Tidigare hade det funnits obegränsade möjligheter för både Skogsstyrelsen och för länsstyrelserna att välja vilka områden som skulle prioriteras för formellt skydd. Ofta valdes det fjällnära området som helhet då bort med hänvisning till att så mycket var skyddat där sedan tidigare. Änokdomen försämrade dessa valmöjligheter avsevärt och domen från mark- och miljödomstolen i Umeå, som kom helt nyligen, klargjorde att det inte finns något sätt att kringgå ersättningsrätten.

Att acceptera dessa nya spelregler ser ut att vara något som är ytterst svårsmält för framför allt vår skogliga myndighet. Hittills har man gjort allt man kunnat för att problematisera. Just med en sådan inställning gav sig Skogsstyrelsen, via sitt ombud Kammarkollegiet, in i den första domstolsprocessen. Där förlorade man på alla punkter. Med största sannolikhet kommer man inte heller att få gehör i en högre domstol för åsikter som faktiskt ytterst kränker grundlag.

I dag har Skogsstyrelsen, och i förlängningen länsstyrelserna, alla verktyg som behövs för att hantera fjällnära avverkningsärenden på ett korrekt sätt. Om de aktuella skogsområdena skyddas med befintliga skyddsinstitut som biotopskydd och reservat, blir den skog myndigheten själva pekat ut som värd att bevara, skyddad för all framtid. Dessutom får markägarna sin rättmätiga ersättning och skattebetalarnas pengar riskeras inte att förslösas genom att man skulle kunna tvingas betala för samma område flera gånger vid till exempel ett ägarbyte. Det sistnämnda skulle teoretiskt kunna inträffa om Skogsstyrelsen väljer att stanna en skyddsprocess bara vid att neka avverkningstillståndet.

Visst kan man kanske säga att lagstiftningen kring frågorna är ganska tunn men för den som sökt en lösning har möjligheterna funnits där hela tiden. Istället har än det ena, än det andra hindret målats upp och en del argumentation har fallit redan innan den nått fram till slutförhandlingar i domstol.

Att motiven varit mer ekonomiska än juridiska är uppenbart. De framgår till exempel av Skogsstyrelsens egna utredningar som togs fram under förra vintern. I första hand borde väl juridiskt tvingande intrångsersättningar vara en konsekvens för politiken att hantera och inte något som myndigheter ska behöva oroa sig över?

Hela historien är onödig. Det har varit en oerhört lång process som allvarligt skadat enskilda människor. Den har också med säkerhet bidragit till att sänka myndigheters generella förtroendekapital hos den breda allmänheten.

Anders Pettersson,

näringspolitisk talesperson för allmänningarna i Västerbotten