Hildas personvåg blinkade okontrollerat, samtidigt som taklampan fick fnatt. Teresia Keisu, 35, befann sig i sin döda lillasysters lägenhet i Luleå för att packa ihop hennes liv.
– Storgråtande tittade jag upp mot lampan och sa ”Hilda är du här? Jag älskar dig så!” Mamma tyckte att vi kunde vänta med att städa ur Hildas hem, men jag ville vara där, jag ville vara Hilda nära. Vi var ju alltid så nära varann, vi kramades och höll varandras händer.
Tårar stiger i Teresias ögon när hon berättar om sin älskade syster. Hon som berättade sin historia i Kuriren i februari.
Hilda Keisu skulle fylla 30. Hon trivdes på jobbet som fritidsassistent, hon var rockbandet The Darkness största fan och hon drömde om att börja dejta och bilda familj. Hon längtade efter en egen hund och hade köpt nya längdskidor och en gitarr.
– Hilda hade många framtidsplaner, men skidorna blev stående och gitarren har hon bara hållit i två gånger.
För ett och ett halvt år sedan kände Hilda en knöl i sitt bröst. Hon var ung och trodde inte att det var någon fara.
Knölen var ingen ofarlig fettknöl, det var trippelnegativ bröstcancer. Den tuffaste varianten. Hildas år som 30-åring blev det tuffaste i hennes liv, präglat av cellgifter och strålning.
– Hon gick igenom otroligt många svåra saker och fick aldrig positiva besked. Varje gång hon hoppades att undersökningarna skulle visa att tumörerna krympt blev hon besviken.
I januari hade Hilda metastaser i höften, i varje ryggkota och i huvudet. Hon hoppades på mirakel, eller åtminstone att behandlingen kunde förlänga livet.
– Först fick jag trösta alla omkring mig, sedan bröt jag ihop av det svåra beskedet att jag hade kronisk cancer, berättade Hilda då.
Det var precis sådan Hilda var. Omtänksam. Mån om alla andra.
– Ja, hon satte alltid andra i första rummet, ställde alltid upp. Hon var den snällaste som fanns, säger Teresia och berättar att Hilda strax efter vårt möte fick svåra smärtor som inte medicinen bet på.
Hon hade drabbats av nya metastaser i ryggen och levern var full av dottertumörer. Behandlingen gav ingen effekt.
– Det var ett tufft besked. Hilda hade hoppats på en förbättring. Hon följde Hannah Ekwalls öde och hade sett hur hon var full av liv ena dagen och död nästa. Hilda blev rädd och ledsen. Skulle hon också dö nu?
Nya cellgifter sattes in och Hilda fick två fina veckor i mars. Smärtorna var hanterbara och Hilda fick följa med Teresia, hennes barn Rut och Judith, brodern Tobias med familj och syskonens mamma ut på skoterturer i två dagar.
– Jag är så glad för de där dagarna. På kvällen satt vi och spelade sällskapsspel och pratade. Vi pratade om sjukdomen, men vi pratade om så mycket annat också. Vi hade roligt och skrattade. De minnena betyder allt idag. Efter det gick det bara utför.
Metastaserna i huvudet växte okontrollerat och gav så småningom upphov till svåra kramper.
– En morgon efter påsken gick det inte att väcka Hilda. Hon fick åka ambulans till sjukhuset och sedan kom hon inte hem igen. Doktorn sa att hon inte skulle vakna mer och vi grät och tog farväl, jag, mamma och min bror.
Teresia och hennes mamma turades om att vaka vid Hildas sida. En morgon hände miraklet. Hilda började prata!
– Jag är så oändligt glad för de extra dagarna. Vi fick berätta hur mycket vi älskade henne, vi hann prata om allt möjligt, vi till och med spelade tärning. Mina flickor kom till sjukhuset för att ta farväl. Vi var vid lekparken och hade en mysig stund, som tyvärr slutade med ett av Hildas krampanfall. Det var skrämmande.
Ännu en gång försvann Hilda in i medvetslöshet och läkarna gav inget hopp om att hon skulle vakna. Ännu en gång gäckade Hilda döden.
– Vi skrattade tillsammans med Hilda och undrade hur många liv hon egentligen hade. Det var en hemsk tid av sorg och oro. Att vaka vid en älskad systers dödsbädd är en overklig mardröm.
På sin mammas födelsedag, den 23 april, tog Hildas liv slut.
– Å ena sidan är jag lättad över att hon slipper lida mer, å andra sidan ville jag ju ha kvar min lillasyster!
Hildas begravning var tung men vacker. Hon hade själv bett vännerna att sjunga en sång av favoritbandet The Darkness.
– Hilda ville berätta sin historia för att alla ska ta eventuella knölar på allvar. Jag vill berätta Hildas historia för att hon aldrig ska bli bortglömd.
