Det kom ett flirtigt friarbrev från Luleå näringsliv. När Luleå Hockey spelar match i Delfinen i mellandagarna vill de att jag och andra med hemvändarpotential ska komma på en träff, där de vill berätta om ”karriärmöjligheter och utvecklingen av Luleå”. Jag är i perioder ett ganska lätt byte. Långa pendlingstider och massiv barnvaktsbrist i Stockholm är två präktiga stötestenar som gör det lätt att se att det vore lugnare att bo i Norrbotten.

Jag förstår att jag är ett hett villebråd. Transferfönstret är ofta öppet, men under flera år har adressändringen stoppats av obesvarade frågor om hur jag ska kunna hitta ett jobb som är lika roligt som det jag har. Förut har jag låtit mig svepas med av vinnande argument om tillgång och priser på bostäder, men sedan en tid är även det en nöt som måste knäckas, innan jag flyttar hem.

Av Linda Kasks utmärkta artikelserie om bostadskrisen framgår att det blir dyrare och svårare att bo i Luleå. Villor och bostadsrätter säljs för mångmiljonbelopp, samtidigt som hyresrätter kostar alltmer. Allmännyttan har sålt ut nära halva beståndet till fastighetsbolag som lyxrenoverar och chockhöjer hyror. En trea på Hertsön hade innan renovering en månadshyra på 5769 kronor. Efter införande av kakel, klinker och annan puts ville privata aktören Heimstaden höja till 10 350 kronor. Slutnotan landade, efter protester, på 8451 kronor i månaden. Sånär som på några hundralappar är det vad jag idag betalar för en fin trea mitt i ett naturreservat utanför Stockholm.

Utvecklingen på bostadsmarknaden i välfärdslandet Sverige är oroväckande. Vad mer än dollartecken ser man framför sig när man anser det vara en framkomlig väg, med karvande på allmännyttan och nybyggen som få kan och vill betala för? Det leder till ökad segregation, misslyckad integration, växande samhällsklyftor och skapar stora problem för ungdomar, nyanlända, pensionärer och hårt arbetande människor med hyggliga inkomster.

”Hyresgästerna vill ha det här” sa en anställd på bostadsbolaget Heimstaden i tidningen. Blanda inte in mig i det där. Till ett rimligt pris vill jag ha ett hyfsat fräscht hem där jag kan känna mig trygg, men golvvärme är inte vägen till lycka. Vad händer med dem som inte har råd att lämna dåliga förhållanden? En kompis, med ordnad tillvaro och bra lön, som separerade ansågs inte ha stabil ekonomi nog för att bli hyresgäst i ett bostadsområde med halvsunkigt rykte i Luleå. Vart ska unga som vill flytta hemifrån ta vägen? Och vad ger det för ringar på vattnet när människor inte har pengar över att göra någonting annat för, efter att ha betalat för sitt tak över huvudet? Ska man då sitta där, på sitt varma badrumsgolv, och äta kattmat?

Med över 15 års kötid i Luleås kommunala bostadskö tänkte jag att jag chanserna borde vara rätt goda till bra napp. I dag loggade jag in för att undersöka utbudet: ”För tillfället finns inga lediga bostäder som motsvarar din sökning”.

Jag tar tillfället i akt att OSA till hemvändarsmörjningen i Delfinen: Tack för inbjudan! Det vore skönt att flytta hem. Jag hade gärna kommit och pratat med er, men har tyvärr inte möjlighet. Att flyga upp en familj från Stockholm över jul går på tie lax. Det ställer jag upp på lika lite som jag är beredd att betala Stockholmshyra för en trea på Hertsön.

Må alla och envar få en avkopplande jul, fri från fylla och gräl med tjockskalliga släktingar.