När Sara Arnia säger farväl till publiken är det efter 45 år på Norrbottensteaterns scen.

– Och ni har kommit och tittat. Det har betytt så mycket.

Ja, även det säger hon om och om igen med händerna mot sitt hjärta. Och samtidigt är det vi i publiken som ska tacka. Inte bara för föreställningen "Vägen hit" utan för alla underbara rolltolkningar och fantastiskt stor teaterkonst Sara Kaarina Arnia bjudit teaterpubliken på. 82 år gammal avslutar hon sin långa karriär med berättelsen om sitt eget liv fram till beslutet att flytta från Finland till Luleå för att arbeta på Norrbottensteatern år 1970.

En livets väg som troligen kunnat se mycket annorlunda ut om inte kriget brutit ut.

Fem år gammal, hösten 1940, tog Sara Arnias mamma beslutet att skicka sitt yngsta barn till Sverige. Då hade hennes far, som blivit inkallad, försvunnit vid ryska gränsen. Hon hamnade i Prinsnäs utanför Råneå. Nytt land, nytt språk och ett hem i välstånd. Ett hem fyllt av kärlek, förstår man. Så kom freden och Sara Arnia skickas mot sin vilja tillbaka till Finland. Hennes mamma minns hon inte, bara doften gör sig påmind när de efter sex år möts igen på tågstationen i Jyväskyle. Det är ett fascinerande levnadsöde, med så många hem och uppbrott. Kanske hennes egen rastlöshet spelat in. Och så denna underbara historia om hur hon kom in på scenskolan i Helsingfors genom att läsa en kantarellsaga. Hennes egen monolog.

Det är som att åter vara barn och höra morföräldrarna berätta om hur livet tedde sig innan elektricitet, WC och välfyllda grönsaksdiskar med mat från världens alla hörn. Så mycket har hänt under Sara Arnias levnadsålder, inte bara i hennes eget liv utan även i det samhälle vi lever i idag.

Att berätta hela hennes historia, vore tjänstefel. Bättre för er alla att besöka Norrbottensteaterns scen 3 där några små, men betydelsefulla ting utgör den mycket enkla scenografin; Den blå stolen från Prinsnäs utanför Råneå. En docka hennes mamma en gång sytt. En snidad båt hon fått av sonen Mikael. Edith Södergrans dikter hon vann vid en skoltävling i Välläsning i lyrik i Helsingfors...

Det är vackert och både anspråkslöst och anspråksfullt på samma gång. Och så denna underbara berättelse, utan manus men med några stolpar i en pärm. När drygt två timmar förflutit vill applåderna aldrig ta slut. Det är ingen tvekan - det är en älskad skådespelare som säger adjö till sin publik. Sara Arnia, du kommer vara saknad!