”En stjärna är finast, den blinkar och glimmar, den är blå”.

I Stina Wirsén senaste Vembok – bilderböcker om existentiella frågor, livsglädje, sorg och saknad – är fokus på just de två senaste känslorna. Nämligen sorgen och saknaden efter ett barn och syskon som aldrig gavs möjlighet att skåda världens ljus.

I denna finstämda och samtidigt lite bullriga berättelse väntar Duvamamma och Kattpappa på att sina tre små ägg ska kläckas. Men när så sker är ett ägg tomt, så när som på en blå dunig fjäder. Ett sorgesamt minne som återberättas av föräldrarna till Pip och Mjau som så gärna vill höra om sitt syskon Duna.

Här ställs frågan vem som finns. För även om det tredje ägget var tyst och tomt och bara innehöll en liten fjäder – en vacker blå fjäder – längst ned i det tomma skalet lever minnet av Duna vidare. Och som sagts, en stjärna är finast på stjärnhimlen när familjen ger sig ut för att handla glass. ”den är blå”.