Litteratur I "Haggan" låter Aase Berg en försmådd älskarinna ta hämnd på mannen som svek henne. Viktor Andersson har dock svårt att ta den rasande Haggans ilska på allvar.

Det var bestämt att Victor och Thelma skulle skilja sig från sina respektive, för att i stället leva med varandra som ständigt nyförälskade och fria särbos. Thelma gjorde som de hade bestämt och lämnade sin man, men Victor fick kalla fötter och valde att stanna hos sin fru.

För Victor fick det över två år långa förhållandet inga konsekvenser; han kunde återvända till sin bubbla och sina mer behändiga otrohetsaffärer. Men för Thelma, som trodde på ett liv med Victor och som tog faktiska risker, resulterade det i att hon gick i kvinnofällan. Thelmas livsvillkor och frihet är nu hotade. Nu gäller det att anta Haggans persona och skriva sig fri och komma på bena igen. Ur Thelmas huvud föds alltså Haggan, som på många, för att inte säga alla sätt, påminner väldigt mycket om författaren till "Haggan", nämligen poeten och kritikern Aase Berg.

Med Haggans ord hände följande mellan Thelma och Victor: den trygghetsknarkande narcissisten, överklasspojken och Strindbergs-wannaben Victor svek och fegade ur. I stället för att börja ett nytt liv i frihet med den sköna borderlinebruden Thelma som gjort en intellektuell klassresa valde han den uppblåsta madonnan, sin låtsasjobbade klimaketeriekeramiker till fru som är ett med familjefasaden som de byggt upp tillsammans.

Haggan är som man förstår jävligt förbannad, inte bara på Victor, utan på alla män, fast främst på män som är som Victor. Hon ska inte bara slakta en gris – Haggan ska sätta eld på hela svinstian och dessutom göra en knivskarp analys av äktenskapet som bedrägligt fasadbygge. Dessutom ska den manliga drömmen om frihet avslöjas och förlöjligas, medan den kvinnliga ska formuleras och upphöjas till lag.

Haggan skrider till verket genom att skriva rasande kortessäer med rubriker som "Bittra kvinnor", "Drottningtronen" och "Rikstäckande svin", med Thelmas och Victors kärlekshistoria som stående exempel för sin analys av förhållandet mellan män och kvinnor. Men i stället för att dissekera förhållandet med operationskniven så höjer Haggan kniven och hugger. Jag trodde att jag skulle få bevittna en operation, men det här är ett regelrätt mord med en kniv som inte har en särskilt vass udd.

Nu överdrev jag förstås en smula, Aase Berg låter Haggan göra några ganska korrekta men väntade analyser av äktenskapet som institution, och ännu fler är de ganska lyckade komiska poängerna, men även för att vara ett överdrivet berättarjag är Haggan lite too much.

Haggan, eller Aase Berg om man så vill, har dessutom en vana att tjata om boken som hon skriver. Hon kallar "Haggan" för en genial, originell och alldeles förträfflig bok som kommer att skaka om världen i grunden, och låter även en (förhoppningsvis fiktiv) förläggare nicka instämmande. Haggans megalomani och övertro på den galla hon spyr över allt och alla är lika tröttande som hennes brist på självinsikt. Även om jag är svag för Aase Bergs kritik och poesi så frestas jag att nyttja det gamla talesättet om att tomma tunnor skramlar mest.

Jag sympatiserar inte med den megalomana Haggan, vars elaka ilska spiller över och många gånger drabbar oskyldiga. Som om detta inte vore nog har Aase Berg en vana att låta Haggan stänga ute och förminska läsaren, utan att det har något egentligt syfte.

Jag sympatiserar heller inte med Thelma eller Victor, eller ens med Victors bedragna fru. Själva exemplet som analysen använder sig av lämnar mig faktiskt helt oberörd, och något konfunderad.

Jag vet inte om det är så att Haggans ilska över Victors svek har utplånat all kärlek som en gång fanns mellan Thelma och Victor, eller om där aldrig fanns någon från första början. Hur som helst kan jag inte hitta ett uns kärlek i den skissartade berättelsen om Thelmas och Victors mysiga vänsterprassel i kulturella miljöer. Visst, de träffas ständigt med ett gemensamt bokprojekt som fasad, de gör upp och genomför även hafsigt småmysiga planer tillsammans, och knullar förstås som kaniner så fort de får chansen, men det de flesta är eniga om är kärlek lyser med sin frånvaro. Jag försöker få syn på kärleken, men allt jag ser är dåligt formulerat hat utspätt med några få droppar billig sorg.

Således blir det svårt att ta Thelmas krossade hjärta och Haggans ilska på allvar. Jag hade behövt se mer av den hjärtekrossade och i kärlek grundlurade Thelma för att kunna se Haggan födas ur hennes huvud.