Finns det någonting i en konsertsal som får en att gnissla tänder mer än ett välrepeterat men innehållslöst mellanprat? Tanken slår mig när Stefan Sundström maler på mellan låtarna. 

Han låter nämligen precis tvärt om. ”Steffeflum”, som jag roas av att han heter på Instagram, babblar på om när han var hos psykolog som barn, om fascinerande naturfenomen och om sitt morfarskap. 

Han tappar tråden och förbarmar sig själv över sitt i hans tycke överflödiga prat. Men han är kul! 

Roligare än Magnus Betnér som besökte Kulturens hus förra veckan. Och då är han ändå trubadur och odlare och inte komiker. 

De senaste vändorna här i Luleå har varit med band – och visst finns stunder när jag saknar det ikväll. För hur liten Lilla salen på Kulturens hus än är så blir helhetsintrycket lite tunt med blott en nylongitarr som kompis.

Jag försöker bara säga att jag hellre ser Stefan live på ett mindre ställe, en bar, kanske i en lada någonstans, eller varför inte ett växthus. Stefan Sundström live i ett drivhus i Björsbyn. Jag hade betalat bra med pengar för det.

Det låter som det brukar med Stefan Sundström. Av de handfull gånger jag sett honom på scenen är det en kväll i mängden, men jag kommer på mig själv i känslan av att han är smått hopplös att analysera. Jag förstår i alla fall inte hur han skulle kunna misslyckas på en scen med en gitarr. 

"Steffe" har på goda grunder blivit Sveriges ansikte utåt för hobbyodlare de senaste åren. Ord som ”tomat, ”biokol” eller ”kompost”, är nästan synonyma med honom idag. Men han har skrivit nog med böcker om de sakerna. 

Allt prat om tomater och biokol har faktiskt fått mig att sakna musikern Stefan Sundström. 

När han mot slutet plockar fram ”Bara va en del” från senaste skivan ”Domedagspredikan” är det som att jag får honom tillbaka. 

 

 

Recension

Stefan Sundström

Kulturens hus, torsdag 19.30

Publik: Fullsatt 

Bäst: ”Bara va en del” och "Blonde"

Sämst: Att jag inte vågar ropa efter ”Babyland” under önskestunden.

Betyg: