Lindqvist gick bort efter en längre tids sjukdom, skriver Dagens Nyheter där han i många år var medarbetare på kultursidorna.

Sedan debuten på 1950-talet har Lindqvist skrivit ett 30-tal böcker i många genrer, mestadels reseberättelser, reportage och dokumentär prosa.

Mest känd är han kanske för "Utrota varenda jävel" från 1992, där han gjorde upp med västerlandets rasistiska arv. Boken skakade om Sverige med sin skildring av kolonisatörernas sadism och brutalitet i Kongo. Framställningen av nazismens judeutrotning som ett i raden av västerländska folkmord genom tiderna skapade enorm debatt och boken översattes till en lång rad språk.

"Utrota varenda jävel", liksom flera andra av Lindqvists verk, skrevs utifrån hans vilja att förena liv och verklighet med dikt.

– Han lanserade en ny litteraturform med ett sanningsanspråk som kunde nås på konstnärlig väg för att tala om det svåraste och det värsta, som var västvärldens förbytelser mot den övriga världen och människans förmåga till ondska, säger kritikern och författaren Stefan Jonsson till TT.

Tvärlitteratur är ett begrepp som har föreslagits för att omfatta Sven Lindqvists författarskap. "Sanningskonst" tyckte han själv, och det blev också titeln på den samtalsbok som Stefan Jonsson skrev med och om Sven Lindqvist.

Genom sina många resor mötte Sven Lindqvist tidigt världens orättvisor, vilket fick stor betydelse för hans författarskap, tror Stefan Jonsson.

–Jag tror att konfrontationen med nöden i Kina under tidigt 1960-tal men också i Grekland under sent 1950-tal hade en avgörande betydelse för honom. Han reste och såg detta själv mycket tidigt och som mycket ung. Han ansåg att litteraturen måste handla om det här, annars var den inte så meningsfull.

Jonsson håller fram "Utrota varenda jävel" och 1967 års "Myten om Wu Tao-tzu" som Lindqvists viktigaste verk.

– Men också "Gräv där du står" som man inte får glömma. Sedan finns det också ofantligt mycket mer. Det är en kvalitetsnivå i detta författarskap som är enastående. Han var en av de strängaste skribenterna, både mot sig själv och mot andra. Hans ribba låg väldigt högt.

Hur lever hans arv vidare?

– Han har många efterföljare och är väldigt saknad. Unga generationer läser hans böcker, på universiteten undervisar man om dem. Nya generationer kommer till de här böckerna hela tiden, i synnerhet nu när världsläget är så mörkt.

Daniel Sandström, litterär chef på Bonnier, kallar Sven Lindqvist en av 1900-talets stora.

"Han förnyade och moderniserade sakprosan, gjorde den essäistisk, personlig och litterär, saker som vi i dag tar för givna. Samtidigt öppnade han dörrarna i folkhemmet till en större värld, till Kina och Afrika, och förklarade de globala sammanhangen långt innan globaliseringen var ett känt faktum", säger han i ett mejl.

Samtidigt var Lindqvist kontroversiell. Kritiker har vänt sig mot hans bild av västerlandets rasism och koloniala arv.

"Han tvingade sina läsare att göra upp med en idealiserad och västerländskt förljugen bild av historien, sådant gör alltid ont. De flesta vill inte höra om välstånd som bygger på folkmord, men Sven Lindqvist visste allt för väl att vinnaren skrev historien", säger Daniel Sandström.

Sättet att vilja förena liv och dikt följde med Lindqvist under hela hans författarskap.

– Förhållandet mellan tanke och konst var viktigt redan i min första bok, "Ett förslag", där förslaget gick ut på att inte se romanen som den enda prosakonsten. Själv ville jag dra en lans för essän som den kraftfullaste konstarten, där det mesta var ogjort, sade han till TT i januari i fjol.

När "Sanningskonst" gavs ut levde Lindqvist sedan många år med Parkinsons sjukdom, men han ville inte se boken som ett testamente.

– Jag har inte krupit ner i kistan ännu, jag ser den inte som mitt sista ord, sade han då. (TT)