Det behövs fler röntgensjuksköterskor, en nationellt reglerad specialistutbildning och goda arbetsvillkor för att göra yrket mer attraktivt och kunna kapa vårdköerna. Att en ensam röntgensjuksköterska gör patientundersökningar med potentiellt farlig utrustning är inte säker arbetsmiljö.
Varje år utförs cirka 5,5 miljoner röntgenundersökningar i Sverige, vilket är en central del av en fungerande vårdkedja. Röntgensjuksköterskan har en egen yrkestitel som innehåller både högteknologiska inslag och omvårdnadskompetens och legitimation från Socialstyrelsen.
Som röntgensjuksköterska är man är ansvarig för patient- och personalstrålskyddet och genomför undersökningar som leder till tidiga och korrekta diagnoser och bidrar till genomförandet av olika behandlingar.
Behovet av avancerade radiologiska undersökningar ökar samtidigt som vården utvecklas mot en mer personcentrerad vård med mer teamarbete nära patienten. Detta ställer nya krav på mobilitet, strålsäkerhet och optimering av undersökningsmetoder.
Nyligen har yrkesgruppen uppmärksammats i medier efter en arbetsplatsolycka i anslutning till Sunderby sjukhus, där en röntgensjuksköterska skadades under en magnetkameraundersökning i en mobil enhet.
Exakt vad som hänt vet vi inte i dagsläget, utan vi får avvakta de utredningar som nu görs, men Vårdförbundet har redan kontaktat ansvariga både på Aleris och region Norrbotten för att diskutera frågor om säkerhet, bemanningstäthet och arbetsmiljö och hur vi kan undvika att något liknande händer igen.
Vi har också besökt röntgensjuksköterskorna på Sunderby sjukhus för att diskutera säkerhet och arbetsmiljö.
I Socialstyrelsens arbetsmarknadsenkät uppger 16 av 21 regioner att de har brist på röntgensjuksköterskor, men Vårdförbundet upplever att arbetsgivarna och regeringen inte tar bristen på röntgensjuksköterskor riktigt på allvar.
Arbetsplatsolyckan visar att det finns riskmoment i högteknologisk miljö, även för kompetenta och erfarna specialister. Vårdförbundets uppfattning är att röntgensjuksköterskor inte ska utföra ensamarbete vid exempelvis magnetkameraundersökningar. Även om undersökningsmetoderna är standardiserade kan akuta tillbud, tekniska problem, sjukdomstillstånd och andra oförutsedda händelser inträffa och då behöver man vara två röntgensjuksköterskor på plats. Det handlar både om patientens och personalens säkerhet.
Bristen på röntgensjuksköterskor får konsekvenser för den som behöver vården och framför allt blir vården väldigt ojämlik. En sökning på väntetider i vården visar på långa kötider och ojämlik tillgång till radiologiska undersökningar. Exempelvis får en patient i Norrbotten vänta upp till 143 dagar för genomförandet av sin magnetkameraundersökning – medan väntetiden i Örebro för samma undersökning bara är 42 dagar.
Om du behöver skiktröntgen får du vänta mellan 16 och 187 dagar beroende på var du bor och mellan 40 och hela 288 dagar på hjärtröntgen. Det behövs helt enkelt fler röntgensjuksköterskor i vården för att inte patienterna ska behöva vänta på sina diagnoser och behandlingar och kanske få irreversibla skador på grund av det.
För att komma tillrätta med bristen på röntgensjuksköterskor föreslår Vårdförbundet:
• Inför en nationellt reglerad och lagstadgad specialistutbildning för röntgensjuksköterskor.
• Arbetsgivarna, i form av regioner och privata vårdföretag, måste säkerställa goda och säkra arbetsvillkor för att både behålla och locka fler till yrket.