Nu för tiden har vi journalister stenkoll på vad som intresserar läsarna. Minutiös statistik förs så att vi kan dra analyser, utveckla och välja vad vi ska skriva mer eller mindre om.

Förut var det inte så. Då var hörsägen ett av de starkaste argumenten till om något var uppskattat eller inte. När Kuriren för ett flertal år sedan lade ner sin matchbevakning i division 4 var det många missnöjda toner som nådde mitt öra. Med facit i hand troligen för att jag var mitt i fotbollssmeten med en aktiv karriär på just den nivån.

I dag kan vi se med stor tydlighet att just matchreferat från de lägre nivåerna är något som bara de allra mest insatta väljer att läsa om. För den skull betyder det inte att nyhetsbevakningen ska slopas helt. För om det är något som rör upp känslor inom den norrbottniska fotbollen så är det faktiskt amatörfotbollen.

Den senaste veckan har vi skrivit om Övertorneås beslut att stänga av två spelare och Luleå DFC som sålt sitt namn till en restaurangkedja. Backar man bandet ytterligare några månader hade vi också en bred rapportering kring domaren som fick en vattenflaska kastad på sig efter slutsignal, samt hans kollega som tog en vilopaus på läktaren – mitt under match!

Vad har då de här texterna gemensamt, mer än att det är våra lägre serier? Jo, att ingenting vi skriver om IFK Luleå, Piteå IF, Bodens BK – eller någon annan av våra större klubbar – är ens i närheten av att nå lika mycket läsning.

När det händer något spektakulärt är det helt enkelt division 4 och division 5 på herrsidan, samt division 2 på damsidan, som är arena för nyheten. Jag tror det finns betydligt fler historier som aldrig når ut på det här viset, men skulle gärna se att så blir fallet.

Division 4 är folklig. Det råder inga tvivel om. Där samlas de som har kärlek för fotbollen. Vissa som kanske inte har några som helst färdigheter inom sporten, andra som kanske är alldeles för skickliga. Där någonstans finns ett bekymmer.

Jag upplever att alldeles för få talanger vågar utmana sig själva. Man ser helt enkelt inte fotbollen som en framtid där man vill kliva uppåt pinnhål efter pinnhål. Det finns inte en enda idrott i länet där jag hör så många prata om vilken klubb de hade kunnat spela i om de bara hade velat.

Vi kan ta två nuvarande klubbar som exempel. Assi har i flera år försökt locka till sig de bästa i Norrbotten som inte spelar i Piteå för att göra en ordentlig satsning mot landets näst högsta serie. Det har slutat med mängder av "nej tack" och de har fått blicka utanför Sveriges gränser för att värva spets.

Eller Bergnäset för den delen som lyckats värva fantastiskt bra de säsongerna som de tillhör division 3. Men när laget tog klivet upp och det skulle krävas mer ansträngning av spelarna i laget var det svårt att hitta villiga nyförvärv.

Nu bottnar sig det här fullt naturligt i att det inte finns några norrbottniska lag att sträva mot på herrsidan. IFK och Piteå håller bra nivå, men din framtid är inte direkt säkrad om du väl tar dig dit. Det krävs att man blir ännu bättre än så. Därför är det av absolut största vikt att något lag går upp i superettan så att unga killar kan börja drömma – precis som unga tjejer redan drömmer om allsvenskt spel.

Norrbotten lever sedan länge på Jonas Lantto. Han är vårt enda namn i finrummet och gudskelov bör han ha flera år kvar på karriären. För som utvecklingen ser ut tyder inte mycket på att vi kommer ha så många fler den närmaste tiden.

Det finns en uppsjö av intressanta talanger på gång i länet. Det gör det varje år. Snälla bli inte de som kunde ha spelat högre upp, men som aldrig tog chansen. Den versen har redan sjungits för många gånger.