Glädjen i att möta någon som överkommer sin skam, tar ut sin läggning i offentligheten och säger klart ut att hon dras till andra kvinnor. Samtidigt konfronterande både det koloniala och det postkoloniala, hon har ju algerisk bakgrund och fransk samtidigt. Och låter sin identitet utvecklas i parisiskt klubbliv, kanske något för ung och därför försiktigt manövrerande, med alla sinnen på helspänn.

”Alla människor har av naturen ett begär att få veta” är ett kollage av minnen, tillbakablickar, dagliga rapporter. En sensorisk avläsning av en själ (nej, det ordet använder man inte längre) i rörelse mellan sin bakgrund och sin framtid. Skickligt och koncentrerat uppbyggd med fasta rubriker som ”Minnas”, ”Bli till”, ”Finnas till”. Som små scenanvisningar, skapar trygghet åt läsningen.

Pappan alltså algerier, mamman fransk medelklass, barnen i en intressant limbo däremellan. Och det är där, i utforskandet av varat mellan två historiska poler, två kontinenter och allt det som därmed följer – det är där Bouraoui är mästerlig, mer än i den förutsägbara identitetsfästningen. Den manifesta läsningen låser in henne, den politiska frigör henne.

Scenerna från Algeriet, mammans sätt att klä sig och låsa in sig, de ohyggliga terrordådens eko från 1990-talet (minns ni dem, alla de obegripliga telegrammen om regelbundna massakrer utan synbart syfte?), pappans förhandlingar på politisk toppnivå mellan olika stater, de förtätade barndomsminnena från de algeriska stränderna. Absolut tonträff, absolut psykologisk ärlighet och stämningsavläsning. I en prosa som är kristallklingande.

Där, mer än i de lätt dekadenta nätterna på klubben Kat, lever hennes prosa, och vad mer är – där kommer den att överleva. De manifesta läsningarna blåser bort i nästa opinionsvända.