En dag i mitten av februari fördes Luleåbon till Sunderby sjukhus med ambulans. Problemen med andningen var inget han tänkt på, förrän han somnade mitt i ett samtal med frun Frida. Läkarna såg dock vad som hände, 32-åringen sövdes ner och intuberades med slangar i lungorna.
Sju dygn senare vaknade han upp på universitetssjukhuset i Umeå, omringad av sjuksköterskor i gasmasker.
– En vecka helt utan minnen. Det enda jag kommer ihåg var att de stod och stirrade en i ansiktet med stridsmask 90 och att jag kände paniken i kroppen, säger Niclas Kemppainen.
Han är en av 16 personer under 40 år som vårdats på intensiven i länet, enligt svenska intensivvårdsregistret.
– Jag tror inte att folk riktigt förstår hur allvarligt det kan drabba även unga människor.
Hittills har totalt 202 personer blivit så svårt sjuka och bedömts kunna klara av att vårdas i respirator. 23 har inte överlevt.
De första symtomen dök upp första lördagen i februari. Niclas Kemppainen fick feber och i fyra-fem dagar smakade och luktade inte maten.
– Jag blev feberfri och tänkte att gud vad skönt, nu vänder det. Men det var bara lugnet före stormen. Dagen därpå var jag helt utslagen, det var 40 graders feber och jag orkade ingenting,.
Frida Kemppainen fick feber i ett par dagar. De hade hållit sig mest hemma, men de tror att de smittades av en anhörig utan symtom. För Niclas höll febern i sig. Efter elva dagar sökte han vård.
– De sövde ner mig för jag hade så dålig syresättning att jag knappt höll mig vaken. Det var riktigt dåligt.
Han väcktes den 24 februari och det tog nio dagar innan han fick komma hem. De första dagarna efter uppvaknandet sov han mest.
– Det var tungt men man fick ge sig fan på att kämpa för att komma därifrån.
Han berättar att en enkel sak som att pricka munnen med gaffeln var krävande och att tiden i respiratorn ingett respekt.
– Covid är riktigt jävla obehagligt. Jag har varit en vecka i respirator och det är ändå relativt kort tid, men folk ska veta att det är inte så kul att vakna och inte kunna lyfta armarna, äta själv eller gå på toaletten. Jag hade aldrig trott att jag skulle behöva lära mig samma saker som när jag var två år.
– Det är verkligen att man har använt en av livlinorna nu, konstaterar han.
Smittotalen sjunker i Sverige, men i Norrbotten tuffar smittan på vecka efter vecka. Inte överallt, men totalt sett hög nivå mot resten av landet.
– Det är bara att kolla när man är på affären. Folk kanske inte ignorerar att det finns, men det har börjat bli väldigt slentrianmässigt. Folk börjar vara less, det är vi väl alla, men det är ingen anledning till att man ska hålla på och slarva på det sättet man gör, säger Niclas Kemppainen.
Du som drabbats hårt, vad vill du säga till den som inte haft covid-19?
– Ingen kan veta hur man själv drabbas. För de flesta blir det som en vanlig förkylning, men det är ingen garanti utan man måste hantera det som att det kan bli ett värsta scenario. Jag trodde aldrig att det skulle drabba mig så här hårt.
Det gör ont i höften ibland och hjärnan hängde inte med i början, men nu är han nästan helt återställd.
– I dag mår jag bra. Jag är fullt tillbaka i arbete och så, men jag kan känna av lungorna när jag rör på mig. Det är inte som det var en gång i tiden, men jag klarar av att ha en normal vardag och det är jag glad över efter den här resan.
