Debatt Linda Ylivainio (c) har i en debattartikel den 23 november kommenterat att ingen gruva startats sedan 2012 och i en intervju med Norrbottens Media samma dag uttryckt sin frustration över att svenska gruvprocesserna hamnat i en systemkollaps och att länsstyrelsen i Norrbottens län är en av de som bidragit till detta. Vi delar Ylivainios frustration men såväl debattartikeln som uttalanden i intervjun grundas delvis på sakfel och missuppfattningar.

Vi delar Ylivainios uppfattning att processerna kring gruvor hamnat i ett läge av limbo. Rådande ordning innebär att myndigheternas och gruvbolagens hantering av tillsyns- och tillståndsprocesserna försvåras. Denna frustration har bland annat föranlett landshövdingarna i Norrbottens respektive Västerbottens län att tillsammans med koncerncheferna för Boliden och LKAB den 14 november uppvakta näringsminister Ibrahim Baylan med förslag på fyra områden inom gruvprocesserna som bör reformeras. 

De nya och komplicerande förutsättningarna som förändrat grunderna för bland annat gruvtillståndsprocesserna är i första hand en konsekvens av att Sverige som nation anslutit sig de europeiska reglerna om skydd för exempelvis vatten och art och habitat. Nationen Sverige har därmed överlåtit till överstatliga organ att styra inriktningen för delar av den nationella miljöpolitiken, vilket innebär att vi själva inte råder över alla delar av utvecklingen av miljörätten. 

I intervjun med NSD den 23 november menar Linda Ylivainio att länsstyrelsen i Norrbottens län, genom att ”inte yttra sig om hur en gruvbrytning i Kallak påverkar världsarvet Laponia”, har ägnat sig åt lagtrots. Ylivainio menar att länsstyrelsen därmed ”uppenbarligen inte haft förmåga att avgöra det ärendet” och tillika att länsstyrelsens därmed diskvalificerat sig från att över huvud taget ansvara för gruvfrågor och att i stället Länsstyrelsen i Västerbottens län ska hantera hela landets gruvärenden. Här har Ylivainio i sak fel då länsstyrelsen i Norrbottens län i sina yttranden under hela processen faktiskt beaktat gruvans påverkan på världsarvets värden. Det är allvarligt att en erfaren politiker på felaktiga grunder bygger upp en åsiktsargumentation utan underbyggda fakta.

När det gäller världsarvet Laponia måste det beaktas att nationen Sverige undertecknat Unescos världsarvsdeklaration, vilket bland annat innebär att Sverige ”till varje pris” ska skydda och förvalta de världsarv som finns i landet. Det är väsentligt att förstå att en klassning som världsarv kan, förenklat, jämställas med en Svanen-märkning. Nationen Sverige – eller för den delen länsstyrelsen i Norrbottens län – kan därför inte avgöra att en gruva i Kallak inte riskerar Laponias status som världsarv. Detta ställningstagande ankommer ytterst på Unesco och dess världsarvskommitté.

Vi finner det ytterst anmärkningsvärt att en erfaren politiker, som borde ha omfattande kunskaper om myndigheternas roll i en fungerande demokrati, menar att om en myndighets ställningstaganden inte passar den rådande politikens, är det sålunda bara att plocka bort myndigheten! Detta får oss att undra vilka bevekelsegrunder som döljer sig bakom Ylivainios argumentation.

Just nu pågår en kraftsamling mellan inblandade aktörer i landet för att förbättra befintliga tillstånds- och tillsynsprocesser för gruvor och vi skulle välkomna en statlig utredning i närtid i området. Vi föreslår att Ylivainio ägnar sig åt att delta i det sakliga samarbete som faktiskt pågår i stället för att skjuta budbäraren. 

Vi välkomnar en fortsatt dialog!

Johan Antti, länsråd i Norrbottens län

Björn O. Nilsson, landshövding i Norrbottens län