är en hårfin balansgång. Det är verkligen en uppgörelse med vår egen falskhet. Delvis har vi gjort karriär på att stå längst fram, säga ”dom där” och peka finger på de giriga. När vi ser tillbaka på karriären är det pinsamt. Fan, vi var ju värst!

”En slemmig torsk” har vuxit från engångsgrej till att åka på turné och publiceras på Spotify.

Michael Alonzo tror inte att KSMB kommer att vara borta efter det här och säger att han gärna gör ännu en skiva och turné.

– Vi får väl sätta ihop en turné på pensionärshemmen snart. Skriva låtar om hur dålig maten är (skratt).