Teater Anna Azcarate, skådespelare, regissör och manusförfattare som var anställd 25 år på Norrbottensteatern:

Norrbottensteatern och Luleå är min plats i världen. Där har jag levt 35 år av mitt liv. Jag kom direkt från scenskolan och fick en jätteroll i "Den kaukasiska kritcirkeln". Viktigt var att teatern möjliggjorde att göra många olika saker. De 25 år jag var anställd på teatern var jag nog tjänstledig halva tiden. Jag har också haft förmånen att få jobba med människor som Sara Arnia och Margareta Gudmundson, personer som betytt mycket för mig. Dessutom, oerhört viktigt och ovanligt för en teater, var möjligheten att förena familjeliv med skådespelaryrket på Norrbottensteatern. Det finns en förståelse för att livet pågår utanför scenen och är en stor, bidragande orsak att jag blev kvar så länge.

Sara Arnia, började som skådespelare på Norrbottensteatern 1970:

Artikelbild

| Sara Arnia

Jag kom till Norrbottensteatern 1970 från Vasateatern i Finland. Arbetssättet var helt annorlunda än i Finland med kollektivt medbestämmande och bra arbetstider. Jag tyckte hemskt mycket om tiden då Lilla teatern och senare Lillan drevs i projektform. En lagom stor scen. Då hade teatern sex eminenta musiker som jag upplevde var den botten vi stod på. Det var en stor förlust för teatern när de försvann. Lars Molins tid på teatern var en fin tid. Han skrev inte bara bra texter utan var också otroligt inspirerande att ha i huset. Samarbetet med Staffan Göthe och Staffan Westerberg – dessa unika dramatiker – har bjudit mig på otroliga kvinnogestaltningar. En extra rosenkorg i mitt liv. Jag har trivts jättebra på Norrbottensteatern som jag liknar vid havet. Under åren har det krusat och stormat, som det ska göra på en teater. Det ska inte vara stiltje.

Elisabeth G Söderström, teaterchef på Norrbottensteatern 2001-2004:

Precis när jag tillträtt som teaterchef fick jag besked om att Norrbottensteatern var konkursmässig. Det var som att få en stor, fet smocka och inte så tacksam start. Men tack vare min arbetsinsats finns Norrbottensteatern kvar. Det låter som skryt, men det var faktiskt så. Jag klämde ur mig föreställningar och ansökte om EU-pengar för att få teatern på fötter igen. Jag gav helt enkelt järnet och regisserade också parallellt för att spara pengar. När jag lämnade jobbet som teaterchef hade vi en budget i balans, men då hade jag också erfarit att det var roligare att vara regissör än teaterchef, speciellt som jag inte upplevde att teatern hade särskilt starkt stöd hos makthavare. Teaterstyrelsen jobbade inte heller särskilt hårt för att rädda Norrbottensteatern.

Lotta Ramel, skådespelare. Jobbade fyra år på Norrbottensteatern i början på 1980-talet:

Artikelbild

| Elisabeth G Söderström

För mig var åren på Norrbottensteatern en kreativ och rolig period. Jag har bara positiva minnen från min tid i Luleå. Arbetet präglades av medbestämmande. Vi skådespelare kunde påverka repertoar och arbetssätt vilket gjorde att alla kände sig sedda och hörda. Dessutom var teatern politisk. Det tycker jag mycket om. Personligen var det en mycket lärorik period. Det var mitt andra skådespelarjobb och på grund av medbestämmandet fick jag göra många olika saker. Jag minns särskilt uppsättningarna ”Ju mer vi är tillsammans, ju galnare vi blir” och Katarina Lahtis pjäs ”Du sköna nya paradis”. Och stadspuben förstås med sin obarmhärtiga kö – då kallad ”Sveriges största pissoar".