Kanske var det den tillfälligt städslade predikanten som försökte stärka baptismens inflytande bland oss unga, hursomhelst utlovade min namne i klassen att jag skulle få tidernas gråtupplevelse. Särskilt detta med geten, Gullspira. Han visste redan, hade bevistat förstavisningen. Jag hamnade närmast projektorsurret, allt luktade varm celluloid och fuktig masonit.

Nu får samma ödemarksskildring sin analys i nya numret av ”Provins”, tidskriften som vägrar att dö. Ett energiskt nummer där artiklarna och dikterna hakar i varandra och uppmuntrar till läsning utan lojalismens mördande pliktkänslor. Barndomslandet är tematiken, det duger bra och Anna Clara Tidholms vassnästa räv springer rött rannsakande över omslaget.

Men de där barnen, inte grät jag en tår, geten var söt och snödrivor gick ju att besegra och alla kom in i prästgårdens värme. Laura Fitinghoffs roman gavs ut på nytt 2011 och såldes slut, dess normeringar går tydligen an fast skildringen har över hundra år på nacken. Fattigdom, flykt och barmhärtig rättvisa låter sig sägas än, påpekar Hervor Sjödin analytiskt.

I Provins är barndomslandet också sådant som den australiska bilderbokskonstnären Shaun Tan med bidraget ”Berättelser från innerstaden”, eller Viveka Sjögren, eller Tove Mörkberg med långdikter om resande och flykt. Barnboksförfattare, lyckligt befriade från tidens tvångsmedel av dekonstruktion, identitetsfräs och relativism.

För att nu nämna några, glöm för all del inte Mats Söderlunds smått fantastiska fantasynovell ”Pojken Strål 1524”.