Ett stort antal alarmerande rapporter visar att unga mår skit. Det är nu, mer än någonsin, vi behöver er – vardagshjältar, eldsjälar och medborgargarden som skyddar människor, inte egendom.

– Hej Anna! Känner du igen mig?

Jag var på polisstationen i Luleå för att hämta ut ett pass. Det var något bekant över kvinnan bakom disken, men jag kunde inte placera hennes ansikte.

Artikelbild

| Anna Stenberg, nyhetskrönikör.

– Det är Elisabet. Från gården.

För Gammelstads 15-åringar var fritidsgården ett populärt tillhåll på min tid. Det var där eller i sporthallen vi hängde. På helgkvällar var glädjen enorm om det var högstadiedisco någonstans. Alternativet, om man inte ville äta chips och se på video, var att drälla omkring på stan. De som var för unga för att komma in på klubbar med 18-årsgräns drack billigt vin på MAX toalett, köpte trekronorscigg i kiosken på Skeppsbrogatan och hånglade i Gula paviljongen tills sista bussen gick. Ibland var det knytnävsslaggis på Storgatan. Fjuniga moppepojkar vräkte varandra genom skyltfönster och drämde brännvinsflaskor i skallar. Jag och mitt gäng var långt ifrån kriminella ligistungar. Vi var idrottstjejer, skötte skolan och kom oftast hem den tid mamma hade bestämt. Ändå hände det att vi ägnade oss åt djävulskap som att tjuvröka, klättra på tak, köra toktrimmade mopeder och kasta sönder fönsterrutor. Vi var uttråkade, understimulerade och sysslolösa på kvällar när allt var stängt. Värst var den här tiden på året, när höstmörkret sänkte sig över byn.

Skolbränder har blivit ett samhällsproblem. Förra året brann 667 svenska skolor, över hälften av bränderna var anlagda, ofta av personer under 18 år. Det kostar uppåt en miljard kronor per år, visar en kartläggning av Brandskyddsföreningen, som nu uppmanar politikerna att agera. Jag tror vi behöver skrota nånannanismen och övertron på att myndigheter och andra makthavare ska lösa hela problemet.

I Luleå är omkring 300 elever inhysta i tillfälliga lokaler, efter att Björkskataskolan eldhärjades i april. I veckan brann det vid Furuhedsskolan i Kalix. Skolbränder, vandalisering och skadegörelse är symptom på något. I sommar ökade antalet samtal till Bris, igen. Många av de barn och unga som ringde hade självmordstankar och pratade om bristen på stöd. Enligt Folkhälsomyndigheten beror den kraftiga ökningen av psykisk ohälsa på hårda krav i skolan. Men det måste ha gått snett på fler än ett plan. Brist på uppfostran, närvarande vuxna, tid och kärlek.

Tack och lov fanns det, förutom våra föräldrar, en mängd vuxna som hade stenkoll på Gammelstadskidsen. Studierektorn, kvarterspolis-Christer, bild-Uffe, gympa-Marianne, basket-Jampa och Elisabet på fritidsgården. De såg, hörde, varnade, läxade upp, kramade och ringde hem. Värme och engagemang. En del hamnade förstås på glid ändå. Men det hade lika gärna kunnat gå åt helvete för fler av oss, om ingen hade brytt sig och bromsat.

Det handlar om oss själva, våra egna barn och alla andras ungar. Och rör för allt i världen inte fritidsgårdarna! Forskning visar att de kan ha brottsförebyggande och samhällsbyggande funktion. En länk mellan barndom och vuxenliv. Eldsjälarna på gården lyssnade, guidade, fiskade upp packade fjortisar ur snödrivor och lagade brustna tonårshjärtan. Vid återseendet av Elisabet, vid disken hos polisen, var det över 20 år sedan vi senast sågs. Innan vi skildes åt tackade jag för att hon såg oss när vi behövde det.