Med anledning av den årliga fågelräkningen som anordnas av BirdLife Sverige har pågått under helgen fick jag lust att skriva om mitt mångåriga intresse för fåglar. Räkningen genomfördes förresten för första gången 2006. Genom att fågelintresserade i hela landet antecknar hur många fåglar av olika arter som är gäster vid den egna fågelmatningen vid ett tillfälle får organisationen en bild av hur läget är, exempelvis vad gäller eventuell ökning eller minskning av arter. 

Ljud i omgivningen stör

Som uppvuxen i en liten by var det nära till naturen och därmed också till fåglarna. En del känner igen de flesta arterna på sången. Det gör inte jag, men däremot lärde jag mig tidigt att härma göken och mitt koko-ande fick jag dem att komma nära. 

Artikelbild

| Marianne Berglund

Där jag bor nu har jag försökt locka fram gökar, men det är för mycket ljud i omgivningen som stör för att det ska lyckas fullt ut. Den mest sällsynta fågel som hörts här i Hedenäset är en rördrom. Första sommaren jag hörde det trumliknande ljudet for tankarna till något som jag föreställde mig skulle vara betydligt mycket större. 

Kanske samma fågel

I somras hörde jag den inte. Kanske det var den rördrommen som hade förflyttat sig till Råneå, där en fågel av den arten fick stor uppmärksamhet i medierna och senare skickades med en lastbil för att få hjälp att överleva då den var i så dåligt skick. 

Ringtrastar av både han- och honkön har gjort stopp hos mig på sin väg upp till fjällen. En hane flög tyvärr ihjäl sig mot glasräcket på min altan. Eftersom det är en av några arter som Naturhistoriska riksmuseet vill ha för att stoppa upp till sina samlingar uppmanades jag att skicka den dit. 

Artikelbild

| Marianne Berglund

Mest spännande mötet

Men den utan tvekan mest sällsynta fågeln landade hos mig den 1 december 2009 vid ettiden på eftermiddagen då det hade börjat skymma. Det visade sig att den hade navigerat fel då den egentligen hör hemma i Asien. Jag hade fått besök av en större turturduva och dessutom av den ovanliga underrasen meena, konstaterades det med hjälp av mina foton. 

Artikelbild

| Marianne Berglund

Så här gick det till. Jag satt som vanligt och jobbade i mitt kontor när jag gick för att ta mig en bensträckare. Min vana trogen gick jag till fönstret för att ta en titt mot fågelbordet. Och vad var det för en ovanlig gäst som hade gjort mig den äran? Någon sådan fågel hade jag då aldrig sett. Kameran låg som vanligt framme så jag satte igång och fotograferade. Jag visade bilder för naturguideläraren Rolf Lahti som tillsammans med fågelguiden Gigi Sahlstrand genom åren varit till hjälp vid igenkänning av otaliga fågelarter som jag fotat. 

Kanske den enda

Artikelbild

| Marianne Berglund

Det konstaterades att det här var ingen vanlig matgäst. Vid den tiden hade den fågelarten setts i Norrbotten endast två gånger sedan 1850 och i Sverige hade totalt 18 observationer gjorts sedan 1842. Senare har det konstaterats att jag nog är den enda i landet som har observerat en av ovanligare förekommande av rasen meena.  Markus Tallroth skrev en artikel om mitt möte med den större turturduvan i Club 300s Road Runner i mars 2010. 

Vid några senare tillfällen, exempelvis I fjol sågs en större turturduva i Skåne. Ornitologer ryckte naturligtvis ut, men det skrevs att endast en hade lyckats fota den, och jag har inte sett något nämnas om att den skulle ha varit av underarten meena.

Den roligaste tiden

Till sist, apropå att mata småfåglarna även sommartid har jag konstaterat att det är den roligaste tiden att ha dem nära en, därför att då blir ju alla fågelungar till och föds. Pilfinkarna till exempel förökar sig flitigt och jag hade nog till exempel aldrig fått se hur domherrens unge ser ut om den inte kommit så flitigt till sommarmatningen. 

Ett bad behövs också för fåglarna, särskilt under varma somrar och där trivs ungarna. De iakttar varandra och hoppar sedan själva i och badar så vattnet skvätter. Efter badet flyger de upp i en buske eller ett träd för att skaka av sig vattnet. I det tillståndet ser de rätt ynkliga ut.

Liten och frusen

Mitt allra senaste nära möte med en fågel hade jag häromdagen. När jag kom hem mötte mig en liten, frusen fågel. Den kom vinglande mig till mötes, utan minsta rädsla eller vilja att ge sig iväg. Det tycktes som om den bad om min hjälp. Jag tog upp den och kupade mina händer runt omkring den. Den var rejält frusen och jag kände hur den darrade så jag gick in i värmen med den. Jag vet att det bästa egentligen är att en skadad eller frusen fågel får kvickna till i lugn och ro, men den här gången kunde jag inte låta bli att hjälpa till och efter en stund hade den piggnat till så jag lade ut den att klara sig själv. 

Som sagt mycket intressant finns att uppleva med vännerna fåglarna nära inpå en och det upptäcker fler och fler, för fågelintresset ökar hela tiden.