Insändare Ofta möter jag dem, ofta har de har andan i halsen. Personal inom äldreomsorgen – de oumbärliga. Vintertid promenerar de mellan ”brukarna”. I ur och skur, oplogat, tidiga morgnar och på eftermiddagen förhoppningsvis plogat. Några kör med egna bilar mellan de gamla som man servar, hjälper, tröstar och vårdar. För att själva orka, för att hinna med. Utan bilersättning.

Hon – numera pensionär – med många år inom vård och omsorg, rutinerad, en sådan yrkesperson som täcker upp och räddar det som räddas kan. Äldreomsorgen är underbemannad och personalen ofta underkvalificerad. Hon berättar om ett av sina arbetspass: går på klockan 16.00 och slutar klockan 21.00. Hon träffar 11 ”brukare” på sina timmar den här dagen. Hennes stegräknare noterar tusentals steg varje pass. För henne blev det närmare en mil häromdagen, från Kallkällan, till Bergviken, tillbaka till Kallkällan, ned till Klintbacken, tillbaka igen …

”Jag älskar mitt jobb, tro inte annat!” Så säger en annan jag möter. Hennes arbetspass den här dagen är fullspäckat. Som vanligt. Delade turer. Mobiltelefonen är hennes ständige följeslagare. Elva besök hittills, från 07.30 till klockan 10.10. Sedan hade hon ytterligare några besök kvar innan lunch. Eftermiddagspasset hade schemalagts och var noterat i appen. Arton besök inplanerade.

Det hinner hända mycket innan dagen är slut. Plötslig kräksjuka, fallolyckor, någon måste bajsa och är hård i magen, svår ängslan …

Det finns fastanställd personal inom äldreomsorgen som vill jobba måndag till fredag dagtid. Men de är tillgängliga, jobbar helger och övertid. De känner sig frustrerade över att ständigt vara stressade och inte göra ett bra jobb.

De upplever att de heller inte kan påverka sina arbetstider. Därför säger man upp sin tillsvidareanställning och väljer istället att jobba som vikarie, längre eller kortare perioder. Då kan man tacka nej till obekväm arbetstid, då kan man ta hänsyn till sitt eget välmående, sina egna barn och sin familj.

Hade tjejerna och killarna inom äldreomsorgen jobbat på SSAB hade bara tryckt på stoppknappen och produktionen hade stannat. Industrifacket är starkt. Situationen hade förändrats. Så är det inte här!

Kräftgången inom äldreomsorgen idag har gått så långt att gamla förlorar sitt människovärde i takt med att åldern stiger och vårdbehovet ökar. Hemtjänstpersonalen kan inte springa fortare, det är inte på dem det ska sparas. De äldre blir allt äldre och fler. TÄNK OM.

Analysen om att det ska sparas på skola och omsorg i Luleå och att detta är det är nödvändig hushållning, det minst dåliga alternativet det får stå för den partiledning som nu styr. De bär ansvaret. En del av deras lösning på problematiken är digitalisering!? Gamla och behövande människor kan man inte digitalisera.

Gör om – gör rätt!

Lena Strand

Luleå