"Ledsen att jag bara gick så där. Utan att lämna en lapp med telefonnummer eller så. Nu är jag äntligen tillbaka".
Jakob Hellman inleder med att flirta åt mysiken kring honom och samtidigt trimma förväntningarna på 30-årsjubileumet – återkomsten.
Sedan blir inget som jag förväntat mig.
Det ligger en nervös stämning i hela lokalen, med ängsliga skratt och orolig tystnad som får stor plats då huvudpersonen passar på att vandra iväg, prata vid sidan av mikrofonen och stämma gitarren mellan nästan varje låt.
Under 30 år har det figurerat många frågetecken och rykten kring personen Jakob Hellman, samtidigt har han hyllats stort som musiker. Denna kväll vill jag vända på begreppen.
Hellman är en strålande scenpersonlighet med snabbtänkta ord, roliga utläggningar och en konstant träffsäkerhet mellan låtarna. Han är pigg, vimsig och unik.
Men den musikaliska upplevelsen är inte alls vad jag förväntat mig.
Det dröjer fram till femte låten ("Stora havet") innan konsertupplevelsen och Hellman tar fart. Fram till dess hade inte ens Mattias Alkbergs gästspel på "Som jag vill" blivit lyckat – vilket är en besvikelse med tanke på förväntningarna.
Allt för många okända låtar, en sång som försvinner i ljudmattan och en fladdrig banddynamik gör senare att jag ersätter anteckningen "30-årig ringrost" med "repetition inför publik".
Jämfört med andra låtar från 1989 har Jakob Hellmans mästerverk åldrats otroligt fint – om de åldrats alls. Hitsen (för det är bara hits på "... och stora havet") är fortfarande förbannat bra. Det är en ynnest att få höra "Du är allt jag vill ha", "Vackert väder" och "Tårarna" sjungas av rösten som låter lika bra som då.
Det är lika tråkigt att ”Avundsjuk på dej” och "Vara vänner" försvinner i någon sorts märkligt otränad taktlöshet. Ibland känns det som att bandmedlemmarna trevande söker lösningar i en konstant vimsighet.
Alf Hambes "Orgeln på vinden" tillför inte mycket, "Äntligen borta" och andra låtar med mindre än 30 år på nacken sitter inte där de ska och frågan är om inte kvällens starkaste insats görs av kvällens andra gäst, Kitok (presenteras som "min personliga assistent"). Duetterna "Mitt elixir” och ”Inland empire” lyfter hela lokalen och med rapparen som kapten sitter musiken betydligt stadigare i båten. Vem hade kunnat tro det på förhand?
Det är minst sagt spännande kväll, där ingenting känns givet. Precis som framtiden för Jakob Hellman. Han säger att det "förmodligen" kommer ett andra album, men jag fattar om uppföljaren till de uppenbart odödliga låtarna aldrig kommer.
Hur ska det gå att slå något som alltid är bäst?
Recension
Jakob Hellman "Äntligen borta – i stället för 30 år: alltid"
Kulturens hus, onsdag 19.30
Längd: 2 timmar och 20 minuter (inklusive paus)
Publik: Cirka 600 personer i stora salen.
Bäst: Scenpersonligheten, mellansnacken, opålitligheten.
Sämst: Jakob Hellmans mikrofonteknik.
Betyg: 3
