– Jag definierar mig tydligt som slöjdare gentemot konsten. För mig är det viktigt att vara slöjdare för jag är skolad i den kunskapsvärlden, säger han.

Han är uppvuxen i en hemslöjdsfamilj. Hans pappa Wille Sundqvist var aktiv på slöjdlärarseminariet i Luleå på 1960-talet och sedan blev han hemslöjdskonsulent i Västerbotten.

– Pappa var en adept till möbelarkitekten Carl Malmsten. Det var han som fick honom att inse att han var skicklig på att tälja och i och med det växte min fars intresse för sitt eget kulturarvskunnande, nämligen slöjdandet – hur man bearbetar saker och ting med skärande verktyg.

Själv har Jögge Sundqvist arbetat som slöjdare på heltid i 35 år. Han gör alltifrån bruksföremål till offentlig utsmyckning och finns representerad bland annat på Nordiska museet, hos Umeå kommun och på Umeå universitetssjukhus.

När andra vill kalla honom för konstnär slår han bort det och svarar att han på sin höjd är folkkonstnär.

– Jag har ingen konstfacksutbildning utan har helat mitt liv tittat på traditionell slöjd från hela världen. Jag har fyra väggar i mitt skapande rum: Verktygsväggen, materialväggen, traditionsväggen och folkkonstväggen.

Surolle var ett alter ego han tog sig i slutet av 1900-talet när han skojade med sin dotter då hon kom in i verkstaden. Hon fick se en pall krokiga ben och frågade vem som hade gjort den. Han svarade att det var en sur gammal gubbe i inlandet.

– Sedan när jag skulle starta firma så fick den heta det, berättar han.